Annons:
Annons:
Annons:
Nätet

Om att hålla ordning och reda

Text: Sandra Jakob

”Du är så strukturerad” fick jag höra av min kollega K häromdagen. Hon sa det med en retsam och ironisk ton efter att jag hade berättat om det stora möbelvaruhuset vars app jag numera är halvt beroende av. Är man husägare och småbarnsförälder blir det många utflykter till det fyra bokstäver långa företagets tempel i Helsingborg. Förr stod jag där med en tummad gul lapp som häftade fast sig i väskan så att jag inte kunde hitta den för att sedan försvinna någonstans halvvägs igenom butiken när jag hade laddat vagnen full med varor men ändå inte hunnit plocka på mig allt vi behöver.

Sen kom appen; appen som ger mig lagersaldot när jag skannar prylarnas etiketter i butiken och lägger in allt på inköpslistan, appen som jag kan skriva in mina listor i och se totalpriset i kassan allt eftersom jag bockar av dem.

Borta är de tummade lapparna och miniatyrpennorna.

Ofta när jag ger tips på användbara appar får jag mejl med glada tack från er läsare. Det känns som att det finns ett enormt sug efter att organisera och styra upp allt möjligt med hjälp av telefonen.

Jag har hört talas om folk som styrt upp sina ovanor med hjälp av appar. En fick ordning på sin läsning tack vare e-böckerna – då kunde hon läsa i mobilen när hon hade en stund över och inte behöva dra runt på en bok hela dagarna. En annan använde sig av ett viktminskningsprogram och lyckades gå ner ett imponerande antal kilogram.

I min värld är de bästa apparna de som gör underlättar för mig i vardagen. Varuhusets app har sparat mig mycket frustration och planering. Listappen Clear är en annan gammal favorit som hjälper mig hålla koll på alla mina ”att fixa-listor”. Där planeras allt från matinköp till trädgårdsfix. Det är en enkel liten app som är genialisk och som verkligen driver mig att göra klart grejerna på listan för att bocka av dem.

Problem uppstår dock när själva organiseringen tar tid, när det ibland tar längre tid att strukturera upp något som ska göras än vad det tar att göra själva grejen. Då kan jag känna mig hemskt onödig som lägger min energi på sånt som inte behövs. Å andra sidan är känslan fantastiskt skön när man kan bocka av saker som är klara i sina appar.

Ibland vinner man. Ibland förlorar man.

Nätet

Instagram har gjort oss till turister

Text: Sandra Jakob

Det är en perfekt sommarkväll i Norra hamnen i Helsingborg. Det knarrar om båtarna i hamnen, vattnet kluckar mot bryggan och solnedgången har färgat himlen rosa. Du kanske promenerar i hamnen, läser en bok på bryggan eller tittar hungrigt på skaldjursplatån som kyparen just har ställt fram på ditt bord på uteserveringen.
Chansen är stor att du i det läget plockar fram mobilen, knäpper en bild på den rosa skyn, skaldjursplatån eller båtarnas master. Kanske vänder du kameran mot dig själv och ditt sällskap (selfien är inte död!). Antagligen laddar du sedan upp bilden på Instagram eller Facebook, taggar dig i Norra Hamnen och berättar att du ”NJUUUUUTER”.
På ett sätt blir vi alla turister i våra egna städer när vi lägger ut bilder från vackra platser som vi besöker. Söker man efter ordet ”Helsingborg” i den sociala bilddelningsappen Instagram får man flera tusen träffar på allt från mat, fotbollsträningar till Stenbocksstatyn i motljus. En del av bilderna har lagts ut av turister som besöker staden men en stor del av bilderna har faktiskt lagts upp av Helsingborgare.
Amerikanen Eric Fischer har länge jobbat med infografik, alltså information som visas upp på olika grafiska sätt. Oftast sker detta i form av kartor eller interaktiva diagram. Med hjälp av ny teknik kan interaktiv infografik ge oss oanad information. Eric Fischer har till exempel skapat kartor över var vi geotaggar oss mest. Ofta är det så att när vi lägger ut en bild på Instagram eller skickar iväg en tweet på Twitter så skickas det med information om platsen där bilden laddades upp eller tweeten skickades iväg. Genom att samla all sådan information har Eric Fischar lyckats skapa världskartor med grafik över världens mest geotaggade ställen samt vad som har laddats upp på platsen.
På kartorna kan man se hur de mest geotaggade stråken i Helsingborg är Stortorget och Norra hamnen. Kanske inte så konstigt när det är platser där många människor rör sig varje dag, året runt. Kartorna visar tyvärr inte så mycket information på lokal nivå men väl på en global. Speciellt intressant är det att titta på de stora städerna; Berlin, London, New York. Erik Fischer har med hjälp av färg särskiljt tillfälliga besökare som laddar upp material till nätet och personer som gör det ofta.
Alla blir vi turister när vi dokumenterar det vackra i vår omedelbara omgivning.

Nätet

Våga tro på surfplattan som en tillgång i familjen

Text: Sandra Jakob

I alla tider har det larmat som hur farligt det är att barnen gör si och barnen gör så. Under min barndom på 1980–90-talen tjatades det jämt om videovåldet, tv-spelens påverkan på de små barnens utveckling och hur datorernas intåg i hemmen skulle ta bort all typ av fysisk aktivitet. Det pratades om att barnen inte längre lekte utomhus och var isolerade från omgivningen på grund av alltför mycket sittande vid datorn.

I dag är dessa nördiga barn hyllade entreprenörer (okej inte alla men många) eller programmerare och det är de som har gett oss Spotify, Instagram, Facebook och en mängd andra appar som vi inte kan leva utan.
Veckans undersökning från Statens medieråd har orsakat rabalder. I nästan alla svenska dagstidningar har barnläkaren Hugo Lagercrantz varnat för surfplattorna. Statens medieråds undersökning säger att internetanvändningen går allt längre ner i åldrarna och att av alla dagens tvååringar använder 15 procent internet dagligen. Tillgången till internet får de genom surfplattorna. Drygt hälften av alla barn upp till två år har tillgång till en surfplatta i hemmet. I åldern 9-12 år är tillgången 87 procent. Vi kan med andra ord konstatera att nästan varenda unge i skolåldern kan hantera en surfplatta. Och det är inte konstigt. De är antagligen den tekniska pryl som människor oavsett ålder historiskt har haft lättast att ta till sig. Du pekar lite på den och den levererar. Speciellt bra är den just för små barn eftersom de enkelt kan lära sig stava, räkna och läsa med hjälp av den.
Men är den farlig? Hugo Lagercrantz säger i DN att ”små barn som ofta har datorskärmen som barnvakt försenas i språk­utvecklingen”. Som småbarnsförälder blir jag närmast förnärmad av hans uttalande. Jag tror inte att någon förälder använder surfplattan som en barnvakt och låter småbarnen, sitta i timmar och timmar framför den. Det vill de inte själva för övrigt. Tvååringar har svårt att sitta stilla.

Istället ser vi föräldrar plattan som en tillgång. Nyligen såg jag en tvååring som satt och lärde sig nya ord med sin mamma med hjälp av plattan. När en lastbil kom upp i bild sa en röst tydligt ordet lastbil. Då repeterade tvååringen ordet och mamman hejade på och hjälpte till med att bekräfta uttalet. För tio år sedan hade barnet haft en bok i sin hand istället för en surfplatta.
Alltför ensidig aktivitet kan definitivt vara skadligt. Spelar man bara fotboll blir skolarbetet lidande. Läser man bara böcker förtvinar musklerna eftersom man inte rör på sig. Variation är, som alltid, ledordet.

Nätet

Ironi funkar inte på nätet

Text: Sandra Jakob

Ska vi prata lite om humor på nätet? Eller rättare sagt, ska vi prata lite om hur svårt det är med humor på nätet?
Nu menar jag inte bilder på söta katter som gör roliga akrobatiska övningar. Jag pratar inte heller om de tiotusentals artiklarna med listor på roliga saker, eller om alla roliga klipp på Youtube.

Jag pratar snarare om alla små roliga kommentarer som vi slänger oss med i vardagen och som när de flyttas ut på nätet faller helt platt. Min gamla revisor konstaterade häromåret att ironin nog kommer att försvinna helt eftersom den inte fungerar i nätkommunikation (hej R!). Han var besviken och tyckte att den yngre generationen missar något oerhört roligt.
Visst har revisorn rätt. Ironi är inte särskilt lyckat på nätet. Jag vet inte hur många gånger jag har sett statusuppdateringar som hade varit rätt kul om man hade yttrat orden på en fest eller slängt dem som en rolig kommentar kollegor emellan. Som en enskild statusuppdatering på exempelvis Facebook känns de bara konstiga och det uppstår förvirring kring vad personen egentligen menar med uppdateringen?

Amerikanskan Justine Sacco fick sitt liv förstört sedan efter att hon hade tweetat grova (och egentligen högst olämpliga) skämt på en flygning till Sydafrika. Hon drabbades av en nätmobb som dömde henne som rasist, hennes familj och vänner vände henne ryggen och hon fick omedelbart sparken från ett företag där hon hade en lovande karriär. Hon framträdde för några veckor sedan i New York Times och berättade att hennes liv nu, två år senare fortfarande är i spillror. Vad var det för hemskt hon hade tweetat? Fritt översatt skrev hon: ”På väg till Afrika. Hoppas att jag inte får aids. Skojar bara. Jag är vit.”

Ibland föreläser jag om sociala medier. Då brukar jag ge följande råd:
1. Sätt ett alkolås på mobilen. Skriv inget som känns roligt när du är full. Det är antagligen inte lika kul dagen efter.
2. Ironi är svårt. Det enklaste sättet att se till så att det verkligen framgår att du inte menar allvar är att skriva (obs ironi!) som avslutning.
3. Det finns fortfarande utrymme för roliga kommentarer på nätet. Var dock övertydlig och skämta om ROLIGA saker. Kom ihåg att sexism och rasism, internskämt och pinsamheter som glömt för länge sedan aldrig någonsin är roliga.

Nätet

Om när allt blir hopkopplat

Text: Sandra Jakob

Jag var nyligen iväg på mobilmässan Mobile World Congress i Barcelona. Där var det mesta ihopkopplat. Jag testade en pratande tandborste, hämtade en flaska vatten ur en talande läskmaskin och funderade på vad det gör med våra barns självkänsla när de blir konstant övervakade via smarta klockor som gör det möjligt för oss att tala till dem.

Trenden är tydlig. De flesta prylarna har börjat prata. De gör det inte alltid med varandra men desto oftare med appar i våra telefoner, surfplattor och datorer. När nu de smarta klockorna gör inträde i våra liv börjar de också tala med våra andra prylar. Synkroniseringen sker kors och tvärs och möjligheterna är oändliga. Ta till exempel vattenavkännaren som D-link presenterade. Genom att koppla in den till din tvätt- eller diskmaskin kan du få ett meddelande så fort någon av maskinerna börjar läcka vatten.

Helt plötsligt slipper du blöta och kostsamma överraskningar i tvättstugan. Adaptern håller koll och meddelar dig i en app i telefonen om en vattenläcka skulle uppstå. Det är svårt att argumentera mot denna uppfinnings smarthet.

Jag blev dock förbryllad av barnklockorna. Flera tillverkare har utvecklat armband/klockor som ska bäras av barn och som är kopplade till föräldrarnas telefoner. I appen kan sedan föräldrarna ange vilka områden barnet kan röra sig i innan det kommer ett meddelande om att barnet har lämnat en godkänd zon. Då kan föräldrarna skicka ett kort röstmeddelande till barnet och uppmana det att exempelvis fortsätta hem från skolan och inte ge sig ut på äventyr.

Även om armbanden/klockorna är riktade till små barn i första, andra klass är det trots allt rätt obehagligt. Barnets (oftast) nyvunna självständighet och självförtroende, att klara sig själv utan sina föräldrar ute i samhället, får sig en rätt stor törn om det ändå ska övervakas av sina föräldrar. Leverantören argumenterade mot mig på mobilmässan. De påstår att klockan är en trygghet för barn som är ute för första gången själva.

Trygghet eller övervakning, självförtroendeboost eller självförtroendedränering. De tekniska innovationerna utmanar oss. Vissa bör vi säga ja till direkt och andra bör vi tänka igenom först.

Nätet

Om att Youtube satsar på barnen

Text: Sandra Jakob

Youtube fyllde tio år nyligen. Jag blev rätt förvånad när jag läste pressmeddelandet. Har sajten inte funnits längre än så? Det känns som om den alltid har varit vårt tillhåll när det gäller video. Den är numera en gigant som används av människor över hela världen och den ägs till fullo av Google.

Med en sådan position kommer också ett stort ansvar. Youtube har alltid varit bra på att filtrera bort olämpligt material i form av rasistiskt eller pornografiskt material. Även om det mest olämpliga är bortfiltrerat finns det massor av andra klipp som barn, speciellt små barn, inte ska se eller höra. Youtube är duktiga på att erbjuda ”liknande klipp” och även om deras algoritmer är finslipade kommer det ibland upp märkliga inslag som liknar det som du just har tittat på.
Å andra sidan är Youtube ofta föräldrarnas räddning i vissa situationer. Där finns Bamse, Alfons Åberg, Daniel Tiger, Masha och björnen. Där finns också alla roliga klipp med sång och musik som man kan sjunga med sitt barn. Youtube är en veritabel guldgruva.

Häromdagen släppte så Youtube en app riktad till barn, Youtube kids. Äntligen!
Tyvärr har den ännu inte hamnat i svenska Appstore men finns i Google play. Appen innehåller bara väl valda klipp och har kategorier som ”se” och ”lär”. Initiativet är lovande och det är strategiskt rätt av Youtube att skapa en plats där föräldrarna kan låta de yngre barnen klicka runt utan rädsla för vad de ska kunna se.

Det enda som bär emot är insikten att Youtube har planer på att fortsätta sända reklam i anslutning till  klippen. Det är förbjudet att rikta reklam mot barn i Sverige men lagen kringgås genom att exempelvis de reklamfinansierade tv-kanalerna sänder via andra länder och därmed omfattas av andra lagar än de svenska. Reklam riktad mot barn är vedervärdigt och  något som jag har svårt att ha förståelse för. Youtube skulle gott kunna kosta på sig att göra barnappen reklamfri.

Ska man i dag låta barnen se pedagogiska, genomtänkta, smarta och kreativa serier och barnprogram utan reklam eller andra olämpliga inslag är man hänvisad till att använda Svt:s app Barnkanalen.
Den är magnifik.
Se och lär, Youtube. Se och lär.

Nätet

Om att inte få hata hur som helst

Text: Sandra Jakob

Helgar ändamålen medlen? Det har varit en viktig aspekt i diskussionen om Aftonbladets gräv på Flashback. Ni vet ju redan att Aftonbladet via Researchgruppen har fått tillgång till information om registrerade användare av diskussionsforumet Flashback. De har haft tillgång till informationen under en lång tid och publicerade för drygt en vecka sedan flera artiklar där användare konfronterades och fick frågor om vad de hade skrivit på en av nätets mörkaste platser.

Flashback är verkligen en mörk plats. Visst finns det också roliga diskussionstrådar om exempelvis bästa köksutrustningen och tips om resor till udda platser. Tyvärr får dessa långt ifrån den uppmärksamhet som de mörkare trådarna får. Flashback är de facto en plats där människor, utan någon som helst hänsyn till sin nästa medmänniska, kan vräka ur sig sina åsikter. Aftonbladets gräv visar detta på ett oerhört tydligt sätt. Hittills har en läkare som skrivit nedlåtande och rasistiskt om sina patienter och en EU-tjänsteman som hatar invandrare, konfronterats om sin delaktighet på plattformen.

Tidningens artiklar och inslag har väckt många frågor. Helgar ändamålet medlen? Är det okej att exponera människor, som tror att de har diskuterat anonymt, på grund av att de har förtroendeuppdrag i samhället?

Flera mediedebattörer har haft invändningar mot publiceringen. De menar att människor måste ha en plats på nätet där de kan blotta sina innersta tankar, till exempel ytterst privata frågor kring sexualitet och relationer, utan rädsla för att någon ska få reda på det.

Jag tycker inte att det varken finns plats eller tolerans för någon sorts hat i vårt samhälle eller på nätet, oavsett plattform. Att hata, mobba, sprida rasistisk dynga och onda tankar är inget vi behöver eller vill ha. Speciellt olämpligt och hemskt är det när personer med förtroendeuppdrag i samhället gör det. Läkaren och tjänstemannen som granskades av Aftonbladet var mer än pinsamma i sina förklaringar.

Aftonbladet gjorde rätt som granskade databasinformationen från Flashback. De hanterade materialet ytterst professionellt och som de journalister de är. De tittade närmare på det, gjorde ett lämpligt urval och lät de konfronterade personerna berätta sin sida av historien. Aftonbladet grävde inte i användarnas privata frågor. De visade upp hatet som finns bland människor som vi ska kunna ha tilltro till.

Nätet

Om reklamen i våra sociala kanaler

Text: Sandra Jakob

Nu var det länge sedan vi pratade om modebloggarna. Retar ni er på dem? Det är det många som gör. De retar sig på hur bloggarna bara publicerar bilder på sina nya outfits. Ytligt, tråkigt och intetsägande är oftast beskrivningarna av dessa bloggar.

Visst, jag kan också tröttna på deras eviga shoppande och önska att vissa av dem ibland lyfte blicken ovanför shoppingkassen och betraktade världen och alla dess orättvisor och fasor för en stund.

Jag får ändå erkänna att jag i perioder tycker att det är väldigt roligt att titta på deras nya plagg och få tips om nya stilar. Allt är inte ont i modebloggsvärlden. En lagom dos av allt är ändå okej.

Det som de dock inte alltid får ordning på är reklamen. En stor del av de inblandade sponsras av olika företag och får gratis prylar, plagg och resor i utbyte mot exponering i bloggarna. Om sponsorsamarbeten förekommer ska det skrivas ut tydligt i blogginläggen (det är lag på det) och får bloggarna gratis prylar ska de betala skatt för värdet (det är det också lag på). Även om de har blivit bättre är det långtifrån alla som redovisar sina samarbeten.

Kulturjournalisten Jan Gradvall skrev i förra veckan en tänkvärd krönika om reklam i sociala medier där han också visade hur reklamen förändrats. Borta är annonserna och istället har produktplaceringen tagit sin plats på tronen som den stora vinnaren i reklamkampen.

Produktplacering är smart om bloggaren tydligt berättat om samarbetet och varit öppen med det. Det har jag svårt att bli irriterad på. Desto mer irriterad blir jag på annonsfönster som ploppar upp så fort jag klickat på en länk. Reklam som reklam, vad är det för skillnad?

Jag kan tycka att det finns grader i helvetet när det gäller reklamen. Vinnare är de företag som har vett att förstå mediet som de satsar sina pengar på. En bloggare som på ett enkelt och naturligt sätt tar med prylar som inte känns påklistrade eller krystat inklämda i vardagen är en vinnare. Trovärdighet är ledordet.

En trovärdig bloggare behåller sina läsare, inspirerar och får möjlighet att utvecklas. Det får inte en som försöker ducka för frågor om reklam. Det blir bara pinsamt.

Nätet

Om att rensa bort för att gå vidare

Text: Sandra Jakob

Sedan ett och ett halvt år tillbaka har Twitter fallit ifrån min radar. Det som en gång gav mig massor av glädje känns numera mest lite… Jobbigt. Hur kom det sig?

Kanske för att jag följer alltför många twittrare. 585 närmare bestämt. Flödet blir ibland lite jobbigt. Intressanta, roliga och fascinerande tweets blandas upp med reklam, skämt och helt ointressanta diskussioner. I slutändan läser jag ingenting och scrollar bara neråt i en evighet utan att varken ge eller få något. Det är i det läget en får ta sig i kragen och fundera över: vad är det jag vill ha ut av den här plattformen och vad kan jag tillföra den, egentligen?

Twitter och jag har haft en rätt bra relation i nästan sju år. Det är klart att vi har tröttnat på varandra i perioder. Å andra sidan har vi också haft riktigt roligt tillsammans och de första åren var speciellt underhållande. Mitt nätverk var inte så stort men innehöll bra folk och jag kände att jag hela dagarna fick ta del av upplyftande branschdiskussioner. Via Twitter diskuterade aktuella frågor med de som kunde mer, som var längre fram och som generöst delade med sig av sin kunskap och sitt tankesätt. De visade vägen för en hungrig novis. På Twitter skapades relationer med människor som senare också blev mina vänner.

Därför känns de speciellt tråkigt att det ska vara så svårt att få ut något av det i dag. Kanske ännu värre är känslan att jag inte ger något, att mitt flöde har gått och blivit en opersonlig rad av retweets med budskap som jag finner viktiga. Var finns mina frågor, åsikter och små berättelser ur vardagen numera?

När jag tänker efter så finns de på Instagram. Där finns numera våra väl valda bilder av verkligheten, med perfekt ljus och skärpa – allt för att visa upp den vackra bild som vi vill förmedla. Men Instagram är en plats för vällust. Twitter är platsen för samtalet, en plats för den stundtals hetlevrade diskussionen. På Twitter kan pulsen gå upp, folk kan bli osams. Det händer sällan, om aldrig, på Instagram.

Det är nog dags att rensa bland de jag följer; skala ner för att kunna växla upp. 585 får bli 250. Eller kanske till och med 200. Jag tror att jag ska börja rensa direkt.

Nätet

Om att tacka nej till rasism

Text: Sandra Jakob

Att tacka nej till saker är oftast förknippat med negativitet, jobbiga känslor. Kanske finns det också i bakgrunden en rädsla att göra någon annan besviken.

Det är inte lätt, men jag har alltid levt efter devisen att det är bättre att tacka nej till någonting än att tacka ja och sedan plågas av beslutet.

Med detta i bakhuvudet har jag känt en sådan befrielse den senaste tiden. I mina sociala nätverk händer det allt oftare att mina kontakter offentligt tackar nej till sådant som de inte vill ha. Den mest klassiska av statusuppdateringar i denna kategori handlar om människor som inte vill ha fler inbjudningar till diverse spel (psst, ni vet väl att man kan blockera speltillverkare på Facebook och därmed slippa alla inbjudningar?).

Att tacka nej till spel är inte så kontroversiellt. Att tacka nej till rasister kan vara det desto mer.

Flera av mina vänner på Facebook har på sistone valt att tydligt ta ett ställningstagande när det gäller rasism och främlingsfientlighet. En person skrev rakt upp och ner att om det fanns kontakter i hans sociala nätverk som inte trodde på människors lika värde och närde någon typ av främlingsfientlighet i sin kropp, kunde de personerna ta bort honom som vän omedelbart. I kommentarerna till inlägget berättade vissa direkt att de inte höll med honom och att vänskapstiden på Facebook var över. Andra tyckte att det var fel att inte vilja vara vän med oliktänkande, att alla har rätt till en egen åsikt och att vi lever i ett fritt samhälle.

Des sistnämnda argumenten har jag hört till förbannelse av människor som har ansett sig vara censurerade av hd.se när de inte har fått sina rasistiska kommentarer publicerade. Då brukar jag alltid säga: ”nej du är inte censurerad, du kan säga och skriva vad du vill men inte på vår sajt, där tror vi på människors lika värde – ropa ut ditt budskap någon annanstans”.

Är det en sak som jag tycker riktigt bra om så är det människor som vågar ta ställning.
Är det en sak som jag tycker riktigt illa om så är det unkna, främlingsfientliga åsikter som försöker förstöra vårt öppna samhälle.

Våga vara obekväm. Våga stå upp för rätt saker. Våga tacka nej.

Annons:
Annons:

Senaste kommentarerna

Powered by Disqus
Annons:

Annons: