Annons:
Sandra Jakob Taggat 31 oktober 2016 • Uppdaterad 27 oktober 2016

Plånboken är snart ett minne blott

Bankvärlden har upplevt bättre tider. Det är lättare än någonsin att byta bank, uppstickarna anfaller och vinner mark och kraven på digitala tjänster från konsumenterna blir bara större och större. Från att ha varit kanske den mest konservativa branschen av alla är bankerna numera hårt pressade. De ska tjäna pengar, blidka ägare och styrelse och samtidigt leverera så att kunderna stannar kvar. Kunderna har å sin sida aldrig haft fler möjligheter att spela ut bankerna mot varandra i sin jakt på den billigaste och bästa leverantören av banktjänster.

Bankerna har gått från att vara institutioner som man besökte innan klockan 15.00 på vardagar (hur fick man ihop det egentligen?), till att bli leverantörer av banktjänster; tjänster som till 100% är digitala.

Kolla på Swish. Från att det enkla betalsystemet introducerades har det vunnit mark på ett enastående sätt. Numera har mer eller mindre alla Swish, såväl ung som gammal smartphoneanvändare. I dessa kontantlösa tider där allt färre använder sig av kontanter och där allt färre vill hantera kontanter är Swish ett behändigt att skicka små summor mellan kompisar eller som ett enklare betalningsmedel. Speciellt bra är det när man ibland går på loppis eller besöker en marknad men inte har några kontanter med sig.
Swish är ett initiativ som har tagits av flera svenska banker och att de gemensamt lanserade en gemensam lösning istället för enskilda är något som självklart underlättar för konsumenten.

Ny statistik från analysföretaget Nielsen visar också att Sverige ligger i framkant när det gäller mobila betalningar och transaktioner. Närmare 63 procent av svenskarna har kollat sitt banksaldo eller gjort en transaktion via mobilen under det senaste halvåret. Det europeiska snittet ligger på 43 procent. Ett i grunden brett nätanvändande och en hög grad av digitalisering i samhället bidrar självklart till dessa siffror men jag kan inte låta bli att tänka att enkla betalningsmedel, som exempelvis Swish, påverkar att vi ligger så långt före våra europeiska grannar.

Swish är bara starten på mobila betalningslösningar, det som vi i framtiden kommer använda oss av. Plastkorten kommer vi minnas med ett litet skratt och våra barn kommer att undra hur vi orkade kånka runt på plånböcker, och det snabbare än vi tror.

Sandra Jakob Taggat 17 oktober 2016 • Uppdaterad 13 oktober 2016

Sociala medier i alla svenskars liv

Varje år när löven börjar gulna och naturen förbereder sig för sin vila går jag och tänker på att det snart är dags att dyka ner i årets siffror från Internetstiftelsen (IIS). Trogna läsare av denna spalt vet att jag pratar om undersökningen ”Svenskarna och internet”; undersökningen som varje år redogör för hur vi svenskar använder oss av internet. För mig, som jobbar med sociala medier, är detta en av årets höjdpunkter. Speciellt glad blir jag varje år när IIS gör ett tidigare släpp och bryter loss årets sociala medier-siffror ur den stora rapporten.
Häromdagen landade så årets rapport i min inkorg. Som vanligt är det intressant läsning. Användningen av sociala medier fortsätter att öka. Mer än tre fjärdedelar av alla som använder internet finns i dag på något socialt nätverk. 58 procent av alla svenska internetanvändare konsumerar dagligen sociala medier och gör det ungefär en timme om dagen. Som väntat (och vanligt) är det de unga kvinnorna i åldern 16-25 år som dominerar. De lägger i snitt 12 timmar i veckan på sociala nätverk och använder nästan alltid mobilen och nästan aldrig datorn.
Facebook är ohotad herre på täppan och är det sociala nätverk som flest använder sig av, närmare 71 procent av svenskarna. Därefter kommer Instagram, där finns 44 procent. Det tidigare så hajpade Twitter fortsätter att minska och har i dag 18 procent av svenskarna som användare.
En riktig raket är mobilappen Snapchat där du som användare kan skicka bilder och korta videosnuttar som förstörs efter några sekunder och inte kan sparas ner. En fjärdedel av alla svenskar på internet använder Snapchat, men bland tjejer i gymnasieålder är det 92 av 100 som har Snapchat i mobilen. Det är en förbluffande hög siffra och betyder att en enskild app totalt dominerar bland flickor i övre tonåren. Snapchat har inte riktigt slagit igenom bland äldre men jag är säker på att den kommer att sprida sig bland de äldre. Det tar en stund att vänja sig vid formatet men det finns en tjusning i att bilderna och videosnuttarna inte är för evigt.
Dock är det resultat som jag blev mest intresserad av också det som är det mest oväntade. Enligt årets rapport är det nämligen så att den gamla hederliga e-posten når nya höjder. E-post används av 96 procent av alla svenskar på internet och närmare 70 procent använder sig av e-post dagligen.
Våra inkorgar har blivit något av en konstant i den föränderliga internatvärlden. De flesta använder e-post till allt från privata mejl till myndighets- och företagskontakt. E-post är också det som vi använder för att skapa konton till andra tjänster. Allt utgår från e-posten och så kommer det antagligen vara lång tid framöver.
Läs hela rapporten här!
Sandra Jakob Taggat 3 oktober 2016

När pappersbilden slår allt

När jag var tonåring var det ett absolut måste att sätta sig i en fotoautomat med sina kompisar efter ett shoppingbesök i den närliggande staden. Remsorna satte man sedan fast på sin anslagstavla på flickrummet eller hade den liggande i sin kalender. Bilderna i sig var aldrig något speciellt. Var vi tre tjejer så var det aldrig så att alla tre tittade rakt in i kameran. Någon var alltid i färd med att fixa håret eller sätta kaninöron på personen intill. Det blev helt enkelt hopplösa, men roliga, tonårsbilder.

Nyligen gjorde jag en tidsresa 20 år tillbaka i tiden tack vare ett klassiskt fotobås.
I serietidningen Stålmannen kliver Clark Kent in i en telefonkiosk som en vanlig reporter och kommer ut som en superhjälte.
Själv gick jag in på Fotografiska museet i Stockholm som en småbarnsmamma i 30-årsåldern och kom ut som en fnittrig 15-åring. Det var inte själva museet som fick mig att känna mig 15 år yngre, utan förekomsten av ett fotobås i slutet av utställningen med Bryan Adams fotografier. Jag blev helt till mig av lycka när jag fick syn på båset, drog med mig mina vänner och tvingade dem att le stort och fint mot kameran. Det är trots allt år 2016 så fotobåset hade moderniserats en aning och vi kunde både få bilden utskriven på papper och skickad till våra sociala kanaler samt e-postkonto. Vi valde bara att få den utskriven! Nu hänger den här hemma under en magnet och lockar fram ett leende varje morgon.
Varför har analoga bilder den effekten på oss? De känns mer genuina när de är utskrivna och i våra händer. Det är som om överflödet av bilder i våra mobiler, systemkameror och sociala flöden har gjort den klassiska pappersbilden till något unikt.

Många är de bloggare, kändisar och sociala medierstjärnor som skaffar sig pappersutskrifter av sina bilder och sedan fotograferar av dem med mobilen och lägger upp i sociala medier. På Instagram är det allt vanligare och bilderna har nästan blivit en egen genre.
Min första instinkt när jag fick min utskrift från fotobåset var just att fota av den och stolt lägga upp den på Instagram, men jag avstod.
Vissa minnen är mer värda när de inte delas med omvärlden.

Sandra Jakob Taggat 26 september 2016

Från bloggare till företagare på 10 år

I år är det många av de stora svenska bloggarna som firar 10 år som aktiva. Inrednings- och designbloggen Trendenser under ledning av affärsdrivna Frida Ramstedt och livsstils-, husmors-, pysselbloggen UnderbaraClara, Clara Lidström, har också varit igång lika länge. En tredje är Blondinbella, Isabella Löwengrip, som började blogga som tonåring och som sedan dess framgångsrikt har byggt upp sitt liv som entreprenör med flera varumärken i sin portfölj.
Detta är tre exempel på kvinnor som började skriva om sin vardag och/eller sitt intresse på nätet i en dagboksliknande form och som tio år senare är framgångsrika företagare som sätter tonen inom sitt specialområde. Frida Ramstedts Trendenser fungerar mer som ett inredningsmagasin på nätet än en dagboksliknande blogg. Hon bjuder på allt från tips till idéer till trendspaningar och tar upp heta debatter inom inrednings- och designsfären. Hon är oerhört mifljöintresserad och diskuterar allt oftare hur olika typer av material och möbler påverkar vår miljö och vår hälsa.
Clara Lidström predikar glesbygdens lov och har blivit lite av en svensk pysselmästare samt författare. I höst ger hon ut sin åttonde bok. Flera av hennes tidigare böcker har blivit översatta till andra språk. Hon och familjen bor på landet, odlar nästan allt de konsumerar och i sin blogg driver hon debatter kring jämställdhet, miljö och återvinning. Hennes absoluta intresse är att gå på loppisar och i det gamla Norrländska huset, som hon ofta visar upp, trängs mest saker som har minst 40 år på nacken.
Isabella Löwengrip har kanske gått längst i sitt affärstänk. Hon driver i dag ett hudvårdsmärke och ett företag som säljer moderna ballerinaskor. Hennes tredje och kanske mest intressanta företag är ett investmentbolag med vilket hon går in i unga e-handelsbolag och stöttar entreprenörer som är i uppstartsfasen. Isabella Löwengrip är duktig på att debattera ekonomi och kämpar för att få fler kvinnor att vilja investera, tänka långsiktigt ekonomiskt och vara kloka när det gäller pension och försäkringar.
För några år sedan tyckte många att bloggarna endast ägnade sig åt att publicera selfies och berätta om vad de åt till frukost. Det är verkligen så långt från sanningen som man kan komma.

Sandra Jakob Taggat 5 september 2016

Skakiga livesändningar kommer att bryta ny mark

X och Y sänder nu live. 

Facebookgloben visar att jag har nya händelser och jag tittar nyfiket in. Ännu en skakig, osammanhängande och tråkig video, tänker jag. 

Att Facebook försöker få användarna att sända video i realtid är det stora just nu. De har under de senaste månaderna gjort allt för att lyfta funktionens status och har bland annat infört de ovan nämnda notifieringarna samt lyft fram ”sänd live”-knappen i verktygsfältet i appen. Allt fler sidor och privatpersoner sänder också video live enligt min lilla studie. Under sommaren har jag sett allt från klassiska studioprogram från mediehusen till kortare livsvideos från stränder, grillkvällar, konserter och midsommarfiranden.

Frågan är dock vad livesändningarna ger?

Ett uppmärksammat fall från USA skakade om medievärlden i somras när en kvinna i Minnesota använde sig av just Facebooks livesändningsfunktion för att visa för omvärlden hur hennes pojkvän blev skjuten av en polis. Kvinnan och hennes pojkvän hade blivit stoppade av polisen på grund av en trasig baklykta och enligt kvinnan sköts pojkvännen av polisen när han försökte ta fram sin plånbok ur fickan. I videon ser man hur pojkvännen förblöder och sedan avlider i bilen alltmedan kvinnan berättar med stigande rädsla, panik och sorg om händelsen. Det är en rysande video som skakar om tittaren och påminner om hur verkligheten, än en gång, överträffar fiktionen

Med Facebooks livefunktion kommer vi bryta ny mark. Vi kommer följa händelser som tidigare var förbehållna de närvarande. Vi kommer få se avskyvärda, roliga, tokiga och sorgliga saker. Vi kommer få se massor av video som vi inte är intresserade av. 

Men det livefunktionen mest av allt kommer att tillföra är en möjlighet att sprida vårt budskap till massorna och när den funktionen är två klick bort, i varenda telefonen, då har vi ett nytt medie att förhålla oss till. Ett medie som visar oss amerikansk polisbrutalitet och som i nästa stund kan visa oss en utsåld konsert. Tar vi den inte på allvar kommer vi inte heller förstå den påverkan som mediet kommer att ha på vårt samhälle framöver. 

Sandra Jakob Taggat 3 maj 2016

Fiber till alla!

Nu är det ett tag sedan vi sågs i de här spalterna, kära läsare. Under mitt uppehåll har jag hunnit fundera lite längre kring det som jag skrev om sist – digitaliseringen av samhället. Jag utsåg det till årets kröniketema och känner stor spänning inför att skriva om det. Temat är oändligt och otroligt spännande!

Under uppehållet blev jag kontaktad av en läsare vars mejl gjorde mig sorgsen. Läsaren berättade om sina bekymmer med att hitta en vettig, fast uppkoppling i hemmet på Söderåsen. Familjen har lika stora behov av nätet som de boende i stan men på grund av sin geografiska plats får de inte tillgång till fiber. De sitter istället med en seg uppkoppling som inte på långa vägar fyller deras behov. Istället lider såväl familjelivet som företaget de driver. Just nu har de inga alternativ och får dras med sin sega uppkoppling. Fiber ser inte ut att kunna dras ut till dem på länge.
Vi lever i en tid då entreprenörskap hyllas till skyarna, där individens möjligheter till att utveckla samhället, förkovra sig själv och utvecklas aldrig har varit lättare. Vi pratar om Sverige som ett tjänstesamhälle där många kommer ha flexibla arbetsplatser och kunna jobba hemifrån för att slippa exempelvis långa pendlingstider. För att lyckas med en sådan omställning krävs också god uppkoppling. Helsingborg stads satsning på gratis wifi i innerstan är jättebra och jag är en ivrig påhejare av fria wifizoner runt om i landet. Men jag undrar om inte frågan om möjligheten till fiber borde formuleras om till rätten till fiber.

En stor orsak till att Sverige, som är ett litet land, har blivit en fantastisk grogrund för en stor mängd startups är för att vi har ett ovanligt brett nätanvändande som sträcker sig genom alla åldersgrupper och klasser. En gång prioriterade vi att alla skulle kunna få ha en dator hemma genomhemwc-reformen. Antagligen bidrog reformen till det utbreddanätanvändandet.

Varför skulle vi inte kunna prioritera fibern på samma sätt?

PS. Om familjen som mejlade mig om sina problem med uppkopplingen på Söderåsen läser detta så snälla hör av er igen via mejl! Jag vill gärna ha mer kontakt med er.

Sandra Jakob Taggat 18 februari 2016 • Uppdaterad 17 februari 2016

Jag framtidsflummar hela dagarna och får betalt för det

”Vad är det du jobbar med, nu igen?”

En familjemedlem skojade nyligen på min bekostnad. Det är okej, han hade en poäng och jag kan se humorn i uttalandet, så jag skrattade med. Han påstod att det finns riktiga jobb och sedan finns det ”såna där framtidsgrejer som Sandra jobbar med”.

Det kan man också kalla mitt jobb; ”framtidsgrejer”. Det blir ofta så när man jobbar med utveckling av nätet, eller utveckling av journalistik på nätet; som är det som jag jobbar med. Det är en väldigt allmän beskrivning. Mitt jobb handlar om att driva trafik till HD–Sydsvenskans artiklar via olika typer av digitala kanaler, men kanske främst via sociala medier. Av naturliga skäl funderar jag därför mycket kring utveckligen av sociala medier, använder sociala mediekanaler aktivt och följer trender kring delning, tonläge och debatter noggrant.

Jag funderar mycket på hur kommunikationen i digitala kanaler påverkar vad vi gör som journalister, hur vi kommer i kontakt med nya grupper av läsare och hur vi når ut med vår granskande journalistik. Det är ett otroligt intressant jobb och jag är tacksam för chansen att ha fått en ny typ av roll i en bransch som genomgår en stor förändring.

Det är inte bara mediebranschen som genomgår förändringar på grund av, eller tack vare, digitaliseringen. Hela vårt samhälle omformas just nu och går mot en digital inriktning.

Sajten Breakit, som bevakar den svenska entreprenörsscenen och skriver om nyheter i den digitala världen, rapporterade häromveckan att Apple har skapat runt 54 000 jobb i Sverige och sammanlagt 1,2 miljoner jobb i Europa tack vare sitt operativsystem – Ios.  Det betyder att vi har en ansenlig mängd människor som livnär sig på att utveckla appar och sajter för att fungera i Apples telefoner och surfplattor. Lägger vi till antalet utvecklare som jobbar med appar och sajter för Androidbaserade telefoner och surfplattor, är vi uppe i en betydande summa arbetstillfällen.

Det pratas ofta om att framtidens jobb finns i de nya företagen, de som sysslar med e-handel, utveckling av appar och liknande uppgifter. Det stämmer verkligen och den förändringen går väldigt snabbt just nu. Därför borde vi prata mer om hur de nya jobben ser ut samt vilken kompetens och vilka utbildningar som krävs för att lyckas. En annan aspekt är hur vårt samhälle förändras i och med uppkomsten av nya typer av arbetsplatser. Allt detta tänkte jag skriva mer om på denna plats under 2016. Hör gärna av dig om du har idéer och funderingar kring ämnet!

Sandra Jakob Taggat 4 februari 2016 • Uppdaterad 3 februari 2016

Ångesten när streamingtjänsten inte funkar

Mitt nätbeteende har förändrats radikalt genom åren. För tio-femton år sedan hade jag svårt att betala för någon typ av nättjänst. Att leva på en studentbudget och samtidigt lätt kunna ladda ner film från valfri mörk nätsajt gjorde sitt. Med åren blev jag klokare. Att jag fick ett fast jobb med en vettig lön bidrog till utvecklingen.

Nu sitter jag där – ett decennium har gått och jag har på vägen insett hur viktigt det är att betala för att tjänster ska kunna utvecklas och tillhandahållas. Från betalkortet skickas vi månatligen pengar till en handfull tjänster. Det är allt från streamingtjänster; alltså film, tv och musik, till lagring i molnet och tjänster för att spara anteckningar och bilder.
När man går från snyltare till betalande kund händer onekligen något i ens förhållningssätt till produkten i fråga. Helt plötsligt märker jag hur min lägstanivå har höjts. Helt plötsligt har jag synpunkter när de inför nya funktioner. Helt plötsligt blir jag förbannad när tjänsten i fråga har gått ner och inte kan leverera det som jag betalar för.
Det sista har jag svårast att hantera. Jag blir rent ut sagt tvärförbannad när något inte fungerar, som häromkvällen. En lucka uppstod och helt plötsligt hade jag två timmars lugn och ro för mig själv. Ni som läser mina rader och som också är småbarnsföräldrar vet hur sällsynta de här stunderna är och vilken press som uppstår när insikten kommer att ”nu måste jag njuta!”.

Alltså tog jag tag i vår surfplatta, fixade en bricka med riktigt god kvällsfika, en rykande kopp te och satte mig till rätta för att streama de sista två avsnitten av den serie som jag har försökt (småbarnsförälder var det) följa under hösten. Jag sätter igång appen, trycker på det önskade avsnittet och så händer… Absolut ingenting! Snurran, som indikerar att programmet jobbar, matar på som vanligt. Det går två minuter, fem minuter, tio minuter… Och min rykande kopp te har slutat ryka. Fikat har jag ätit upp till hälften och fortfarande händer ingenting. Jag har vid det här laget startat om appen flera gånger, startat om surfplattan, försökt använda tjänsten via webbläsaren istället samt i mobilen men nej, ingenting får den att fungera. Nu är jag verkligen tvärförbannad. Reptilhjärnan har slungat igång sin verksamhet med full kraft och jag tänker indignerat att ”här går man och betalar för sig men nej, inte ska man få det man har rätt till”.

Jag skriver en arg statsuppdatering på Facebook (den moderna tidens arga lapp) och får medhåll från en rad vänner som är lika besvikna på tjänstens bristfälligheter. Jag hotar med att jag ska sluta betala för tjänsten men inser snabbt därefter att jag antagligen aldrig kommer göra något av mina hot.

Dagen efter fungerar allt igen men jag har inte tid att titta.
Nyss drogs ännu en månadsbetalning från kortet.
Livet som abonnemangsägare är bitterljuvt.

Sandra Jakob Taggat 10 december 2015

Barnens skärmanvändning i ständigt fokus

Jag försöker allt oftare lägga ifrån mig skärmarna under en stund. Det är nästan så att jag blir chockad när jag kommer på mig själv med att formulera den meningen.
”Lägga ifrån dig skärmarna! Menar du allvar?!” ekar rösten i huvudet.
Men jo, jag har börjat försöka lägga ifrån mig mobilen när jag kommer hem efter jobbet och jag försöker att inte ta upp den innan det är dags att inta soffläge.

Jag ser allt fler mammor och pappor som diskuterar det här temat i sociala medier. Att lägga ner skärmen till förmån för odelad tid med barnen/partnern/vännen eller bara som ett sätt att slappna av en stund, börjar bli allt vanligare. Vår initiala besatthet av våra smarta telefoner börjar nog lägga sig.

Statens medieråd, en expertmyndighet som jobbar för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare, analyserar bland annat dessa gruppers medieanvändning varje år. I sin senaste rapport konstaterar de bland annat att barn till högutbildade föräldrar har en begränsad tillåten skärmtid jämfört med andra barn i samma ålder som har en annan socioekonomisk bakgrund. En över- eller medelklassförälder sätter med andra ord fler regler för barnets användning av mobiler, surfplattor och tv i jämförelse med en föräldrar med låg utbildning och/eller inkomst.

Det är en oerhört intressant spaning som Statens medieråd formulerar i sin rapport. I en artikel i DN uttrycker Ulf Dahlqvist, forskningsansvarig vid rådet, en tanke om att de högutbildade föräldrarna genom sin begränsning vill föra över ett slags ”intellektuell kultur” till sina barn. Genom att begränsa skärmtiden frigörs mer tid till bokläsning och utveckling av kreativa egenskaper. Dessa barn tittar också betydligt mindre på tv jämfört med barn till lågutbildade.

Betyder medierådets konstateranden att vi ska slänga ut tv-apparaterna ur barnens rum, förbjuda dem att använda läsplattan för spel och underhållning och sätta en gräns på maximalt en timmes tv-tittande per dag? Nej, självklart inte. Debatten måste, som alltid, nyanseras.

Surfplattor är exempelvis jättebra pedagogiska verktyg och kan, om de används i det syftet, hjälpa barn att lära sig att både räkna och läsa mycket tidigare än vad tidigare generationer barn har gjort. Det finns mängder av utvecklande spel och appar där barn också kan lära sig andra språk eller utforska områden som de är intresserade av.

Att barns fantasi utmanas och utvecklas är det viktigaste. Som förälder har man en skyldighet att uppmärksamma vilka medier som barn är intresserade av och sedan fokusera på det som ger mest. Kanske ska man som förälder vara mer uppmärksam på den slentrianmässiga användningen av olika skärmar istället för antalet minuter som barnet ägnar åt en viss sak. Min erfarenhet är att ett fokuserat användande nästan alltid sätter grunden för djupare kunskap eller ett större intresse kring ämnet som studeras. Och det kan väl aldrig vara fel om barnet vägleds in på områden som kan utveckla dem som personer.

Sandra Jakob Taggat 26 november 2015

Jag blev galet besatt av min sömn

Häromdagen pratade vi på jobbet om fenomenet att hacka sin kropp. Nej, jag menar självklart inte att man ska ta till en kniv och hacka sönder en arm eller ett ben. Jag pratar om att hacka på internetspråk; att på olika sätt dissikera kroppen genom att föra exempelvis statistik i en app över olika kroppsfunktioner.

För en tid sedan kom appen Hälsa in som standardapp i Iphone och där kan man föra in information om alla möjliga delar av sin hälsa för att få en bättre överblick. Bland appens rubriker finns kroppsmått, andningsfrekvens, blodsocker och energi vid aktivitet eller vila. Har du en Iphone kan jag rekommendera att du tittar in i appen om du inte redan har gjort det. Möjligheterna att hålla koll på sina värden är oändliga.

Att använda appen Hälsa är en enkel sak. Sedan finns det en uppsjö av mer avancerade tester och applikationer som ger dig en djupare förståelse för din kropp. Du kan bland annat kartlägga ditt dna och därigenom få reda på om du har en högre eller lägre risk för att drabbas av vissa former av cancer.

En fråga som alltid uppstår när jag pratar om de här sakerna är: vill jag veta så mycket om mig själv, egentligen?

Det är en klurig fråga. Å ena sidan kan jag tycka att vissa av de här apparna verkligen tillför något i mitt liv. De kanske rentav hjälper mig att leva mer hälsosamt (stegräknaren i appen Hälsa är till exempel väldigt positiv). Andra, som dna-analyserna, är kanske på gränsen till vad vi klarar av.

Alla har vi en gräns och som med så mycket annat när det gäller nätet och de sociala medierna måste var och en fundera på var gränsen går. Det är oerhört viktigt. Ingen av de här sakerna kommer försvinna i framtiden. De är inte en fluga. Allt pekar snarare på att vi till viss del framöver blir våra egna läkare. Redan i dag finns det tjänster på nätet som fungerar som vårdcentraler. Istället för att behöva gå till en vårdcentral och sitta och vänta på sin tur, kan man snabbt och lätt få sin diagnos ställd via nätet.

Själv har jag provat vissa hälsoappar och med hjälp av den förträffliga appen Sleep cycle började jag hålla koll på min sömn. Telefonen läggs under bäddmadrassen, kopplas in i laddaren och slås på när du lägger dig. På morgonen kan du se kurvor över ditt rörelsemönster, när du sov som djupast och när du vaknade. För mig fungerade den inte eftersom jag blev smått besatt av att hålla koll på min sömn. Istället för att sova en hel natt vaknade jag och kikade i appen för att få bekräftat att jag verkligen hade sovit gott. Så tokigt kan det bli när man blir besatt av att hålla koll på sig själv.

Senaste kommentarerna

Powered by Disqus