Rynkeby 8 maj 2017

Kramkalas och salvan jag aldrig trodde jag skulle äga – utan stödhjul

Det är jobbigt att vara med i Team Rynkeby. En känslomässig berg-och-dalbana som aldrig tar slut! Varje träning, varje möte. Allt fyllt med så mycket kärlek och omsorg. I lördags var det Springtime i Helsingborg, tusentals entusiaster, glada påhejare och stora kämpar kom in till city. Team Rynkeby var så klart där, gula, fina och stolta.

Jag fick den stora äran att stå vid målgången. Ni vet VIP-platsen! Vi delade ut medaljer till människor 0-99 år, vilket kändes otroligt stort. Det mest känslomässiga loppet var Alla-kan-springa. Vilken eufori, livsglädje, kämparvilja, för att inte tala om målgångsgesterna! Jag njöt och översköljdes, flera gånger, av otroligt starka känslor. Tårarna vällde upp i ögonen och i stormens öga så fattar vi att vi är med i livets stora ögonblick! Lyckotårar… Det blev både puss- och kramkalas där i målfållan. Den här dagen var alla vinnare, solen sken och staden bubblade av kärlek. Precis så som det ska vara.

Söndagen kom med förväntan! 120 km, som jag sagt innan det skojar man inte bort. Jag är lite orolig för jag ser på rutten att vi ska tillbaka till Söderåsen, mot Klippan. Jag minns backarna och jag vet att dom är branta och långa. Kolhydraterna in för att kunna slussas ut som energi. Jag känner mig stark! Bredvid mig har jag Mattias. Lugn, ruttad och hemskt underhållande. Tugget i klungan är gott, det regnar så klart men vi ser en härlig dag ligga framför oss.

Hemma på hallbordet står salvan jag aldrig trodde jag skulle äga. Jag har inte använt den ännu. Den står där men den kom aldrig med någon instruktion. Den ska tydligen vara bra mot det mesta och är säkert av alldeles utmärkt kvalesort! Jag tycker till och med det känns jobbigt att berätta vad den heter, som sagt, trodde aldrig jag skulle äga en produkt med detta namn. Den heter/kallas ”Rumpräddaren”.

Jag tror ni kan förstå att bara namnet redan har gett oss många goa skratt. Men som sagt den kom utan instruktion. Facebooka mig gärna om du vet hur, och mer specifikt var, den ska appliceras, och ja jag förstår att den ska hamna i rumpregionen… Aaaa du fattar! Vissa i laget är redan flitiga användare har jag förstått, och vissa kan enligt hörsägen cykla tusentals mil utan ett enda skav. Vi är alla skapta olika. Vi släpper ”rumpräddaren” för nu.

Igår på vår tur så sjöng vi en del. Vi har ju vår favoritpsalm, jag tror den kommer sjungas flitigt i uppförsbackarna i Ardennerna, psalm 619: jag går mot döden var jag går. En allmän favorit är så klart 199: den blomstertid nu kommer. Trygga räkan kunde dom flesta. Ja som ni ser så händer det massor i laget just nu. Vi stöttar, peppar, gråter, och skrattar, delar livet med varandra och är 100 % övertygade om att nu ska alla med!

Jag är fortfarande rörd över lördagens upplevelse, den kommer jag bära med mig länge, länge. Tack alla fina människor som är med i kampen! Ni bär oss, kanske utan att ni tänker på det! Utan er så blir det ingen kamp! ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir åter fött.” Var rädd om dig!

Rynkeby 30 april 2017 • Uppdaterad 8 maj 2017

Ola, vår kapten – spexaren, funderaren och mannen med det ständiga leendet

En av detta årets finaste dagar träffar jag Ola på ett fik för att ta reda på: Vem är egentligen Ola? Enklast hade ju varit att vinkla denna text utifrån kaptenen Ola, och skildra huruvida det var ett enkelt beslut att tacka ja till kaptensrollen eller inte och om det egentligen var självklart att han skulle vara med ett år till i Team Rynkeby, men det hade varit för enkelt. Jag tänkte försöka spegla individen Ola istället. För att kunna göra det så behöver jag ju lära känna Ola lite, vet inte om man lär känna någon efter en timmes fika men jag gör ett försök. Alternativt så får jag skriva om mina intryck och om hur jag uppfattar honom ;)

Möts alltid av ett leende

Under hela hösten och vintern har jag mött Ola på Friskis & Svettis (där vi hade vår inomhusträning, spinning och tabata bland annat) och slagits över att det nästan alltid finns ett leende på läpparna och ögonen tindrar av glädje, som hos ett barn på julafton. Detta gäller även efter ett tufft spinningpass som enbart var en 75 minuters lång uppvärmning inför Team Rynkebys spinningpass på ca 90 min. Imponerande!

Han beskriver sig själv som en person som inte alltid trivs av att vara i centrum, han är inte den som hörs mest, han är en funderare, lite av en filosof. När man då vet att han ofta är konferencier på olika tillställningar med Team Rynkeby bland annat, så börjar man fundera på varför han presenterar sig själv som tillbakadragen. Jag skulle vilja påstå, efter att ha sett honom agera, att han älskar att spexa, ha roligt och att hitta glädjen i sig själv och andra. Luddig beskrivning, ja. Sen finns ju alltid en mer alvarlig och kontrollerad sida, men det finns ju hos alla.

Bjuder på sig själv

Ett exempel är när Team Rynkeby arrangerade Skolloppet i början av april, där Helsingborgs gymnasieelever var med och sprang för livet! Ola var konferencier. Han hoppade, dansade, tjoade och pratade nonstop i närmare tre timmar, allt för att få med sig ungdomarna. Det såg i alla fall ut som om han njöt av stunden :)

Här har vi 2017 års kaptener Ola (vänster) och Fredrik (höger). Bilden är tagen på Vikvalla i januari då HIF mötte Odense i en träningsmatch. Kaptenerna bjuder på en spontan glädje dans, något de är väldigt duktiga på ;)

Träning inför Paris

Det är oundvikligt att vi pratar om Barncancerfonden, Team Rynkeby och cykling, det är på grund av allt detta som vi sitter här.

Vi kommer in på cykling och träning. Vi kommer ju cykla ganska så långt när vi ska till Paris, ca 120 mil. När vi nu har börjat cykla ute så ökar antalet kilometer för varje vecka, det går snabbt från 40 km till 100 km på en runda. Det är långt. Det är tungt. Det gör ont. Det kan även vara mentalt jobbigt vissa dagar och stunder.

 Det är andra året som Ola är med och cyklar till Paris, han säger att han känner igen sig i alla nya som oroar sig för att man inte ska orka, att man är osäker på hur man hanterar sin cykel mm. Han var ju ny förra året. Ola och andra ”gammelrynkor” står ibland med ett igenkänningsleende i ansiktet när någon av oss nya funderar högt om något. De brukar säga ”det ordnar sig”, ”du kommer fixa det”. Det känns tryggt för oss gröngölingar att få dessa peptalk.

Man måste så klart vara med på träningarna, annars kan vägen till Paris bli jobbig

Förra året var det bland annat Ola som bloggade, han skrev ett inlägg vid ett tillfälle där han pratade om just träningen. Han skrev ”att träna för ett mål innebär att våga utsätta sig för påfrestningar”, det var det han gjorde på spinningpassen till exempel. Han vågade testa hur mycket kroppen klarade av, vågade ta ut sig ordentligt.

I takt med att man blir starkare och mer vän med sin cykel så gäller det att utmana sig själv och utvecklas som cyklist. Detta tar Ola upp i sitt blogginlägg. Han kom till en insikt där han vågade tro på att han skulle kunna ta sig till Paris genom att cykla. I samma veva så behövde han omvärdera sina mål lite, för att utvecklas. Ola bestämde sig för att han skulle njuta av varje tramptag. Att på träningen, fram till avresan, lära sig att kunna njuta av varje motvind, varje uppförsbacke. Träningen till Paris skulle vara rolig.

 

”Välj inte den kortaste vägen, välj den roligaste”

Denna mening citerade Ola i sitt inlägg och han återkommer ofta till dessa ord när vi pratar, jag kommer ta meningen med mig på min resa för jag tycker den är klockren, inte bara när man ska cykla till Paris utan i olika sammanhang i livet.

Ola är en funderare, han är en spexare, han utstrålar glädje och han är en av våra kaptener i årets Team Rynkeby-lag :)

Du vet väl att du kan vara med och bekämpa den elaka draken (cancer),

genom att Swisha till 123-682 77 03. Varenda krona går till Barncancerfonden!

Rynkeby 26 april 2017 • Uppdaterad 8 maj 2017

Fredrik och Susanne – när 1+1 blir 3

Vi har ju gjort ganska många intervjuer med lagmedlemmar nu, och ibland känns det som att många av frågorna – och ibland även svaren – blir väldigt lika. Så när jag träffade Fredrik och Susanne frågade jag om de inte kunde hjälpa mig att komma på nån ny vinkel… men då hade de redan börjat prata om varför de gick med (en av de frågor jag tyckte började bli lite tjatig). Det visade sig dock att det fanns svar på den frågan som jag faktiskt inte hört innan. Men först låter vi det här härliga motsatsparet presentera sig.

Vilka är ni?

Susanne:

– Innan jag träffade Fredde var jag nog väldigt rastlös och reste mycket, och sen träffade jag honom och blev Svensson, haha. Nädå, han blev min balans i livet!

Susanne jobbar som rektor på IT-Gymnasiet i Helsingborg och trivs som fisken i vattnet. Hon brinner verkligen för gymnasieskolan och tycker aldrig det är tråkigt att gå till jobbet. Att få se elever börja gymnasiet som barn och lämna som vuxna är fantastiskt, och Susanne tycker att bilden av läraryrket som förmedlas i media är väldigt skev – det är ju det bästa jobbet man kan ha!

I familjen ingår även barnen Julia, 13, och Viktor, 11, och tillsammans lever de väldigt intensivt med mycket jobb och aktiviteter – det är så de vill ha det.

– Nu när barnen är lite större märker man ju att de är som vi! När vi är på semester till exempel vill de också att det ska hända grejer. “Vad kul, vad ska vi hitta på, ska vi prova det där…” Det är roligt!

Det är första året för Susanne i Team Rynkeby och hon berättar att det har hjälpt henne att hitta tillbaka till träningen. Innan make (Fredrik alltså), barn och jobb “kom emellan” tränade hon mycket, mest löpning, men sen kom det av sig. Och nu är det plötsligt 8 timmar i veckan med laget!

– Nånting som Team Rynkeby faktiskt väckt i mig är att hur kul det än är att jobba, för jag tycker verkligen det är jättekul, så är det viktigt att ha andra saker som också utmanar en. Så när man är klar med det här kanske man ska klättra uppför ett berg eller nåt!

Och med det löftet går vi vidare till Fredrik, som gör sitt tredje år i laget – i år som kapten (tillsammans med Ola).

Först reflekterar vi över hur vanligt det är att man definierar sig själv med sin ålder, så vi vägrar det här, och lämnar dig som läser i förvirrande ovisshet (helt crazy, eller hur!).

– Jag gillar ju att träna mycket, annars hade jag ju inte gett mig in i detta. Jag har varit spinninginstruktör tidigare och körde faktiskt mitt sista spinningpass samma dag Julia föddes. Jag åkte från BB för att köra passet. Ni sov ju ändå, säger han till Susanne. Näha, kontrar hon, men det är så typiskt dig, så jäkla plikttroget, haha.

Och den där plikttrogenheten förstår man är något som ligger djupt rotat i Fredrik. Han berättar att när han först fick reda på vad Team Rynkeby var, genom en kollega som cyklade, var han faktiskt sjukskriven för utmattningssyndrom. Plikten hade fått gå före hälsan.

– När jag kom tillbaks till jobbet efter ett halvår fick jag möjlighet att byta karaktär lite på mitt jobb från att ha varit konsult till att bli ekonomichef, mer internt fokuserad. Men jag kände att jag ändå behövde nånting som i princip höll mig ifrån jobbet, så att jag inte gick in i samma fälla igen. Så jag sökte till Team Rynkeby och hade turen att bli antagen.

Man skulle kunna påstå att det nästan har en terapeutisk effekt att vara med i det här projektet, oavsett var man befinner sig i livet. Man får nya perspektiv på tillvaron, lär känna en massa nya människor, utmanar sig själv och hjälper andra, och gör en betydande insats för ett viktigt ändamål (att samla in pengar till Barncancerfonden). Fredrik påpekar också att man upptäcker en hel del om sig själv – det är väldigt lärorikt!

Både Fredrik och Susanne är väldigt öppna, ärliga och insiktsfulla. Det finns en samstämmighet i deras svar, och mycket humor, även när det handlar om lite mer allvarliga ämnen. När Fredrik ska välja sin sämsta egenskap till punkten “6 snabba” funderar han en stund, och avbryts sen av Susanne:

– Jag vet vad din sämsta egenskap är – du är ofta alldeles för självkritisk!

Fredrik håller med och menar att det nog är en av orsakerna till att han gick in i väggen.

– För mig duger inte “good enough” utan det ska vara prickfritt och med fem decimaler liksom. Och det kan bli destruktivt om man inte passar sig.

– Och det är ju inte bara på jobbet du ställer höga krav på dig själv, säger Susanne. “Jag är så otränad” brukar Fredde säga hemma. Och så kommer han tillbaks från löprundan och säger “Det gick jättebra att springa idag, jag har aldrig sprungit såhär snabbt, jag fattar inte, jag är ju så otränad”. Fredde säger att han är realist, men jag skulle säga lite pessimist, och jag är det omvända, jag är ju extremt optimistisk. Jag blir helt förvånad när det inte går bra – “Vad hände nu?”.

“Vi är varandras raka motsatser”

– Det är därför vi är så lyckligt gifta, säger Susanne, och Fredrik nickar och ler.

– Jag är ju ganska fyrkantig (fast mindre med åren) medan Susanne är väldigt impulsiv och spontan. Hon startar projekt och jag får avsluta dom, haha, nä men hon ser till att det händer saker!

Susanne å sin sida tycker det är skönt att Fredrik är så lugn, trygg och stabil. De kompletterar varandra helt enkelt, och båda betonar vikten av att se olikheterna som styrkor hos varandra, och inte som irritationsmoment.

De kommer också fram till en sak de faktiskt har gemensamt – att vara snälla och generösa i förhållandet och låta varandra göra saker.

– Jag har ju förstått att när folk vill cykla med Team Rynkeby för andra året så säger fruar eller män nej, säger Susanne. Men jag sa inte nej, jag sa bara att “Du får betala för trädgårdshjälp”. Vi är lösningsfokuserade!

6 snabba

Namn: Fredrik Hansson Alkbrand Kommer från: Karlskrona Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Snäll Sämsta egenskap: Självkritisk Boktips: Och solen har sin gång av Ernest Hemingway

Namn: Susanne Holmgren Alkbrand Kommer från: Sigtuna Favoritsport: Löpning & cykling Bästa egenskap: Social Sämsta egenskap: Otålig Boktips: Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

/Lisa

PS. Hjälp oss i Team Rynkeby Sverige att slå förra årets insamlingsrekord (19 miljoner!) genom att Swisha till 123-682 77 03. Varenda krona går till Barncancerfonden :)

Rynkeby 24 april 2017

Blodsmak ger mersmak – utan stödhjul

Vad ska jag säga… Jag har inte varit så trött i kroppen sedan våren 1989. Den gången efter 90 minuters hård fotboll i den högre divisionen, lite krasslig, kallt och regn. Tröttheten var förlamande, blodsmaken extra ”järnig” och varenda muskel bad om nåd. Herregud jag hade kunnat berätta mer om den fotbollsmatchen men nu till gårdagen…

Jag kan redan innan avfärd konstatera att jag har träningsvärken deluxe från fredagens tabatapass där jag med hull och hår körde ben i alla övningarna. Inte smart. Jag konstaterar även denna söndagsmorgon att min bambu i trädgården nästan ligger i horisontalläge utav vinden. Men i min värld är jag ju stark så det är egentligen inte med oro jag låser fast mina fötter för en niomilarunda. Detta kommer bli en ljuvlig runda… eller?

Jag njuter dom första milen längst bak i klungan, det är slitigt men inte en ”nu-skiter-jag-i-det-här-och-tar-bussen-hem-upplevelse”. Men det vänder snabbt! Musten går ur mig, benen stumnar och allt blir bara skitjobbigt. Då kommer den sidan fram av mig som ingen av mina lagkamrater sett ännu: den ursura Pernilla. Men jag är inte sur på mer än en enda person, mig själv. För det är supertrist att slita för att hänga med, det är botten att känna musten rinna ur benen, det är hemskt att inse att jag är urlakad redan innan Mölle där stigningen upp till Kullen väntar… Men jag är envis som en gammal get, stenbock som jag är. Upp ska jag! In i bubblan och sen bara ge sig på att det ska gå. Och det gör det! Jag har just då en wing-mate som uppfattar mitt sinnestillstånd och låter mig vara, i min egen takt, tack Joakim! Och visst klarar jag, vi det! Och då blir jag glad igen. Så funkar jag. Ingen kan kalla mig långsur! Och lagkaptenerna får se hur Pernilla blir när hon blir trött. En lärdomsdag för båda.

På toppen!

Det fina är att här är laget viktigare än jaget, återigen så visas den bästa sidan hos alla. Det peppas, kramas, hejas och lyfts för att vi ska orka. En putt i ryggen kan göra hela skillnaden! Alla ska med. Men visst ska vi hålla ett visst tempo annars kommer vi inte klara detta på en vecka. Men övning ger färdighet och träning ger starka muskler! Min lärdom från gårdagens pass blev att jag inte är så stark som jag tror. Det vill säga att benen behöver dom resterande 30 cykelpassen för att kunna ta sig hela vägen till Paris. Vi lär så länge vi lever och igår kväll när jag kraschat i soffan så log jag igen, för det är inte illa ändå att vid 46 års ålder få känna blodsmak igen. Den där järniga smaken som BARA kommer när du tar i ända från tårna, när du tömmer varenda reserv i kroppen och på ren vilja gör det du förväntas göra…I just love it!

Nästa söndag klipper vi 10 mil. Så på fredag blir det bara arm- och magövningar på tabatapasset. Man lär så länge man lever… eller som min farmor sa: är huvet dumt får kroppen lida!

Rynkeby 23 april 2017 • Uppdaterad 24 april 2017

Lisa bloggar och försöker undvika cykelkrockar

Då var det dags att skriva lite om en riktig eldsjäl i Helsingborgslagets PR/Media-grupp: Lisa. Den härligt glada Smålandstjejen från Gislaved som är som klippt och skuren för Team Rynkeby.

Detta är första året Lisa är med men liksom flera andra i laget kom hon i kontakt med Team Rynkeby genom vänner och visste redan en del om det arbete och den resa man gör tillsammans under insamlingsåret.

Hur är det att vara med själv i år, är det som förväntat?

– Ja det tycker jag, men man upptäcker verkligen nu hur många det finns som bryr sig om andra än sig själva och sina nära, och är beredda att lägga både tid och pengar på nåt man inte är direkt påverkad av. Det finns en stor vilja att göra skillnad både i och utanför laget och det tycker jag är fint, säger Lisa.

Från början var det hästar och ridning som var fokus innan studierna, i Medie- och Kommunikationsvetenskap, i Halmstad tog över. Idag arbetar hon med webbstatistik och sökmotoroptimering.

Hur är det att vara med i PR/Media-gruppen?

– Jättekul! Det är spännande och vi gör mycket men man skulle vilja göra så mycket mer, säger hon med eftertryck. Man har en massa tankar och idéer, men det finns ju bara 24 timmar på dygnet.

I april startade äntligen utomhusträningen efter en härlig höst och vinter tillsammans i spinningsalen. Hela laget har längtat efter våren och solen och att äntligen få träna på de nya fina cyklarna. På tisdagar och torsdagar blir det kortare rundor och sedan cyklar vi ett längre pass på helgen.

Vad tycker du om träningen?

– Toppen! Det är alltid gott snack, enda nackdelen är väl att man inte kan titta på den man pratar med när man cyklar i klunga – då måste man ju ha koll framåt för att inte krocka och orsaka en hög av gula cyklar på marken, säger hon.

Tränade du cykling innan?

– Nej, det har mest varit löpning innan, men jag cyklade Vätternrundan 2010 i samband med att jag gjorde ”En Svensk Klassiker”, berättar hon.

Vid ankomsten till Paris väntar storasyster, lillebror och ett par kompisar på Lisa och det blir några dagars turistande. Sen bär det av till Getteröns Camping i Varberg, som traditionsenligt besöks varje sommar, för att fira mammas födelsedag med jordgubbstårta och bubbel. Kanske blir Lisa också lite extra ompysslad efter en veckas hårt cyklande.

Vad skulle du säga till någon som funderar på att vara med på den här resan nästa år?

 – Om man gillar att röra på sig och göra något för andra (och sig själv!) ska man söka till Team Rynkeby, absolut!
Med endast 75 dagar kvar tills vi trampar mot Paris jobbar alla stenhårt med att samla in pengar till Barncancerfonden. Ni kan stödja Lisa och resten av laget genom att Swisha till 123-682 77 03.

Rynkeby 16 april 2017 • Uppdaterad 24 april 2017

Paris i repris för cykelfrälst trio

Idag får vi träffa tre helt olika karaktärer i årets lag. Olika personligheter, yrken och matvanor. Men de har också mycket gemensamt – till exempel att de är med i Team Rynkeby för andra året i rad. Här är Catarina, Anders och Christian:

Förutom att samla in pengar till Barncancerfonden och cykla till Paris, finns det ett uttalat mål i Team Rynkeby att skapa ett lag med många olika typer av människor. Och visst har vi lyckats i Helsingborg i år. Vi har tjejer och killar, gamla och unga, födda i Sverige och andra länder, från landet och stan, och med alla tänkbara yrken: byggare, läkare, sjuksköterska, frisör, ingenjör, präst, brandman, student, pensionär, sjukgymnast, chef, rekryterare, marknadsförare, ekonom, lärare, rektor, säljare, egenföretagare… Ja ni ser, det är en salig blandning!

Catarina, Anders och Christian bidrar i allra högsta grad till att göra laget mångfacetterat. Och nu ska vi fokusera lite mer på dem.

Trion berättar om sig själva – och varandra

Catarina har jobbat många år som barnmorska och är numer chef på förlossningen och BB-avdelningen i Helsingborg. Hennes fyra barn är vuxna, så nu kan hon lägga all sin lediga tid på träning. Förutom cykling, som blev en ny passion i och med Team Rynkeby, är det löpning Catarina brinner för. I år ska hon t ex springa Helsingborg Marathon – kom ut och heja om ni är i stan 2/9!

Anders bor på Råå, jobbar som ekonomichef, har två barn och en fru sedan 19 år (“Vi har faktiskt varit tillsammans i 30 år den 2 maj i år.” Wow!). Han gillar allt som gör livet bättre och gladare. Mat, vin, umgås med vänner, resor, vara ute i naturen, vandra, åka skidor. En riktig livsnjutare!

Christian bor i Löddeköpinge med fru och tre barn, och jobbar som ingenjör på ett förpackningsföretag i Helsingborg. Han tycker om att fixa med huset, som byggts till och om och förmodligen blir helt klart ungefär samtidigt som La Sagrada Familia. Christian fyller jämnt under resan till Paris, men verkar inte särskilt nervös över hur vi kommer fira honom (hehe).

Det var ungefär vad de berättade om sig själva, men alla vet ju att man kommer närmare sanningen om man frågar nån annan, så jag lät dem beskriva varandra istället:

Anders om Catarina:
– Catarina har en italiensk man och kallas allmänt för Donatelli i laget. Ganska lågmäld, väldigt trevlig, en gedigen cyklist. Envis, iakttagande, klok och omtänksam.

Catarina om Christian:
– Christian är en genomsnäll kille. Jätteduktig på cykling och mån om alla i laget.

Christian om Anders:
– Anders är också omtänksam, men han är lite mer skojfrisk än vad jag och Catarina är tror jag. Lite skämtare och spelevink. Han säger själv att han inte gillar regler, och han har ju lite svårt att hålla sig i ledet när vi cyklar i klunga ;)

Fantastisk gemenskap och spontandisco på parkeringen

På frågan om vad som var det bästa under cykelturen till Paris förra året berättar Catarina först om Gemenskapen med stort G. Att ha tränat tillsammans så länge och sen få ge sig iväg, peppa varandra, njuta av “alla-ska-med-mentaliteten”. Det blev ju så tomt efteråt att de alla tre sökte igen!

Sen kommer historien om spontanfesten med Team Rynkeby Karlstad på en parkeringsplats i Crépy i Frankrike.

– Vi spelade Hajk-introt för att få kontakt men det var kanske inte så lyckat. Först trodde de nog att vi var ironiska men det var vi ju inte, säger Anders.
Men sen blev det ett bra utbyte, säger Christian. De drog lite vitsar för oss och vi sjöng nån sång för dem, sen dansade de sin dans för oss och så blev det spontandisco på parkeringsplatsen.

Då vet vi vad vi kan förvänta oss om vi stöter ihop med Värmlandslaget på vägen ner.

Träning utan prestationshets

Vi pratar om huruvida gänget ska vara med Team Rynkeby även nästa år (fick dock inga raka svar) och Anders nämner att det kanske blir en satsning på honom själv istället i form av En Svensk Klassiker. Då flikar Christian in att hans ansökan till laget grundades just i att han inte skulle satsa på sig själv.

– När man ställer upp i lopp, oavsett om det är skidåkning, cykling eller löpning, så är det ju väldigt mycket tjat om tider. Man får alltid frågan Vilken tid fick du? och det ska jämföras hit och dit. Men för mig har det alltid handlat mer om upplevelsen och träningen inför och det är verkligen det här. Vi ska cykla till Paris som ett lag, vi ska träna tillsammans och komma fram samtidigt. Vi ska uppleva nånting tillsammans på vägen dit, och det spelar inte så stor roll om vi cyklar 8 timmar idag eller om det tar 9 timmar.

Här avbryter Anders med slutklämmen: “Laget före jaget!”, och det går knappt beskriva syftet med Team Rynkeby bättre än så.

Följ vår goa trio och hela Helsingborgslaget på resan inför och till Paris, och stöd oss i kampen mot barncancer genom att Swisha valfritt belopp till 123 682 77 03. Tack!

/Lisa

6 snabba

Namn: Anders Nilsson Kommer från: Råå Favoritsport: Skidor Bästa egenskap: Positiv livssyn Sämsta egenskap: Otålig Boktips: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Namn: Christian Tjärnberg Kommer från: Löddeköpinge Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Snäll Sämsta egenskap: Envis Boktips: Främlingsleguanen av Martina Montelius

Namn: Catarina Donelli Kommer från: Helsingborg Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Envis, stark, kämpar och ger inte upp Sämsta egenskap: Kommer inte på nån Boktips: Livet efter dig av Jojo Moyes

Rynkeby 10 april 2017

The Power of Love – idag lånar jag ut mina stödhjul

Det är en söndag med blandade känslor. Kom hem innan lunch efter 60 km på cykel med mina vänner. En runda i ”mystempo”, gott snack i klungan och tips från min för dagen utsedda wingmate. Men tanken fladdrar. Idag har dom fått namn. Då blir allt ännu mer verkligt och samtidigt ännu mer otäckt. Där finns Ebba 11 år, jag ser hennes bild, hon ler och är glad, Chris har jag ännu inte sett bilden av men hans pappa är förkrossad. Ytterligare dödsoffer är det men deras namn är för mig ännu okända.

Just i skrivande stund så är det en manifestation mot terrorn i Stockholm. Många tusentals människor har tagit sig dit! Allt förstärks! Facebook svämmar över av hjärtan och fina varma kommentarer, dom andra väljer jag att inte läsa. Men det är på Ebba jag tänker idag när jag cyklar, omsluten av mina vänner. Jag tänker på hennes mamma och pappa, kanske har hon syskon, mor- och farföräldrar. Alla famlar nu i ett nattsvart mörker.

På vår cykelrunda så bad jag att delar av vår energi skulle nå dom! Så att dom kan orka fortsätta leva! Vi kämpar för livet! Vårt mål är tydligt! Och vi har råd att dela med oss av allt det goda. Det är det fina med kärlek: den tar inte slut om det slösas, tvärtom så blir den bara större och större och når fler och fler. Idag, igår och imorgon kommer det vara just handling i kärlek och omsorg som kommer att rädda oss. Det är kärleken som läker såren. Det är kärleken som bygger broar, det är kärleken som en dag kommer att göra världen hel.

Rädslan däremot gör oss trångsynta, rädslan stänger in, den ger mörkret utrymme att växa, den bygger aldrig några broar utan skapar grunden för höga murar. Hur ska vi överleva i en värld som krymper och där ondskan då och då visar sig oerhört tydligt? Vi ska se till att The Power of Love blir större än The Love of Power. Vi ska riva alla murar, vi ska fortsätta vara omtänksamma, positiva, snälla, stolta, modiga, ärliga och leva i kärlek. Det är vår chans, och det finns inga genvägar.

Idag lånar jag ut mina stödhjul. Jag lånar ut dom till den som just nu har rasat samman, som inte ser en utväg, som famlar i mörkret, till den som nu skriker av sorg. Till dig lånar jag mina stödhjul. Ta dom, använd dom tills dess du känner dig starkare igen. Jag tänker på dig! The Power of Love, använd kraften som finns i kärleken, använd den till att göra världen hel. Var rädd om dig!

Rynkeby 8 april 2017 • Uppdaterad 10 april 2017

”Mina barn är min motor, min drivkraft”

”Mina barn är min motor”
Maria Skyllerstedt, eller Mia som vi kallar henne kommer ursprungligen från Smålands djupa skogar. Närmare bestämt från en liten by som heter Uddabo. Uddabo ligger mellan Nybro och Kalmar, mest så vi vet på ett ungefär vart i Sverige det ligger.
Mia jobbar som ekonomiansvarig på Ecolean och har bott i Helsingborg i 20 år.

Mia

Hon hittade sin hobby till slut. Mia med cykeln som ska ta henne till Paris.

Glada och stolta
När vi träffas för en intervju så säger Mia att hon egentligen hade sett att jag intervjuat hennes barn, för att höra hur de ser på sin mammas äventyr med Team Rynkeby, men även för att det är lite jobbigt att sitta och prata om sig själv. Tror att många kan känna igen sig där. Tyvärr var barnen inte hemma så Mia fick snällt svara på mina frågor ;) Nu vet jag att barnen har peppat Mia väldigt mycket både inför ansökningen till Team Rynkeby Helsingborg men även när det blev klart att Mia var en av årets deltagare. De är väldigt glada och stolta över sin mamma. Barnen betyder väldigt mycket. Mia säger med stolthet i rösten att ”Mina barn är min motor, min drivkraft”.

Varför sökte du till Team Rynkeby?
Mia är en av faktiskt ganska många i årets lag som aldrig har cyklat på en racer tidigare. Team Rynkebys huvuduppgift är att samla in så mycket pengar det bara går till Barncancerfonden, men när man söker hit så är man ju medveten om att året avslutas med att ta sig till Paris på cykel. Varför vill man utsätta sig för detta? Framförallt när man är helt grön när det gäller cyklingen? I Mias fall så handlar det mycket om engagemanget som man förbinder sig med när man skickar in sin ansökan. Engagemanget med, eller för, Barncancerfonden, alla barn och familjer som tyvärr drabbas av denna hemska sjukdom. Engagemanget som gör att vi skramlar med våra bössor, ropar ut vårt swish nr och gör allt för att få in massor med pengar som oavkortat går till forskning och syskonstöd.

Lagidrott betyder mycket
När Mia var liten så spelade hon fotboll, barnen har spelat fotboll och sonen spelar fortfarande innebandy. Lagidrott har med andra ord alltid funnits i hennes liv. Känslan när man står vid sidlinjen en frostbiten söndagsmorgon i oktober för att se sitt barn spela fotboll, eller när man kör till Kristianstad en fredagskväll i januari för att se sitt barn spela innebandy, den är obeskrivlig. Inte alltid det roligaste just då ska vi ju vara ärliga att säga, men gemenskapen som blir föräldrar emellan är fantastisk. Alla är där av samma anledning. Alla känner med laget, för laget. Är någon borta en match så reagerar man.

Team Rynkeby Helsingborg är ett lag. Att få uppleva denna känsla igen i vuxen ålder, att man är delaktig i ett lag, en del av det hela är en orsak till att Mia sökte sig hit. Det började faktiskt med att hennes sambo var på henne och tyckte att hon borde skaffa sig en hobby. Hur skaffar man sig en hobby? Vad är en hobby? Det är inte det lättaste när man de sista kanske 10-12 åren har ägnat sig åt barnens aktiviteter. Mia funderade på vad och var kunde hon hitta sin hobby? Vad tyckte hon om att göra?
Hur tanken mognade och hon gick till handling
Av en tillfällighet träffade Mia en av våra lagkamrater på en tillställning med hennes jobb, Christian Tjärnberg, de jobbar på samma företag. Hur det var så började dem prata om Team Rynkeby. Mia hade sett den gula hopen av cyklister av och till, och trodde att det var en cykelklubb. Christian berättade att de cyklar för Barncancerfonden och att huvuduppgiften är att samla in pengar till forskning om barncancer. Han garanterade att man inte behöver vara en proffscyklist för att kunna cykla till Paris. Han uppmanade Mia att söka. Tanken mognade lite och efter ungefär en månad berättade hon för familjen om vad hon tänkte göra. De trodde väl inte riktigt på att hon skulle söka, men så en dag så skickade hon in ansökan.

Nu kämpar Mia tillsammans med övriga laget med att samla in pengar, träna och förbereda sig för avfärd den 8 juli mot Paris. Mia älskar lagidrott! Cykling och välgörenhet blev hennes hobby, i alla fall de närmsta månaderna.

Ni vet väl att varenda krona betyder mycket, alla pengar som vi i Team Rynkeby Helsingborg samlar in går oavkortat till Barncancerfonden. Pengarna detta år är öronmärkta till forskning om barnleukemi och arbetet med syskonstöd. Swisha till 123 682 77 03

/Emilia

Rynkeby 5 april 2017

Forskning kring barnleukemi räddar liv

Pengarna Team Rynkeby samlar in till Barncancerfonden är öronmärkta för forskning kring leukemi och syskonstödjare. En tredjedel av alla barn som drabbas av cancer får någon typ av leukemi, och forskarna kämpar för att ta reda på varför – och såklart hitta behandlingar som gör att fler överlever (helst alla!) och slipper biverkningar längre fram i livet.

Infrastruktur
I Barncancerrapporten 2016 kan man läsa om en del av den pågående forskningen, men också om sånt som sker ”i bakgrunden” som de flesta av oss kanske inte tänker på. Infrastrukur – visst låter det lite träigt och tråkigt, men det är jätteviktigt för barncancerforskningen. För att nå nya genombrott som gör att fler barn överlever cancer behöver forskarna kunskap om tidigare fall. Utan biobanker, barncancerregister, forskarnätverk och planeringsgrupper som trimmar barnens behandlingar skulle forskningen knappt gå framåt.

Ett exempel är det Svenska Barncancerregistret. Det skapades 1967, när den Svenska Barnleukemigruppen bildades. Till en början fick man använda erfarenheter från utländska fall för att ta fram behandlingar för svenska barn, men 1972 registrerades de första uppgifterna om svenska patienter. Det här är grunden till den svenska barncancerforskningen, och en av anledningarna till att så många barn faktiskt överlever sjukdomen.

En annan guldgruva för forskning är den nordiska biobanken för leukemi, som finns vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den startades 2006 och innehåller idag 7000 prover från barn med leukemityperna ALL (akut lymfatisk leukemi) och AML (akut myeloisk leukemi). Cellmaterial, benmärg och blodplasma finns nedfryst för att forskare ska kunna begära ut prover till sitt viktiga arbete.

Pågående forskning
I februari meddelade Barncancerfonden att 85 olika forskningsprojekt i Sverige får dela på 87 miljoner kronor – 2 miljoner mer än förra året. Klicka här för att se en bild över vilken typ av projekt pengarna går till:

I Barncancerrapporten kan man läsa om pågående forskningsprojekt, och vad de hoppas uppnå. Här är några exempel:

Syfte: Undersöka varför spädbarn drabbas av leukemi, och varför den leukemin är så svår att behandla.
Nytta: Att förstå varför spädbarnsleukemi är en så aggressiv form av leukemi, vilket i sin tur kan bidra till att överlevnaden för de som drabbas kan förbättras.
Forskare: Anna Andersson, Lunds Universitet

Syfte: Undersöka varför barn drabbas av cancer.
Nytta: Att förstå grunderna till sjukdomen är helt avgörande för att kunna ta fram nya behandlingar som botar fler patienter och ger färre biverkningar.
Forskare: Kajsa Paulsson, Lunds Universitet

Syfte: Undersöka de former av leukemi där det går sämre och där det behövs bättre behandling.
Nytta: Genom att bättre förstå underliggande mekanismer bakom leukemiuppkomst är förhoppningen att förbättra dels diagnostiken av barnleukemi, dels behandlingen.
Forskare: Bertil Johansson, Lunds universitet

“Ett barn ska inte behöva dö i leukemi. På 60-talet dog nästan alla, idag överlever den absoluta majoriteten. Men de resterande procenten, det är de vi måste hjälpa. Och det är ingen utopi även om jag inte vågar säga att det kommer att ta si eller så många år. Men, med nya, personliga läkemedel som kombineras kommer vi att lyckas” (Bertil Johansson)

Syfte: Hitta nya undergrupper av leukemi och på så sätt kunna ge rätt behandling, utan biverkningar.
Nytta: Forskargruppen hoppas kunna förbättra klassificeringen av ALL genom att hitta nya undergrupper dit riktade behandlingar kan utvecklas på sikt.
Forskare: Jessica Nordlund, Uppsala Universitet

Som du ser pågår det mycket spännande och livsviktig forskning. Men det kostar mycket, och Barncancerfonden kan bara finansiera delar av projekten, och långt ifrån alla som ansöker får forskningsanslag.

Det är där vi kommer in i bilden. Du och jag och alla andra som bryr sig. Skänk en slant till Team Rynkeby, så är vi tillsammans med och hjälper forskarna att uppnå sitt mål – att utrota barncancer! Vårt Swishnummer är 123 – 682 77 03.

/Lisa

Källor:
Barncancerrapporten 2016
The Swedish Childhood Cancer Foundation – Annual Report and Review of 2015

Andra blogginlägg om barncancer och vad Team Rynkebys insamlade pengar går till:
Varför stödjer Team Rynkeby Barncancerfonden?
En liten lektion om barncancer
Syskonstödjare – ett påfrestande men givande jobb

Rynkeby 2 april 2017 • Uppdaterad 10 april 2017

De gyllene 76:orna – hur svårt ska det va?

I årets lag så är vi en kvartett som kallar oss ”De gyllene 76:orna”. Fyra stycken med ett gemensamt förflutet, som nu möts igen efter nästan 25 år, häftigt! Vad är det för speciellt med denna grupp kanske ni undrar, jag tänkte guida er igenom den frågeställningen och kanske få fram ett svar.

De gyllene 76:orna: Jocke, Peter, Jenny och Emilia

Först, varför ”De gyllene 76:orna”?
Generellt så ser 76:orna sig själva som ödmjuka, humoristiska, fantastiskt vackra och starka individer. Vi kommer snäppet efter dom där 56:orna som många i viss ålder pratar om. Namn som Björn Borg, Ingemar Stenmark m fl dyker säkert genast upp hos flera av er, de är ju kända för sin prestation och att vara bäst när det gäller. 76:orna som representerar Team Rynkeby Helsingborg 2017 är inget undantag, snart kommer namnen Jocke, Jenny, Peter och Emilia dyka upp när ni ser de gula cyklarna svepa förbi.

Vilka är vi då?
Joakim, bor i Rydebäck med sin familj, är affärskonsult på Navet (Navet är Guldsponsor 2017) och tränare för P08 i Fortuna FF (laget är en av våra bronssponsorer).

Jenny, bor på Råå med sin familj och jobbar på Resursbank (Resursbank är Guldsponsor 2017). Hon och familjen är mycket aktiva i olika sporter som cykling, löpning, handboll mm.

Peter och familjen bor i Helsingborg. Han är egen företagare och driver PH Byggnads AB (PH Byggnads AB var Guldsponsor 2016) och tycker om att cykla MTB.

Emilia och familjen bor i Helsingborg och Emilia är försäljningschef på ICA Maxi Helsingborg (ICA Maxi Råå är en av våra guldsponsorer 2017) och är en av tränarna i Råå IFs damlag.

Vårt gemensamma förflutna är att vi alla gick högstadiet på Clemensskolan Helsingborg. Vi har olika bakgrund, en kommer från Påarp, två från Mörarp och en från Helsingborg. Våra vägar skildes åt efter nian men några år senare så står vi nu enade igen i kampen mot barncancer tillsammans med vårt härliga gula gäng. Det var riktigt roligt att komma på uppstartsträffen i slutet av september och mötas av kända ansikten, om än lite äldre.

Hur kommer det sig att vi sökte till Team Rynkeby?
Som många andra som söker till laget så är ju känslan av att få göra skillnad mycket stark hos oss alla fyra. Möjligheten att vara med och samla in pengar till Barncancerfonden så forskarna i framtiden kan finna den rätta metoden för att bekämpa denna elaka drake är en drivande kraft. Ingen av oss fyra har en personlig anknytning till just barncancer men alla känner någon eller vet någons familj som är drabbad.

”40-årskris”, säger någon, ”är orsaken till att jag sökte” och så kan det ju vara. Den personliga utmaningen är också en gemensam nämnare, att träna hårt i 9 månader och få avsluta med cykelturen till Paris är en häftig tanke, men också en prövning både psykiskt och fysiskt. Jenny är den enda av oss fyra som redan har provat på att cykla hela vägen till Paris, 2014 cyklade hon och denna gång är hon med i serviceteamet. Serviceteamet är en mycket viktig del av laget, det är de som fixar maten och fikan längs vägen, de hjälper till vid t ex punkteringar och ser även till att alla cyklister mår bra.

Vad kan vi bidra med till laget?
Eftersom de gyllene 76:orna är intelligenta så ligger det nära till hands att vi bidrar med intelligensen i laget. Vår livserfarenhet är inget att förringa. Vi är ju starka, så för oss är det fullständigt självklart att vi kommer hjälpa de som behöver hjälp uppför backarna. Med tanke på vår livserfarenhet så har vi lärt oss att inte brusa upp när allt inte riktigt går vår väg så självbehärskning är ett av våra ledord. Humor är viktigt, glimten i ögat finns hos oss alla fyra.

Slutligen: Ett försök till sammanfattning
När vi träffas på ett fik, efter en träning, så spånas det direkt om hur vi ska kunna få fram hur fantastiskt bra vi är i en löpande text??! Vi vill ju på inget sätt framstå som några kaxiga, egoistiska personer som tror att vi är mer än de andra i laget. Precis som det står i början så är vi ju fyra ödmjuka, godhjärtade individer… men det är svårt. Hur vi än vänder, vrider och vinklar det vi säger så blir det allt tydligare att vi måste vara ärliga och inte på något sätt förminska oss eftersom vi är otroliga på alla sätt ;)

Jenny, som vet hur det är att cykla till Paris, ställer frågan till oss andra ”Hur svårt ska det va??!” Bra mening tycker vi, så från och med då så är det vårt motto på denna resa, orden kommer följa med oss hela vägen till Paris, t ex när backen, Mur de Huy (Belgien) som alla talar om kommer upp så svarar vi ”Hur svårt ska det va?!”

Tack för visat intresse, vi ses på våra event och på vägen!

/76:orna genom Emilia

Ni vet väl om att det alltid går att swisha ett bidrag till 123 6827703. Pengarna går så klart oavkortat till Barncancerfonden.

6 snabba
Namn: De gyllene 76:orna
Ursprung: Clemensskolan, Helsingborg
Favoritsport: Cykling
Bästa egenskap: Ödmjuka
Sämsta egenskap: Förstår inte frågan…
Bästa träningsbacke: Sundviksbacken