Taggat 3 maj 2016

Fiber till alla!

Nu är det ett tag sedan vi sågs i de här spalterna, kära läsare. Under mitt uppehåll har jag hunnit fundera lite längre kring det som jag skrev om sist – digitaliseringen av samhället. Jag utsåg det till årets kröniketema och känner stor spänning inför att skriva om det. Temat är oändligt och otroligt spännande!

Under uppehållet blev jag kontaktad av en läsare vars mejl gjorde mig sorgsen. Läsaren berättade om sina bekymmer med att hitta en vettig, fast uppkoppling i hemmet på Söderåsen. Familjen har lika stora behov av nätet som de boende i stan men på grund av sin geografiska plats får de inte tillgång till fiber. De sitter istället med en seg uppkoppling som inte på långa vägar fyller deras behov. Istället lider såväl familjelivet som företaget de driver. Just nu har de inga alternativ och får dras med sin sega uppkoppling. Fiber ser inte ut att kunna dras ut till dem på länge.
Vi lever i en tid då entreprenörskap hyllas till skyarna, där individens möjligheter till att utveckla samhället, förkovra sig själv och utvecklas aldrig har varit lättare. Vi pratar om Sverige som ett tjänstesamhälle där många kommer ha flexibla arbetsplatser och kunna jobba hemifrån för att slippa exempelvis långa pendlingstider. För att lyckas med en sådan omställning krävs också god uppkoppling. Helsingborg stads satsning på gratis wifi i innerstan är jättebra och jag är en ivrig påhejare av fria wifizoner runt om i landet. Men jag undrar om inte frågan om möjligheten till fiber borde formuleras om till rätten till fiber.

En stor orsak till att Sverige, som är ett litet land, har blivit en fantastisk grogrund för en stor mängd startups är för att vi har ett ovanligt brett nätanvändande som sträcker sig genom alla åldersgrupper och klasser. En gång prioriterade vi att alla skulle kunna få ha en dator hemma genomhemwc-reformen. Antagligen bidrog reformen till det utbreddanätanvändandet.

Varför skulle vi inte kunna prioritera fibern på samma sätt?

PS. Om familjen som mejlade mig om sina problem med uppkopplingen på Söderåsen läser detta så snälla hör av er igen via mejl! Jag vill gärna ha mer kontakt med er.

Taggat 18 februari 2016 • Uppdaterad 17 februari 2016

Jag framtidsflummar hela dagarna och får betalt för det

”Vad är det du jobbar med, nu igen?”

En familjemedlem skojade nyligen på min bekostnad. Det är okej, han hade en poäng och jag kan se humorn i uttalandet, så jag skrattade med. Han påstod att det finns riktiga jobb och sedan finns det ”såna där framtidsgrejer som Sandra jobbar med”.

Det kan man också kalla mitt jobb; ”framtidsgrejer”. Det blir ofta så när man jobbar med utveckling av nätet, eller utveckling av journalistik på nätet; som är det som jag jobbar med. Det är en väldigt allmän beskrivning. Mitt jobb handlar om att driva trafik till HD–Sydsvenskans artiklar via olika typer av digitala kanaler, men kanske främst via sociala medier. Av naturliga skäl funderar jag därför mycket kring utveckligen av sociala medier, använder sociala mediekanaler aktivt och följer trender kring delning, tonläge och debatter noggrant.

Jag funderar mycket på hur kommunikationen i digitala kanaler påverkar vad vi gör som journalister, hur vi kommer i kontakt med nya grupper av läsare och hur vi når ut med vår granskande journalistik. Det är ett otroligt intressant jobb och jag är tacksam för chansen att ha fått en ny typ av roll i en bransch som genomgår en stor förändring.

Det är inte bara mediebranschen som genomgår förändringar på grund av, eller tack vare, digitaliseringen. Hela vårt samhälle omformas just nu och går mot en digital inriktning.

Sajten Breakit, som bevakar den svenska entreprenörsscenen och skriver om nyheter i den digitala världen, rapporterade häromveckan att Apple har skapat runt 54 000 jobb i Sverige och sammanlagt 1,2 miljoner jobb i Europa tack vare sitt operativsystem – Ios.  Det betyder att vi har en ansenlig mängd människor som livnär sig på att utveckla appar och sajter för att fungera i Apples telefoner och surfplattor. Lägger vi till antalet utvecklare som jobbar med appar och sajter för Androidbaserade telefoner och surfplattor, är vi uppe i en betydande summa arbetstillfällen.

Det pratas ofta om att framtidens jobb finns i de nya företagen, de som sysslar med e-handel, utveckling av appar och liknande uppgifter. Det stämmer verkligen och den förändringen går väldigt snabbt just nu. Därför borde vi prata mer om hur de nya jobben ser ut samt vilken kompetens och vilka utbildningar som krävs för att lyckas. En annan aspekt är hur vårt samhälle förändras i och med uppkomsten av nya typer av arbetsplatser. Allt detta tänkte jag skriva mer om på denna plats under 2016. Hör gärna av dig om du har idéer och funderingar kring ämnet!

Taggat 4 februari 2016 • Uppdaterad 3 februari 2016

Ångesten när streamingtjänsten inte funkar

Mitt nätbeteende har förändrats radikalt genom åren. För tio-femton år sedan hade jag svårt att betala för någon typ av nättjänst. Att leva på en studentbudget och samtidigt lätt kunna ladda ner film från valfri mörk nätsajt gjorde sitt. Med åren blev jag klokare. Att jag fick ett fast jobb med en vettig lön bidrog till utvecklingen.

Nu sitter jag där – ett decennium har gått och jag har på vägen insett hur viktigt det är att betala för att tjänster ska kunna utvecklas och tillhandahållas. Från betalkortet skickas vi månatligen pengar till en handfull tjänster. Det är allt från streamingtjänster; alltså film, tv och musik, till lagring i molnet och tjänster för att spara anteckningar och bilder.
När man går från snyltare till betalande kund händer onekligen något i ens förhållningssätt till produkten i fråga. Helt plötsligt märker jag hur min lägstanivå har höjts. Helt plötsligt har jag synpunkter när de inför nya funktioner. Helt plötsligt blir jag förbannad när tjänsten i fråga har gått ner och inte kan leverera det som jag betalar för.
Det sista har jag svårast att hantera. Jag blir rent ut sagt tvärförbannad när något inte fungerar, som häromkvällen. En lucka uppstod och helt plötsligt hade jag två timmars lugn och ro för mig själv. Ni som läser mina rader och som också är småbarnsföräldrar vet hur sällsynta de här stunderna är och vilken press som uppstår när insikten kommer att ”nu måste jag njuta!”.

Alltså tog jag tag i vår surfplatta, fixade en bricka med riktigt god kvällsfika, en rykande kopp te och satte mig till rätta för att streama de sista två avsnitten av den serie som jag har försökt (småbarnsförälder var det) följa under hösten. Jag sätter igång appen, trycker på det önskade avsnittet och så händer… Absolut ingenting! Snurran, som indikerar att programmet jobbar, matar på som vanligt. Det går två minuter, fem minuter, tio minuter… Och min rykande kopp te har slutat ryka. Fikat har jag ätit upp till hälften och fortfarande händer ingenting. Jag har vid det här laget startat om appen flera gånger, startat om surfplattan, försökt använda tjänsten via webbläsaren istället samt i mobilen men nej, ingenting får den att fungera. Nu är jag verkligen tvärförbannad. Reptilhjärnan har slungat igång sin verksamhet med full kraft och jag tänker indignerat att ”här går man och betalar för sig men nej, inte ska man få det man har rätt till”.

Jag skriver en arg statsuppdatering på Facebook (den moderna tidens arga lapp) och får medhåll från en rad vänner som är lika besvikna på tjänstens bristfälligheter. Jag hotar med att jag ska sluta betala för tjänsten men inser snabbt därefter att jag antagligen aldrig kommer göra något av mina hot.

Dagen efter fungerar allt igen men jag har inte tid att titta.
Nyss drogs ännu en månadsbetalning från kortet.
Livet som abonnemangsägare är bitterljuvt.

Taggat 10 december 2015

Barnens skärmanvändning i ständigt fokus

Jag försöker allt oftare lägga ifrån mig skärmarna under en stund. Det är nästan så att jag blir chockad när jag kommer på mig själv med att formulera den meningen.
”Lägga ifrån dig skärmarna! Menar du allvar?!” ekar rösten i huvudet.
Men jo, jag har börjat försöka lägga ifrån mig mobilen när jag kommer hem efter jobbet och jag försöker att inte ta upp den innan det är dags att inta soffläge.

Jag ser allt fler mammor och pappor som diskuterar det här temat i sociala medier. Att lägga ner skärmen till förmån för odelad tid med barnen/partnern/vännen eller bara som ett sätt att slappna av en stund, börjar bli allt vanligare. Vår initiala besatthet av våra smarta telefoner börjar nog lägga sig.

Statens medieråd, en expertmyndighet som jobbar för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare, analyserar bland annat dessa gruppers medieanvändning varje år. I sin senaste rapport konstaterar de bland annat att barn till högutbildade föräldrar har en begränsad tillåten skärmtid jämfört med andra barn i samma ålder som har en annan socioekonomisk bakgrund. En över- eller medelklassförälder sätter med andra ord fler regler för barnets användning av mobiler, surfplattor och tv i jämförelse med en föräldrar med låg utbildning och/eller inkomst.

Det är en oerhört intressant spaning som Statens medieråd formulerar i sin rapport. I en artikel i DN uttrycker Ulf Dahlqvist, forskningsansvarig vid rådet, en tanke om att de högutbildade föräldrarna genom sin begränsning vill föra över ett slags ”intellektuell kultur” till sina barn. Genom att begränsa skärmtiden frigörs mer tid till bokläsning och utveckling av kreativa egenskaper. Dessa barn tittar också betydligt mindre på tv jämfört med barn till lågutbildade.

Betyder medierådets konstateranden att vi ska slänga ut tv-apparaterna ur barnens rum, förbjuda dem att använda läsplattan för spel och underhållning och sätta en gräns på maximalt en timmes tv-tittande per dag? Nej, självklart inte. Debatten måste, som alltid, nyanseras.

Surfplattor är exempelvis jättebra pedagogiska verktyg och kan, om de används i det syftet, hjälpa barn att lära sig att både räkna och läsa mycket tidigare än vad tidigare generationer barn har gjort. Det finns mängder av utvecklande spel och appar där barn också kan lära sig andra språk eller utforska områden som de är intresserade av.

Att barns fantasi utmanas och utvecklas är det viktigaste. Som förälder har man en skyldighet att uppmärksamma vilka medier som barn är intresserade av och sedan fokusera på det som ger mest. Kanske ska man som förälder vara mer uppmärksam på den slentrianmässiga användningen av olika skärmar istället för antalet minuter som barnet ägnar åt en viss sak. Min erfarenhet är att ett fokuserat användande nästan alltid sätter grunden för djupare kunskap eller ett större intresse kring ämnet som studeras. Och det kan väl aldrig vara fel om barnet vägleds in på områden som kan utveckla dem som personer.

Taggat 26 november 2015

Jag blev galet besatt av min sömn

Häromdagen pratade vi på jobbet om fenomenet att hacka sin kropp. Nej, jag menar självklart inte att man ska ta till en kniv och hacka sönder en arm eller ett ben. Jag pratar om att hacka på internetspråk; att på olika sätt dissikera kroppen genom att föra exempelvis statistik i en app över olika kroppsfunktioner.

För en tid sedan kom appen Hälsa in som standardapp i Iphone och där kan man föra in information om alla möjliga delar av sin hälsa för att få en bättre överblick. Bland appens rubriker finns kroppsmått, andningsfrekvens, blodsocker och energi vid aktivitet eller vila. Har du en Iphone kan jag rekommendera att du tittar in i appen om du inte redan har gjort det. Möjligheterna att hålla koll på sina värden är oändliga.

Att använda appen Hälsa är en enkel sak. Sedan finns det en uppsjö av mer avancerade tester och applikationer som ger dig en djupare förståelse för din kropp. Du kan bland annat kartlägga ditt dna och därigenom få reda på om du har en högre eller lägre risk för att drabbas av vissa former av cancer.

En fråga som alltid uppstår när jag pratar om de här sakerna är: vill jag veta så mycket om mig själv, egentligen?

Det är en klurig fråga. Å ena sidan kan jag tycka att vissa av de här apparna verkligen tillför något i mitt liv. De kanske rentav hjälper mig att leva mer hälsosamt (stegräknaren i appen Hälsa är till exempel väldigt positiv). Andra, som dna-analyserna, är kanske på gränsen till vad vi klarar av.

Alla har vi en gräns och som med så mycket annat när det gäller nätet och de sociala medierna måste var och en fundera på var gränsen går. Det är oerhört viktigt. Ingen av de här sakerna kommer försvinna i framtiden. De är inte en fluga. Allt pekar snarare på att vi till viss del framöver blir våra egna läkare. Redan i dag finns det tjänster på nätet som fungerar som vårdcentraler. Istället för att behöva gå till en vårdcentral och sitta och vänta på sin tur, kan man snabbt och lätt få sin diagnos ställd via nätet.

Själv har jag provat vissa hälsoappar och med hjälp av den förträffliga appen Sleep cycle började jag hålla koll på min sömn. Telefonen läggs under bäddmadrassen, kopplas in i laddaren och slås på när du lägger dig. På morgonen kan du se kurvor över ditt rörelsemönster, när du sov som djupast och när du vaknade. För mig fungerade den inte eftersom jag blev smått besatt av att hålla koll på min sömn. Istället för att sova en hel natt vaknade jag och kikade i appen för att få bekräftat att jag verkligen hade sovit gott. Så tokigt kan det bli när man blir besatt av att hålla koll på sig själv.

Taggat 29 oktober 2015

Tänk igenom vad du delar på Facebook

Under min gymnasietid pratade vi mycket om källkritik. En av mina klasskamrater var oerhört kritisk till allt som skrevs i svensk media. Hon tyckte att vi hade ett otroligt starkt fokus på västra Europa och de anglosaxiska länderna, på bekostnad av rapportering från Asien, Ryssland och länderna i Afrika. En del höll med henne i kritiken och andra tyckte att det var naturligt att vi var vända mer mot samhällen som liknar vårt eget.

Närmare 15 år senare diskuterar jag återigen källkritik med min omgivning men nu med fokus på Facebook och de andra sociala medierkanalerna. Vår tids budbärare är ofantligt snabba. En nyhet, en länk, en bild kan spridas med ljusets hastighet. Det kan också ett till synes enkelt rykte göra.

Förr gick rykten från person till person. På vägen lades lite till och en del drogs bort. Vi har alla lekt viskningsleken som barn och vet att det räcker med att ryktet går mellan tre personer för att den ursprungliga meningen ska ha förvrängts, ibland till oigenkännlighet.

I helgen skrev vi om sociala medierbaserade rykten i HD. Ryktena sprids på Facebook och gör gällande att det går runt gäng som misshandlar kvinnor i Helsingborg. Min kollega Robert Dujmovic gick till botten med ryktena och visade på att spridningen av dem har gjort många rädda. Det är en rädsla som har sin grund i händelser som inte har inträffat på det sätt som de har beskrivits i de sociala medierna.

Rädsla är farligt. Den får människor att ändra sina vanor, att sluta sig, att inte våga ha kontakt med främlingar. Att hela tiden behöva titta sig över axeln när man är rör sig på stan eller i sitt bostadsområde är otroligt obehagligt. Varför ska man behöva vara rädd och för vad? För att man har läst på Facebook om påstådda överfall?

Jag är oerhört förtjust i sociala medier och brukar ägna den här spalten åt att lovprisa dem. Lika mycket som jag tycker om Facebook, Instagram och de övriga kanalerna, lika illa tycker jag om människor som delar inlägg som uppmanar till hat och hot. Människor som delar texter som handlar om påstådda överfall eller andra typer av händelser som framkallar rädsla hos läsarna, utan att ha kontrollerat om det är sant, gör mig mest ledsen. Vad hände med källkritiken?

Den enda gången någon ska dela en sådan statusuppdatering är om vederbörande själv har varit med om händelsen eller är helt säker på att händelsen är korrekt beskriven och sakligt berättad.

Låter det svårt? Det är det! Det är bland annat så vi journalister jobbar.
I takt med att alla får våra egna publiceringskanaler genom de sociala medierna har vi alla ett ansvar för vad vi publicerar. Då borde fler bli medvetna om de journalistiska arbetsmetoderna och använda sig av ett källkritiskt förhållningssätt.

Tänk efter innan ni delar något. Låt hellre bli att dela inlägget om ni är osäkra på sanningshalten i påståendet.
Dela istället en mysig kattbild eller berätta om något roligt som har hänt dig. Internet är fullt av glädjeämnen som förtjänar mer uppmärksamhet än inlägg som far med osanning.

Taggat 15 oktober 2015 • Uppdaterad 18 oktober 2015

Om att röras till tårar

Jag lägger en rätt stor del av min tid på att fundera på hur vi ska nå ut till våra läsare, till er, genom alla våra tillgängliga kanaler. Genom att trycka dessa bokstäver på en sida i en tidning och leverera tidningen varje morgon till er brevlåda, når vi på HD/NST/LP en rätt stor grupp Nordvästskåningar. Genom sociala medier och de digitala kanaler som vi använder oss av, har vi potential att nå en till synes oändlig publik. Det är rätt häftigt!

Målet med vår journalistik är att nå så många som möjligt. Journalister skriver för att bli lästa och hoppas kunna göra skillnad med sitt bidrag i den dagliga medieskörden. Det sistnämnda är verkligen inte lätt men jag tycker ofta att reportrar på mindre redaktioner, som jobbar ute på mindre orter och nära sina läsare, lyckas oftare än andra. Deras artiklar om förändringar i näringslivet, kommunen eller landstinget brukar, oftare än andra journalisters alster, leda till förändring.

I och med sociala medier kan vi nås av journalistik som inte bara behöver handla om det som händer i vår del av världen. Ofta när man pratar om virala kampanjer, alltså kampanjer som får stor spridning digitalt och i de sociala medierna, handlar det om reklamkampanjer eller någon av alla kampanjer som syftar till att göra oss glada – videoklipp på söta katter är ett exempel.

Många välgörenhetsorganisationer använder sig av virala kampanjer där de lyfter fram mycket av den grymhet men också medmänsklighet som finns runt om i världen. Unicef och Rädda Barnen är särskilt bra på att lyfta fram sitt jobb i de sociala medierna genom att porträttera människor som de möter i sitt jobb med att hjälpa andra.

På HD publicerade vi i veckan första delen av en viral kampanj som vi hoppas ska beröra er läsare. Om man söker på Facebook, Instagram eller Twitter under hashtaggen #föreflykten (eller går in på hd.se) kommer man framöver kunna läsa en porträttserie som handlar om människorna bakom siffrorna, bakom rubrikerna. Den handlar om människorna vars liv slagits i spillror och som har kommit till Sverige. Första delen handlar om en ung kvinna som levde ett vackert och välmående liv i en stor villa i ett fint kvarter i Syriens huvudstad Damaskus. Nu är hon i Malmö och väntar på att familjen ska ansluta. Hon är tacksam för att hon lever. Det räcker bra så. Hon kunde lika gärna ha levt i Helsingborg och tvingats bort från sitt hem på Husensjö eller Ramlösa. Igenkänningen är hög.

Läs gärna artikelserien. Det gjorde jag och rördes till tårar, som så många gånger förr när jag via sociala medier har blivit uppmärksammad på orättvisor, katastrofer. Det är bra att bli påmind om att alla människor bara söker en trygg plats för sin familj och sig själv. Och att orättvisor och katastrofer någon gång kanske kan hända dig.

#föreflykten handlar om att se människan och kanske lika mycket om att visa medmänsklighet.

Medmänsklighet är det finaste vi har. Ta hand om den. Och låt sociala medier påminna oss om det.

Taggat 3 september 2015

Att se övervakningen i ögonen

Våra smarta telefoner är verkligen smarta. De tillför mycket i vår vardag och de underlättar saker och ting. I ett nafs kan man få reda på sitt banksaldo, om det har kommit något viktigt mejl eller hur den goda vännen har det på sin semester.

De flesta som har en smart telefon har också en mängd appar som, när man öppnar dem för första gången, ställer några frågor. Ofta vill appen veta om den får uppdatera sig själv i bakgrunden. Trycker du ja eller nej?

Frågan kom upp i måndags när DN började publicera en stor artikelserie om digital övervakning. De har begärt ut uppgifter om hur ofta våra telefoner kopplar upp sig mot mobilmasterna i vår omgivning och skickar information om var vi befinner oss till våra operatörer. DN:s reporter, Kristoffer Örstadius, erbjöd sig att vara testperson och tidningen fick ut unik information om hans telefons loggande mot mobilmaster från hans operatör. Resultaten är slående. Örstadius telefon har registrerats i snitt var 25:e minut, dygnet runt under de senaste sex månaderna. Operatören vet mer eller mindre exakt var han har rört sig och befunnit sig under längre perioder. Sammanlagt har telefonen registrerats 10 000 gånger under ett halvår. Känn på den: varje halvtimme!

Själv blev jag illa till mods och fick en obehaglig, krypande känsla i kroppen. Vill någon kan den, dock med viss svårighet, få ut detaljerad information om var jag befinner mig.
Jag tror verkligen inte att någon hos operatörerna sitter och detaljstuderar ett urval av alla abonnemang som deras användare har. Jag kan tänka mig att det verkligen är ett hjälpmedel för exempelvis polisen som, när de har goda grunder, behöver få tag på information om någons rörelsemönster.

Går loggningen att stoppa? Nej. Bör man som vanlig användare slänga sin smarta telefon och skaffa sig en gammal Nokia 3310 och endast sms:a och ringa resten av livet? Nej.

Det vi vanliga användare bör komma ihåg är att information är makt. Vi behöver vara medvetna om vad som försiggår runtomkring oss och hur samt på vilket sätt vi delar med oss av vår information, det vill säga information om oss som personer, våra rörelsemönster och vanor. Var därför uppmärksam på artikelserier som DN:s om digital övervakning. Läs på kring dessa frågor och bestäm dig var din gräns ligger. Vad kan du acceptera?
Var påläst. information är makt. Behåll makten i dina egna händer.

Taggat 20 augusti 2015

När jag slutade älska prylar

Det fanns en tid när jag älskade nya tekniska prylar. Bland det roligaste som fanns var att gå runt i elektronikbutiker och frossa. Stundtals samlade jag också på mig en massa grejer som jag i ärlighetens namn knappt använde. Men de var så smarta, praktiska och tänk om jag behövde just en sån grej framöver? Lika bra att skaffa en direkt!

Mitt bottennapp är nog minidiscen som jag som tonåring la mina hårt sparade slantar på. Jag var helt övertygad om att den var framtiden. Tre månader senare kom den första mp3-spelaren. Numera strömmar vi musik via Youtube, Spotify eller Apple Music. Så gick det med den trendspaningen. Vem minns i dag vad en minidisc var för något? Nej, jag menar ju det.

Mitt prylintresse, eller nej, mitt prylvansinne fick ett slut när den första smarta telefonen landade i min hand. Efter det kände jag inte längre något behov av nya prylar. Undantaget är surfplattan som i mångt och mycket har ersatt hemmadatorn.

Även de smarta telefonerna har tillbehör. Därför rasslar det varje vecka in mejl från olika pr-byråer och företag som vill att jag ska skriva om just deras revolutionerade produkter. Oftast tycker de att användare inte behöver någon annan produkt än just deras för att vardagen ska bli roligare eller lättare. Majoriteten av dessa produkter är dock så menlösa och onödiga att jag väldigt sällan inte ens orkar kika närmare på dem utan nöjer mig med informationen i pressmeddelandet.

Dock finns det en produkt som fångade mitt intresse tidigare i år. Inför mobilmässan i Barcelona i februari blev jag kontaktad av en finsk tjej som ville få mig att prova en ny gps-app. Hon utlovade som många andra guld och gröna skogar. Själv var jag skeptisk. Jag är nöjd med den inbyggda kart-appen i min telefon och behöver inte så mycket annat. Den finska tjejen hade dock ett annat argument. Enligt henne kunde man använda just hennes gps-appen offline när man till exempel körde utomlands och inte ville dra på sig en roamingräkning i tiotusenkronorsklassen. Jag köpte appen och provade den i somras när vi bilade i Europa och telefonen var i flygläge. Appen imponerade och fungerade så pass bra att jag aldrig tänker använda någon annan gps igen. Den visade oss verkligen vägen och gav detaljerad information om våra omgivningar utan att vi behövde vara uppkopplade.

Mitt prylintresse kanske istället har övergått till ett appintresse?
Jag tröstar mig med att en pryl alltid är bättre än 10!

Taggat 11 juni 2015 • Uppdaterad 10 juni 2015

Om att inte bry sig om bloggarnas fasader

Det drar ihop sig till midsommar trots att den i dagsläget oerhört låga temperaturen får mig att tänka på Valborg snarare än svalkande bad, blommor i håret och en barfota tillvaro.
På sommaren ska man koppla av, så är det i alla fall tänkt och det är vad som eftersträvas av de flesta. Livsstilsmagasinen och sajterna, bloggarna och Instagramkändisarna pressar också ut samma budskap. Bloggarna berättar om sina sommarplaner, visar fantastiska bilder tagna i motljus och spaltar upp sommarens måsten i allt från grilltillbehör, loppistips till passande outfits. Allt känns så… Idylliskt, vackert och lyckligt. Hemskt tillrättalagt.

Gör man ett svep i den svenska blogg- och Instagramvärlden är det som om exakt ALLA ska till sina underbara sommarhus på Gotland. De har möjlighet att ta ut tre månaders ledighet och sitta på sina verandor, cykla på snygga vintagecyklar till det närliggande havet för ett saltsmakande dopp (citat: valfri bloggare), dricka rosévin nätterna igenom tillsammans med härliga grannar och baka pajer på bär från den egna trädgården. Självklart är huset inrett på ett lantligt men chict vis med väl valda och omsorgsfullt utplacerade designklassiker.

Jag har jobbat med sociala medier i många år. Jag vet att bloggarna, Instagramkändisarna och de digitala magasinen bygger varumärken och livsstilar som ska fungera som inspiration för intresserade. De största inredningsbloggarna, som nästan dagligen visar upp sina hem har fixat till dem så därför att de har haft en bokad fotografering eller så har de stajlat ett hörn just för att visa något speciellt i bild. Nästan inget av detta är verkligt, på riktigt – inget av det är vardag. Människor bär sina fasader på nätet på samma sätt som sina outfits. Och en blogg eller ett Instagramkonto är mycket väl en fasad eftersom de bara visar en viss, oerhört genomtänkt och strategiskt placerad bild av verkligheten.

En Helsinborgsbaserad inredningsbloggare visar regelbundet upp sitt fantastiskt fina, välstädade och välmatchade hem i olika sociala kanaler. Hon visar dock också upp bilder på hur det kan se ut innan hon har städat, med sonens leksaker spridda över hela hemmet. Då ler jag och trycker gilla med lite extra kraft. Hon är mänsklig. Det är vi alla.

Njut av er sommar!
Vi hörs igen till hösten.