Rynkeby 3 juli 2017

Dan före dan före dan före dan före dan före dan = minus 5

Väskan är packad, cykeln putsad och servad, kläderna rena och redo. Jag hittar inte min rumpräddare men det får gå ändå. Ni vet när man ska iväg, alla kläder är rena och prydligt nedlagda i väskan. Allt ryms och det är ordning. I ordningen ryms förväntan, kanske lång förberedelse och framförallt längtan! Vanligtvis så packar man för en vilsam semester vid den här tiden på året. Längtan är efter lata dagar vid poolen eller på en vit sandstrand.

Den här semesterveckan kommer bli allt annat än lata dagar vid poolen. Den kommer innebära svett, blod och säkert tårar! Den kommer innebära utmaningar och pannben, en kamp och massor av lust, glädje och skratt.

Jag laddar i soffan då jag är sjuk i influensa men jag tror på talesättet att man kan vila sig i form :). Men åter till väskan, för med den rediga packningen händer något längs vägen. Du vet när semestern, resan börjar gå mot sitt slut, när det är dags att packa ihop sakerna och kläderna igen. Då har det hänt något! Antingen har väskan krympt eller kläderna blivit större för packningen går inte att stänga lika lätt. Man får knö och kanske till och med ta i med våld för att få ihop den.

Och väskan eller snarare innehållet blir ju en perfekt bild för oss. Innan, före, så passade vi perfekt i formen, men resan, upplevelsen gör något med oss. Upplevelserna får oss att växa så den gamla kostymen inte längre passar! Vi kommer hem så mycket rikare på många sätt. Det är resan som är målet… Och visst vill vi växa och utvecklas? Visst vill vi vara öppna för nya intryck, få lov att komma till uttryck och lämna goda avtryck? Det är väl det livet handlar om i så mycket. Att skapa dagen och ta ansvar för tiden vi fått. Sen gör vi det på så många olika sätt så klart,men växandet som människa är för mig essensen, elixiret, lusten. Jag vill komma hem med kläder som är använda, skitiga, upplevda och väskan får gärna vara sprängfylld. Det visar just på upplevelsen, livslusten. Vem vill komma hem med nypressade kläder som knappt blivit använda under resan?

Ja fjärilarna börjar landa i min mage. Jag tror knappt att det är sant. Om fem dagar är det dags. Det som vi slitit hårt för att göra, ta oss med cykel genom Europa för att tillsammans med nästan 2000 andra ”Rynkor” uppmärksamma kampen mot barncancer. Nu finns ingen återvändo. På lördag hoppas jag du kommer till Sundstorget! 13.00! Snälla! Vi behöver dig återigen för den sista knuffen, uppmuntran och energin. Jag laddar vidare med vila, vitaminer och färsk ingefära. Jag tänker positiva tankar och inser att det snart är dags för den störta utmaningen fysiskt i mitt liv. Tacksam och glad är en bra sammanfattning! Väskan är redo, cykeln, jag är redo!!!!! Bring it on! Bless Team Rynkeby 2017. See You all in Paris!

Rynkeby 1 juli 2017 • Uppdaterad 5 juli 2017

Andreas – sätter alltid andra människor före sig själv

Andreas och jag träffas på ett fik på Väla innan vår utbildning i hjärt- och lungräddning som några i laget skall ha för att vi skall vara extra förberedda om olyckan är framme på vägen ned till Paris. Jag passar då på att intervjua honom för att ta reda på lite mer om vem Andreas är.

Andreas berättar att han är född och uppvuxen i Landskrona, spenderade några år i Småland då han studerade för att sedan flytta tillbaka till Landskrona. Sedan 2011 bor han med sin 16-åriga dotter i Helsingborg. Han jobbar idag som Area Sales Manager för ett Danskt företag med ansvar för Svenska och Norska marknaden. Andreas stora intressen i livet är musik i alla dess former samt motorsport.

– Har jag tid så tar jag gärna en tur med min motorcykel, berättar Andreas.

FN-soldat i Makedonien
Jag ber Andreas berätta lite mer om sig själv och ganska snart fastnar vi vid en längre diskussion kring vår militärtjänstgöring och vad vi lärde oss där. Kan ses som lite grabbigt, men både han och jag tänker tillbaka på detta som något mycket positivt. Det var ju då vi gick från pojkar till riktiga män! Till skillnad från mig så ledde Andreas tid i svenska försvaret att han efter muck sökte sig vidare som FN-soldat.
– Jag kände jag ville göra något för att hjälpa andra och att göra FN-tjänst kändes rätt för mig och absolut inte något jag ångrar – tvärtom något som gav mig mycket och som jag inte skulle vilja ha ogjort. Min tid i Makedonien som FN-soldat 1995-1996, där vår främsta uppgift vara att övervaka gränserna mot Albanien och Serbien gjorde mig ödmjuk över hur vi lever och har det i Sverige, berättar Andreas.
– Jag har verkligen fått se hur fattigt en del människor lever och det har gett mig nyttigt perspektiv på tillvaron och lärt mig uppskatta det som vi kanske tar allt för givet i vår vardag där vi lever och bor, säger Andreas.

Han berättar också om en händelse där han vid en vägkorsning fick en pistol riktad mot sig från en ung person i en personbil som körde upp bredvid deras militärfordon. För mig låter det som något som är taget från en amerikansk actionfilm, men som bevisligen sker och som militärer och andra ideellt arbetande personer blir utsatta för dagligen.
– En inte så trevlig men nyttig erfarenhet för mig, säger Andreas.

”Jag mår bra av att hjälpa andra”
Vi kommer då in på frågan varför Andreas sökte till Team Rynkeby.
Han har som många andra i årets lag haft vänner som tidigare varit med och så varmt berättat om vilken positiv upplevelse det var.
– Jag mår bra av att hjälpa andra och att känna att jag gör något meningsfullt och för en god sak. Då jag fick höra om Team Rynkebys välgörenhetsprojekt och deras arbete med att hjälpa cancersjuka barn så kändes det så rätt att ansöka, säger Andreas.
– Jag har själv en mamma som för 10 år sedan, bara 58 år gammal (ung) gick bort i cancer och min pappa åker nu fram och tillbaka till Lund och behandlas för cancer, så jag känner att kan jag göra något för att bidra till att bekämpa cancer i någon form på unga barn men även äldre så vill jag verkligen försöka, fortsätter Andreas.

Det är nu jag också bättre förstår varför Andreas spenderade en tid som FN-soldat. För Andreas är det verkligen viktigt att bidra till något positivt och att hjälpa andra människor. Jag minns första gången jag träffade Andreas. Han gav då, precis som nu, ett mycket lugnt och tryggt intryck på mig.
– Jag är nog en person som många kontaktar när de vill ha hjälp och stöd och jag säger aldrig nej, vilket jag ibland kanske skulle göra, fortsätter Andreas.

Ger alltid 100%
Cyklingen har annars varit ett sidointresse för Andreas då han var yngre, och att få tillfälle att cykla men framförallt träna regelbundet och mer målmedvetet har också varit en bidragande faktor till varför han sökte till Team Rynkeby.
– Jag kände att jag även behövde något annat att engagera mig i vid sidan av jobbet. Jag ville utveckla och utmana mig själv och tänja lite på gränserna. Jag är en person som när jag väl gör något så gör jag det till 100%, säger Andreas som i årets lag arbetat i eventgruppen.

Han fortsätter:
– Jag måste bara få framhäva att projektet Team Rynkeby verkligen har överträffat mina förväntningar. Alla fantastiska människor med så stort hjärta som jag lärt känna, den kraft, öppenhet och driv som finns i gruppen är helt enorm. Jag kan verkligen rekommendera att söka till Team Rynkeby!

Ser fram emot cyklingen till Paris
Jag frågar honom hur han känner inför resan till Paris, som vi startar om ganska precis en vecka.
– Jag ser med extremt stor förväntan fram emot detta och det skall bli intressant att se hur jag och laget hanterar detta. Vi kommer säkert ha våra ups- and-downs, men jag är inte det minsta orolig att vi fixar det, säger Andreas och ler lite.

Andreas är en av de personer som ingår i ett av de två draglagen som Helsingborgslaget har.
Min erfarenhet av Andreas från våra träningar såväl inomhus i vintras men även nu på senare tid på våra långa cykelpass är att Andreas är en person som aldrig gnäller och som verkligen biter i när det är tufft, vilket han också instämmer i då jag nämner det för honom.

Jag frågar Andreas avslutningsvis om han funderar på att söka till Team Rynkeby även nästa år.
– Jag är absolut sugen. Det här är en av de roligaste sakerna jag gjort i livet. Det tar mycket tid men man får så enormt mycket tillbaka så ja…kanske, avslutar Andreas med ett litet finurligt leende.

Jag får en ganska stark känsla av att Andreas kommer söka till nästa år, vilket jag verkligen hoppas. Andreas är en sådan där person man verkligen vill ha i ett lag. En osjälvisk, ödmjuk person med stort hjärta, som alltid ställer upp för andra och alltid ger allt, som aldrig gnäller och som verkligen vill vara med och göra skillnad.

/ Niclas

7 snabba frågor till Andreas:

Kommer från: Landskrona
Favoritsport: Motorsport
Favoritsysselsättning: Musik i alla dess former
Bästa egenskap: Väldigt ödmjuk
Sämsta egenskap: För snäll
Gör jag helst när jag är ledig: Inget speciellt. Jag är bra på att ta dagen som den kommer.
Träningstips: Variera träningen.

Stöd gärna Andreas och Team Rynkeby i kampen mot barncancer genom att swisha en slant till 123 682 77 03.

Rynkeby 28 juni 2017 • Uppdaterad 5 juli 2017

Familjen Nilsson håller ihop i vått och torrt

I årets Helsingborgslag har vi både kärlekspar och barn+förälder som tar sig an utmaningen tillsammans. Men det är bara familjen Nilsson som är hela tre från samma familj – mamma Camilla, pappa Jim och dottern Johanna. Själv hade jag aldrig vågat, med tanke på hur lätt jag blir irriterad just på mina närmsta när jag blir trött, hungrig, kinkig, och dessutom har ont i rumpan och axlarna och vem vet var. Och det kan ju lätt hända när man cyklar rundor på upp till 20 mil! Men familjen Nilsson verkar klara det bra – det gäller bara att Jim inte försöker putta på Johanna utan att hon bett om det ;)

Johanna börjar nytt jobb inom revision på Ernst & Young i augusti, Camilla jobbar som koordinator på Helsingborgs lasarett (planerar operationer mm), och Jim är på väg att byta VD-rollen på ett plastföretag mot att jobba med affärsutveckling för hela koncernen. Men jag är ju mer nyfiken på hur de är som personer, så jag ber dem beskriva varandra. Det är nu intervjun förvandlas till en hyllningssång, och efteråt utbrister Johanna “Vilken gullig stund det blev här nu, haha!”.

Camilla om Johanna:
– Johanna är den mest underbara, gosigaste dotter man kan ha. Hon är oerhört snäll och omtänksam, och tänker alltid på andra istället för sig själv.

Johanna om Jim:
– Pappa har alltid varit en av mina största förebilder. Jag beundrar honom för hur han uppfostrat mig och alltid tagit hand om sin familj. Hur han finns där i alla lägen, oavsett vad. Och hans drivenhet, den är väldigt imponerande.

Jim om Camilla:
– Camilla är den mest medmänskliga person jag vet, som tar hand om folk i ur och skur. Där kan man prata om stort hjärta! Hon sätter alltid andra människor före sig själv, och är vänligheten personifierad. Sen är hon ju snygg också!

Nu kan jag lättare förstå hur de vågade ge sig in i det här projektet tillsammans – här har vi en tät och kärleksfull trio som hjälper varandra i alla väder.

Hur kom det sig att ni sökte till Team Rynkeby?

Jim berättar att han först fick höra talas om Team Rynkeby genom en granne. Det lät lockande med ett projekt där man både fick stödja kampen mot barncancer, cykla, och vara social. Så han sökte, och cyklade till Paris 2015. Då pratades det såklart mycket om Team Rynkeby i familjen, och alla tyckte att det var ett fantastiskt och godhjärtat projekt. Så efter ett mellanår sökte de alla tre.

– Det är väldigt roligt att göra det tillsammans, säger Camilla, för det tar ju mycket tid. Det märkte vi 2015 när Jim var iväg själv att det tar mycket tid från familjen. När man gör det tillsammans har man också mer förståelse för att det blir snack om Team Rynkeby hela tiden.

– Lite väl mycket ibland kanske, flikar Johanna in. Min sambo är nog lite trött på oss ibland.

– Och vår son, säger Camilla. Han tycker ibland att “Ni pratar ju bara cykling!”.

Storebrorsan Oskar bor i Göteborg, annars hade säkert även han blivit övertalad att hänga på.

Krokig väg mot målet

Det låter kanske som att allt är rosenskimrande i familjen Nilssons värld, men de har faktiskt råkat ut för både en och två motgångar under uppladdningen.

För Camillas del började det redan i mars. Hon blev onormalt trött på träningspassen och pulsen gick i taket och ville inte gå ner. Läkarna misstänkte luftrörssjukdomen twar och ordinerade dubbel dos antibiotika och vila… låååång vila. Det är först den senaste månaden som Camilla kunnat börja träna lite smått igen, så hon hinner inte få ihop tillräckligt många cykelpass innan vi ger oss av – det blir alltså ingen cykeltur till Paris! Otroligt jobbigt att tvingas avstå från något man sett fram emot i nästan ett år, men Camilla låter inte det stoppa hennes deltagande – hon kommer åka med oss hela vägen till Paris i följebil som en del av serviceteamet. Så det blir en häftig resa, bara inte den hon först hade föreställt sig.

För Johannas del var det en muskel i ena låret som satte käppar i hjulet för träningen. Hon spelar fotboll i Hittarp, och efter första uteträningen på cykel med Team Rynkeby åkte hon på träningsläger till Spanien med fotbollslaget.

– Jag sprang bara rakt fram och så kände jag plötsligt “Aj!”, och då gick baksidan, både muskeln och fästet gick av. Och samtidigt var det en benbit som lossnade från sittbenet där muskeln fäster. Läkarna sa först att om den har släppt mycket så måste man sätta fast den igen, men som tur väl var så var det en kort släppning som dom kallade det det, så då skulle det läka av sig själv.

Och efter många veckors tålmodig vila har det läkt, och Johanna har kämpat sig tillbaka och cyklar nu lika långt som alla andra i laget – en fantastisk bedrift om man frågar mig.

Jag säger lite skämtsamt till Jim att eftersom han är den enda i familjen som varit frisk genom hela projektet, så får han väl hjälpa till och putta Johanna mot Paris. Men hon hugger blixtsnabbt:

– Nej, du ska INTE putta mig!

– Jag har försökt en gång, skrattar Jim. Då skrek hon “Rör mig inte, rör mig inte!”

– Håller jag inte på att dö så.

Efter att ha sett Johanna på de senaste långpassen är jag övertygad om att det inte kommer behövas, och för familjefridens skull råder jag Jim att låta bli ;)

Nu är det ynka 10 dagar tills vi cyklar iväg och insamlingen till Barncancerfonden pågår för fullt. Swisha gärna ditt bidrag till 123 682 77 03!

6 snabba

Namn: Jim Nilsson Kommer från: Helsingborg Favoritsport: Fotboll Bästa egenskap: Ger aldrig upp Sämsta egenskap: Dåligt tålamod Boktips: Management Control av Philip Kotler

Namn: Camilla Nilsson Kommer från: Helsingborg Favoritsport: Fotboll Bästa egenskap: Snäll och trygg Sämsta egenskap: Ställer för höga krav på mig själv

Namn: Johanna Nilsson Kommer från: Helsingborg Favoritsport: Fotboll Bästa egenskap: Ambitiös Sämsta egenskap: Pedant Serietips: Suites

/Lisa

Rynkeby 24 juni 2017 • Uppdaterad 5 juli 2017

Lenny Mark – vår Super Lenny

53-år ung så tillhör Lenny en av veteranerna i årets upplaga av Team Rynkeby Helsingborg. Det är tredje gången han är med i vad han kallar ”Världens bästa projekt”! Han har cyklat till Paris två gånger, denna gång är han med i serviceteamet. Vilket han ser mycket fram emot, här kommer han få ge utlopp för sin kreativa och spexiga sida.

 

Intervju med vår Super Lenny

Det är inte lätt att få till en träff med Lenny. Till sist stal jag några minuter på en av våra träffar där vi skulle fixa lite saker till laget. Då förstod jag att han tycker detta är jobbigt, att prata om sig själv och om att behöva vara i centrum. Lenny, som alltid har nära till skratt och som alltid har något bus på gång, uppfattades nästan lite nervös. Han skojade, pratade, skrattade, satt ner, upp och gick en runda. Pratade lite mer, för det kan han – prata alltså. Lenny är en person som vill alla väl, vill se att alla mår bra, han är enormt snäll. Han är vår Super Lenny eftersom han är med och fixar med allt möjlig för laget.

”Titta, jag flyger”

Hur kom du i kontakt med Team Rynkeby?

”Genom min bror och svägerska” svarar Lenny. ”De var med 2013. Varje gång vi träffades så malde dem sönder oss med hur fantastiskt det var att få vara med på eventen och samla in pengar, för att inte tala om hur roligt det var att cykla. Varje kalas och andra sammankomster med familjen så pratades det om Team Rynkeby och Barncancerfonden.”

Detta är mer regel än undantag hos alla deltagare, man lever, sover och andas Team Rynkeby. Eftersom det är så roligt och en sådan häftig grej att vara med om. En andra familj.

Ansökte till Team Rynkeby:

Lenny var på plats på Sundstorget vid prologen när hans bror och svägerska cyklade iväg till Paris. ”Jag fick gåshud när jag stod där och såg hela gänget i sina gula tröjor och på sina cyklar. Det berörde mig rakt in i hjärtat. Jag kände då att jag kanske ville prova”. Lenny och hans fru, Pia, började prata om att eventuellt skicka in en ansökan. De bestämde sig för att prova på det här med att cykla på en racer, för att se om cykling var något för dem. Sagt och gjort så lånade dem cyklar och var med på Barncancertrampet, ett cykellopp som arrangeras av Team Rynkeby läs mer om det i länken nedanför. Lenny och Pia skickade in en ansökan och kom båda med i laget 2014.

Vad är det roligaste och bästa med cykling?

Cykling är en sport som alla kan lära sig, utvecklingskurvan är oftast ganska brant hos nybörjare. Man lär sig hantera växlar, att sitta fast med fötterna, när ska man klicka ur, lär sig lita på sina lagkamrater när man cyklar i klunga och en massa andra saker. ”När man som jag har kommit upp i en ärofylld ålder och har en del skador efter en aktiv fotbollskarriär, så är ju cykling ett superbra alternativ. Det är en ganska skonsam träning, när man håller det på motionsnivå”. ”Det roligaste tycker jag är klungkörning, här får man chansen att prata med varandra. I början så är det nästan här som man börjar lära känna varandra ordentligt, när man cyklar bredvid någon i 10 mil så hinner man prata en del. Men det är också i klungkörning man behöver ha full fokus, man ligger så nära varandra att man måste ha koll på den som ligger framför, uppmärksam på vad som händer runt omkring hela tiden.”

Vad är din viktigaste roll på årets resa till Paris?

I år är Lenny en del av vårt fantastiska serviceteam. Jag kan tänka mig att det finns lite utmaningar där. Vårt 10 man starka serviceteam ska se till att alla får mat tre gånger om dagen, hjälpa till vid eventuella punkor, hålla koll på 38 cyklister ­– hur dagsformen är m.m. ”Eftersom jag har varit med och cyklat vid två tillfällen så vet jag vad serviceteamet betyder, jag vet känslan när man ser vår flagga vid vägkanten och en efterlängtad fika/paus är på gång. Att jag denna gång ska få vara med och göra cyklisternas dag ska bli roligt.” Han kommer få spexa och skoja, ja göra det han tycker är så roligt. ”Jag vet hur det är att vara cyklist. På resan till Paris så är dagarna ganska inrutade. När kaptenerna blåser i pipan så är det 5 minuter tills vi cyklar iväg, då ska väskan vara inlämnad, man ska ha varit på toaletten och däcken ska vara pumpade. Sen cyklar man iväg, efter 50-60 km så är det frukoststopp, upp på cykeln, lunchstopp, upp på cykeln, fikastopp, så rullar det på alla dagar. När man kom till våra stopp så har serviceteamet alltid hittat på något spex för att få trötta cyklister att fokusera på något annat än att trampa ett tag. Detta ser jag fram emot att få vara delaktig i.”

Kommer du söka igen?

Han funderar lite, sen kommer: ”Det gör jag nog. Det hade varit roligt att cykla med barnen. Det är ju världens bästa projekt, det tar tid men det är det värt.

 

Ni vet väl om att ansökningen till Team Rynkeby 2018 igång nu. Tveka inte att söka, du kommer inte ångra dig! Det är inte lång tid kvar innan vi cyklar iväg mot Paris. Hjälp oss hjälpa, skänk en slant till Barncancerfonden genom att swisha till 123 682 77 03

Barncancertrampet är ett cykellopp, där hela familjen kan deltaga, som arrangeras av Team Rynkeby. I Helsingborg så går det av stapel lördagen den 19 augusti. Mer information hittar ni på https://www.barncancerfonden.se/1309426121/

 

 

Rynkeby 20 juni 2017

Pirr i magen och trött i kroppen – utan stödhjul

Jag är supertrött! Du vet kanske hur det känns när en vinter går mot vår som nu ska vara sommar. Kanske har du som jag slitit hårt. Det drar mot semester och bollarna ska plockas ner i rätt ordning och allt ska falla på plats. Jag skrattade högt när jag ett kort, mycket kort ögonblick reflekterade över MIN semester sommaren 2017. Nu precis hemkommen från Palma efter 5 dagars intensivt firande av bästis som fyllde 50 i lördags. Trött, skulle behöva semester… Den andra semestern, ja den är den 8-16 juli, det vill säga den veckan vi ska cykla 15-20 mil per dag. Ännu tröttare! Nu skulle det verkligen sitta fint med semester… Min sista semesterperiod börjar den 25 juli och avslutas den 12 augusti. Dessa dagar ska jag ta min yngsta dotter Emma och hennes kompisar på läger till USA. Intensivt och oerhört utmanande då dom bara är 4 stycken. Tröttast gissar jag att jag är vid det laget.

Semester..? Sen drar en ny höst igång med nya utmaningar. Men det är ju livet och jag anser ju att det ska levas till fullo om man kan och har möjlighet! Och så mitt i alltihop så cyklar vi. Och när jag inte har möjlighet till det blir jag pirrig i magen. Jag vill ju cykla! Jag vill ju utvecklas! Jag vill ju för 17 klara detta! Och bildflödet på Facebook intensifieras. Jag ser BARA träningsglada lagkompisar i gula dräkter, eller samma lagkompisar i blå kläder som i helgen drog Vätternrundan på under 10 timmar, i mitt flöde. Så fantastiskt duktiga och jag blir imponerad, och ännu tröttare…:)

Men att vara trött är inget farligt! Och det påminner jag mig om, ofta. Det börjar smyga sig in ett annat pirr i magen också. Dagen då vi ska ta oss ner till Lund för att träffa familjerna, barnen som vi kämpar för. Inte alla så klart, men några. Jag längtar samtidigt som jag vet att det kommer att bli tufft. För det gör ont i kroppen när den som är liten lider. Och i den andres lidande så blir jag sårbar och huden blir lite tunnare, lite skörare. Men jag har med mig min gula drake och målet är tydligt. Vi är alla riddare i gula rustningar som ska göra vad vi kan för att kämpa! Allt vad vi orkar! Och kampen den är viktig!

Det är en annan sak jag tänker på ofta, att vi måste fortsätta stå upp för vår nästa. Och ställningstagandena måste bli tydligare och starkare för att kunna överrösta allt annat skit som händer. Mörker kan bara bekämpas med ljus, ondska med kärlek. Omtanken kan få sår att läka, och viljor kan, om inte förflytta berg, i alla fall ta oss över dom. Som sagt pirr i magen och trött i kroppen. Stödhjulen dom kommer inte rymmas i min packning. Dom bortskänkes till bättre behövande.

Vilken resa vi har gjort och ännu har vår resa inte ens börjat. Det är verkligen livet! Tacksam är ordet som idag står mig närmst och kommer till mig, tacksam… Tacksam för laget och tacksam för dig som bär oss i tanken och genom dina bidrag. Tacksam som sagt. Detta är mitt näst sista inlägg för Team Rynkeby Helsingborg, även detta en boll som inom kort ska plockas ner och falla på plats. Delar av psalm 201 passar fint som avslutning: En vänlig grönskas rika dräkt, har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden, förkunna sommartiden… Bless!

Rynkeby 18 juni 2017 • Uppdaterad 5 juli 2017

Lotta och Hampus tar hand om våra cyklar och kroppar

Ni som följer oss vet redan att utan vårt serviceteam skulle vi cyklister helt enkelt inte klara av resan till Paris. Förutom att de servar oss med mat och dryck, kör våra väskor mellan hotellen, och lagar cyklar vid behov, så är Helsingborgs serviceteam även ett himla gött gäng. De har kul tillsammans, och förhöjer stämningen på våra energistopp med musik och dans, skratt och glada tillrop. Idag får vi lära känna Lotta och Hampus!

Här har vi ett aktivt par som lika gärna hade kunnat cykla med oss som att vara med i serviceteamet. Men de rekryterades för sina talanger som sjukgymnast (Lotta) och mekaniker (Hampus) och tycker det är jättekul att få vara med och se till att resan går så smidigt som möjligt.

Hampus pluggar till automationsingenjör och jobbar extra på Hornbach. Han beskriver sig själv som glad och lätt att umgås med, och tycker om att hitta på saker. Lotta flikar in att han även är en riktig fixare – en problemlösare som gillar att lösa grejer i vardagen.

Lotta jobbar som sjukgymnast och drar nytta av sina egna erfarenheter som idrottare. Som ungdom höll hon på med fotboll och handboll, innan hon fastnade för löpning och tävlade mycket i det.

– Men sen blev jag skadad för några år sedan, och fick kämpa för att hitta en ny identitet – jag var ju löpare! I början kunde jag inte titta på en löpare utan att vilja fälla den, haha, men sen tänkte jag att “Nä, men då ska jag jobba med att få andra att kunna springa” så då valde jag att läsa till sjukgymnast.

Det märks att Lotta brinner för sitt jobb – hon pratar om biomekanik och rörelseanalys, hävarmar, vinklar och ergonomi, att springa ekonomiskt och justera löpsteget vid skada. Själv kallar hon sig nördig, men jag skulle nog hellre säga passionerad ;).

Som person beskriver hon sig som ganska eftertänksam och tålmodig. Hon älskar att vara med människor – annars hade hon nog varken valt att jobba som sjukgymnast eller vara med i Team Rynkeby.

Vilka är era uppgifter i laget?

Hampus:

– Att meka med cyklar och köra servicebil. Sen har jag fått lov att cykla med laget varannan dag ner till Paris. Jag är heltidsmekaniker varannan dag och cyklist och mekaniker varannan, så det är det bästa av två världar. Jag har tävlat i cykling tidigare, så jag tycker om att detta är lite mer kravlöst, att man cyklar för att ha det kul och trevligt.

Lotta:

– Som sjukgymnast och massör ska jag försöka få cyklisterna att må så bra som möjligt på resan. Det jag har märkt på de träningsläger vi haft är att det inte är lika mycket ländryggsproblem som jag trodde, utan mer nacke och axlar. Och sen har många ont i låren, både på baksidan och framsidan.

Vad vill ni ge för expertråd till oss i laget, och folk som cyklar överlag?

Hampus:

– Att man håller ordning och är rädd om sina grejer, och är försiktig med hur man ställer sin cykel vid rastplatsen. Trillar cykeln så finns det risk att inställningarna på växlarna sabbas och då blir det ju extra jobb och det kan bli dyrt också om man ska lämna in den.

Lotta:

– Att man tar vara på pauserna och kvällarna! Ner till Paris sitter man ju många timmar på cykeln många dagar i rad, så det är smart att stå eller ligga lite istället för att sitta när det blir paus. Man kan köra lite bakåtböjningar med ryggen, och försöka undvika den ställningen man har när man cyklar – inte hitta första bästa stol att sätta sig på, utan variera det lite. Om man inte orkar stå kan man lägga sig på magen eller nåt sånt.

Det är mycket att tänka på! Men som tur väl är kommer vi ha de här experterna med oss på resan, så att de kan ta oss i örat om vi är vårdslösa med utrustningen eller oss själva! Om bara några veckor beger vi oss mot Paris, och du kan bidra till vår insamling till Barncancerfonden genom att svisha till 123 682 77 03.

6 snabba

Namn: Hampus Blixt Kommer från: Skumparp utanför Malmö Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Ambitiös Sämsta egenskap: Behöver struktur och plan på saker Boktips: The Flying Scotsman (självbiografi av skotske cyklisten Graeme Obree, finns som film också)

Namn: Lotta Sinclair Kommer från: Rydebäck Favoritsport: Löpning Bästa egenskap: Ambitiös Sämsta egenskap: Envis

/Lisa

Rynkeby 15 juni 2017 • Uppdaterad 5 juli 2017

Peder – vår egen ”Mulle Meck”

Peder är utbildad sjöingenjör och jobbar som maskinchef för ett Norskt företag. Han har hela världen som arbetsplats. De senaste åren har han varit Team Rynkeby Helsingborgs mek. och rutt ansvarig. När vi väl hade hittat en dag och plats för en intervju så visade det sig att fiket stängde om typ 30 minuter. Det var inte mycket mer att göra än att hitta en ny dag för intervju, sagt och gjort vi bokade dag och tid, samma plats, tyvärr stängde stället exakt den tiden vi hade bokat haha. Vad har vi lärt oss av detta? Kolla alltid upp saker och ting:)

 

Peder är en av dem som har varit med i Team Rynkeby flera år, jag kan inte låta bli att undra vad som driver honom till att vara med så många gånger?

 

”Som, om inte alla så i alla fall de flesta, så tycker jag om att hjälpa till och att få göra skillnad. Hela projektet går ut på att samla in pengar till Barncancerfonden. Min roll är också att se till att cyklisterna och cyklarna mår bra. Jag vill se till att hela resan blir så rolig och kul som möjligt.” Han fortsätter med att berätta om känslan att vara med och bygga ett team. ”Man har ett kick off datum, alla kommer dit (ca 40-50 st), många känner inte varandra sen innan. Det börja lite trevande med liten presentation och lite lekar kanske. Nervösa skratt lite här och där. Träningen sätter igång, alla försöker hitta sin roll i laget, lära känna varandra. Plötsligt är utesäsongen igång och snart kommer ett träningsläger då är det plötsligt asgarv istället för nervösa skratt, så fortsätter bubblan växa likaså gemenskapen och känslan av tillhörighet. Tilliten finns där, omtanken för varandra som speglar sig i att alla bryr sig om och hjälper varandra. Det har blivit ett team. Det är en häftig känsla.”

 

Hur kommer det sig att du började cykla?

”För 8-9 år sedan sålde jag min motorcykel, i samma veva började jag och min bror cykla. Mest som en rolig grej och för att döva saknaden från motorcykeln.”

Peders bror och svägerska var 2012 med i Team Rynkeby Malmö. Så klart följde Peder deras resa på nära håll och fick blodad tand. Året efter, 2013 startade Helsingborg upp sitt lag och då var Peder med. Det året var han cyklist. Sedan 2014 har han varit med i serviceteamet, med ett uppehåll 2015. I år är inget undantag, han tillhör serviceteamet och berättar roat att ”när man är med i serviceteamet så kan man vara med på allt det roliga”. Kan berätta att Peder är numera en så kallad solskenscyklist, han cyklar bara när vädret är som mest gynnsamt, återkommer om det längre fram.

Vad gör en ruttansvarig, och hur går man till väga för att skapa en rutt eller runda?

”Bestämmer hur sträckorna som cyklisterna ska cykla på vägen ner till Paris ser ut ;)” Dumma frågor, dumma svar ha ha.

Lite mer allvarligt, ”Oftast tar man hjälp av ett datorbaserat ruttprogram. Här lägger man in ruttens start och stopp, i vårt fall är det hotellen som vi stannar vid varje dag, sedan försöker man med hjälp av programmet hitta cykelvänliga vägar utan alltför mycket trafik. I vissa länder kan man ”köra” rutten i google earth och street view för att få en så god uppfattning om hur vägen är som möjligt, om vägen lämpar sig för cykling.” Cyklisterna kan ge Peder lite bannor ibland, när det visar sig att vägen som är vald är grusväg, då är cyklisterna inte glada ;) men det är sådant man får räkna med helt enkelt.

Alla känner en stor trygghet när Peder är med, mycket på grund av hans kunskap och erfarenhet om cykling men även för att han är rak och ärlig mot alla. Har man inte gjort rent sin kedja så får man oftast höra det genom båda öronen eller enbart ett mutter, stödstrumpor är en annan känslig sak som Peder inte är glad över, framförallt inte ”de moderna” som finns i regnbågens alla färger. I och för sig så är han väl inte alltid så tydlig i vad han menar, ironi är nämligen något som ligger honom varmt om hjärtat och det använder han så fort han kan. Ironi och humor är något som är ett måste för Peder.

”Pys och mys”

Peder är en man med många strängar på sin lyra, han är ju vår alldeles egna ”Mulle Meck”. Det är Peder som lär oss cyklister allt vi behöver veta om cykelvård. Talar om för oss när kedjan är skitig, pikar oss om cykeln inte är avtorkad efter ett distanspass. Informerar om att service bör göras innan resan påbörjas till Paris och att man ska se över däck och bromsklossar. Ibland kan det bli många suckar, men det är med glimten i ögat. Meningen är ju att varje cyklist ska kunna vårda och ta hand om sin cykel (den håller längre när all smuts är borta, att man smörjer kedjan lite då och då osv), det gäller även att kunna laga en punktering. För att träna på det här med att laga en punktering så håller Peder i ”Pys och mys” kurser, där cyklisterna får öva på att laga en punka. Han brukar säga att ”många tror att de kan laga en punka med mobilen”, så skakar han lite lätt på huvudet.

Hyggerunda

Skulle nästan kunna tro att det är Peder som har myntat uttrycket ”hyggerunda”. Det är så en cykeltur kallas  när solen skiner, ingen vind och man cyklar ut ett par stycken för att på halva vägen stanna till vid ett fik och njuta av en kopp kaffe (eller något annat) i solen. Man riktigt njuter av cykelturen :)

Berätta om resan till Paris!

”En resa med lite gråt och mycket skratt.” Det är egentligen allt Peder säger. Det är svårt att föreställa sig hur resan kommer vara när det är första gången man är med på resan, men Peder och alla andra som har cyklat kan intyga att det blir ett härligt äventyr och jag tror på dem.

 

Stöd Peder och Team Rynkeby i kampen mot barncancer genom att swisha en slant till 123 682 77 03

 

/Emilia

 

Rynkeby 5 juni 2017

Utan stödhjul i USA – Share the Road

Cykeln packad, allt på plats, jag är laddad till tusen. Lådan är gigantisk och jag ser säkert inte riktigt klok ut när jag kommer släpandes genom Maria Park med en stor resväska och så, ja, cykeln. Varför har jag med mig cykeln tänker du när jag berättar att jag bara ska vara borta i en vecka. Och jag svarar att mitt samvete säger att den måste med. Mina muskler kräver det för att dom ska ha en chans att ta mig ner till Paris. Att ligga på latsidan en månad innan avtramp funkar inte. Inte för mig och som samvetet säger: inte för mina fina lagkamrater. Det är ju även för dom jag sliter och släpar med mig min finfina cykel till Los Angeles!

Och cykeln kom fram, till sist. Inte med samma plan som jag utan med en extra tur över Stockholm och sedan vidare över Atlanten. Men hon kom fram och oj vad jag har cyklat! Backe upp och backe ner. Vindlande vackra vägar längs havet och jag får nypa mig i armen för att inse att jag verkligen gör det på riktigt. Det är ögonbedövande vackert och det är ljuvligt. En sak som jag upptäcker ganska snabbt dock är att det hemskt tyst! Inget tjatter, fnitter, asgarv eller småprat. Jag har ingen rumpa att stirra på och heller ingen som kommenterar min egen :) Och då väller saknaden över mig. Det är ju 40 gånger roligare att cykla med gänget. Så vill jag dela den här upplevelsen med dom! Kalifornien från den bästa sidan med den dramatiska naturen, solen, vattnet, maten och alla härliga människor. Vackra cykelvägar där bilisterna verkligen delar vägen med oss på hoj, inget argt tutande eller hyttande med näven.

Längs vägarna finns skyltar med texten ”SHARE THE ROAD” och så en bild på en cyklist. Sporten är enormt stor här och amerikanarna är som vanligt all-in. Och dom är vänliga, hejar på och ler. I fredags hade mannen lovat hänga med på en långrunda: 120 km hade jag planerat. Marcus har cyklat tidigare men det var många år sedan. Han har gjort sig av med sin utrustning så det blir att låna ihop saker. Marcus är nästan 190 cm lång, ramen 54 (samma som min) och det får bli jympaskor. Det blir en grym runda…för mig! Marcus får slita ont. Men han ger sig inte! Det blir 120 km den dagen, vi cyklar hela vägen från Redondo Beach upp till norra Malibu. Lunchen intas på Paradise Cove Café och som vanligt efter x antal mil så smakar maten himmelskt.

Det är bara att erkänna: jag är fast. Jag är fast i cykelträsket och för varje dag som går så pirrar det extra i magen för det är en dag närmare vår långa resa mot Paris. Jag är nervös. Jättenervös! Jag vill så gärna orka, jag vill så gärna att detta ska bli en av dom där upplevelserna för livet. Det är det i och för sig redan i och med alla event, människor, träningar och allt det jag redan berättat om. Men trampande ner genom i Europa känns som något extra.

Share the road! Det blir orden jag tar med mig från denna resa ur så många perspektiv. Som cyklist så klart och i den meningen att jag vill känna mig säker och inte bara som något som är i vägen. Share the road; mannen ställde upp och hängde med, han delade upplevelsen med mig och för det är jag oerhört tacksam. Men Share the road, ja det får också vara lagets, Team Rynkeby Helsingborgs, främsta uppgift. Genom vårt engagemang så delar vi en del av människors livsvandring för en stund. Vi delar med varandra, vi delar med dom vi kämpar för och deras familjer.

Så när du ser oss nästa gång och tycker att vi är i vägen, att vi sinkar din framfart. Tänk till en extra gång innan du försöker preja oss av vägen eller tutar eller knyter näven. Vi gör detta för att barn med cancer ska få fortsätta leva och att deras familjer ska få stöd. Så vad gör väl det om du är tvungen att sakta ned en stund? Ge oss ett leende istället. Det kan behövas när backen är brant och benen blytunga! Share the road – att dela en bit av vägen tillsammans! Det är väl det vi behöver mer av i en värld som är orolig och just nu skrämmande. Vi behöver dela med varandra, ge av oss själva, vara snälla och omtänksamma!

Nu är det dags att plocka isär cykeln igen, ner med den i den stora svarta lådan och hoppas att vi kommer med samma direktflyg till Köpenhamn. Tack Kalifornien för den här gången. Tack Marcus för din entusiasm och livsglädje som både stärker och bär. Livselixir! Nu mot Sverige, jag hoppas jag hinner till tisdagsträningen. Inte helt säkert. Hoppas! Hoppas du får en fin nationaldag!

Bless!

Rynkeby 2 juni 2017 • Uppdaterad 5 juli 2017

Anna tar revansch, och längtar till “prologen” i Helsingborg

Jag haffar Anna direkt efter 16-milarundan: Orkar du stanna kvar en liten stund så att vi kan göra den där intervjun till bloggen? Ett stort leende och ett telefonsamtal hem för att kolla så att ingen behöver henne precis just nu, och sen är hon redo. Och sån är min bild av Anna – glad, stark och pigg på nya upptåg. Men 2015 när hon var med i Team Rynkeby för första gången var det en annan femma. 

Anna hörde talas om Team Rynkeby av sin frisör, som cyklade 2014. Anna har alltid brunnit för välgörenhet, varit engagerad i fadderverksamhet och haft barn från Polen boende hos sig osv. Så hon sökte, kom med, och upptäckte att visa delar av projektet var roligare än andra.

– Jag älskade ju alla events! Cyklingen var lite tuffare än jag hade tänkt mig, så det älskade jag inte… Jag grät mycket, hade jätteont och det var slitsamt, värre än jag hade föreställt mig.

Anna och några till i laget som inte hade så mycket träningsvana sen innan hade det riktigt tufft det året. Men till Paris kom de, och hon beskriver känslan av att faktiskt genomföra nåt man nästan inte trodde man skulle klara som euforisk.

Och i år tar hon revansch på riktigt. Är det nån som gett järnet på alla träningar så är det Anna! Målet? Att älska alla delar av projektet (inte bara de sociala) och ta sig till Paris utan gråt och tandagnissel – kanske till och med med ett leende på läpparna. Och jag vet att hon kommer klara det. Men visst fanns det vänner som undrade varför hon ger sig på det en gång till, när hon tyckte det var så jobbigt förra gången.

– Man kan jämföra det lite med sin första förlossning. De flesta som föder sitt första barn säger “Jag gör inte detta fler gånger, det gjorde för ont, det var för jobbigt”. Men dom allra flesta kommer ändå tillbaka och föder ett andra barn, och lite så är det. Man får så mycket tillbaka i det här projektet. Vi är så många olika människor, som alla har roligt ihop och går all-in för att det ska bli bra, så man kan ju inte annat än vara glad!

Det är nog första gången jag hört någon jämföra Team Rynkeby med att föda barn, men fortsätt läsa så får du strax reda på varför det inte är så konstigt att det kommer från just Anna.

Vem är du?

Anna beskriver sig som “väldigt mycket mamma”. Hon har två utflugna barn på 27 och 25 år, och tre som bor hemma på 20, 17 och 14. Så man kan förstå att mammarollen varit en stor del av livet.

– Vi hade dagisbarn i 18 år. Så när vår yngsta tjej började skolan, då firade vi faktiskt med skumpa!

Fullt förståeligt. Men nu när barnen är äldre börjar hon få mer tid till sig själv (och Team Rynkeby ;). Till yrket är Anna barnmorska, och älskar det (nu är det väl ingen som undrar var förlossningsliknelsen kom från längre?). Annars är vänner och resor två viktiga ingredienser i livet.

– Jag är väldigt social, tycker om att umgås mycket och har många väninnor. Man kan ju tappa dom annars när man får familj och så, men vi har hängt ihop – jag har barndomsvänner som jag träffar regelbundet. Det är jätteviktigt för mig! Kärleken man har till sina barn är för evigt och likaså den till sina verkliga vänner.

Många av resorna görs tillsammans med väninnorna, och det blir inte bara sol och bad utan ska gärna hända nåt. Anna berättar att hon gillar att komma ut och träffa människorna i ett land, och nyligen var hon och kollegorna på jobbresa till Indien.

Avresan från Helsingborg var nästan häftigare än ankomsten till Paris

Vi kommer in på den spännande cykelresan till Paris och jag som nykomling undrar hur det känns att komma fram. Då säger Anna att prologen (eventet på Sundstorget där alla som vill kan komma och vinka av laget) nästan slog att cykla in i Paris!

– Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, och när vi cyklade in på torget i stor klunga så stod folk och jublade och klappade. Då började jag faktiskt storgråta för dom betedde sig som om vi var hjältar. Och jag tänkte “Vad är det med folk? Vi har ju inte ens börjat cykla än!”. Men det var ju för allt jobb vi gjort, med träning och att samla ihop pengar, jag hade bara inte sett det så, så där blev jag jätterörd.

Själv blir jag lite rörd bara av att höra Anna berätta om det, och längtar ännu mer till den 8:e juli och årets prolog. Innan jag släpper hem henne till duschen och familjen efter långrundan klämmer jag in en sista fråga – om hon ska söka till Team Rynkeby nästa år igen:

– Ja alltså som det känns nu vill jag det! Mer meningsfull fritid kan man ju inte få, och det är verkligen bara vinnare i det här konceptet.

6 snabba

Namn: Anna Steiner Kommer från: Född i Hässleholm men bott i Helsingborg sen 2 års ålder Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Nyfiken, positiv och lyhörd Sämsta egenskap: Rastlös Boktips: Förr eller senare exploderar jag av John Green

Stöd Anna och Team Rynkeby i kampen mot barncancer genom att swisha en slant till 123 682 77 03.

/Lisa

Rynkeby 26 maj 2017

Anthony och Älsklingen cyklar tillsammans till Paris

Gullan, Sixten, Céleste – 40 olika cyklar som ska bära oss hela vägen ner till Paris. Anthonys pärla är Älsklingen som han vårdar ömt. Tillsammans ska de nöta på varandra i 120 mil. Men det kommer säkert inte bli några problem alls, för en mer fokuserad, förberedd och ödmjuk lagkamrat får man leta efter.

Anthony är vår skånska dalmas med påbrå från Libanon. Hur hänger det ihop egentligen? Jo, han föddes i Helsingborg och flyttade senare till Dalarna med familjen. Mamma och pappa är från Libanon. Efter studier i Västerås längtade Anthony tillbaka till Helsingborg så jobbet på Resurs Bank, som faktiskt är en av våra guldsponsorer, var varmt välkommet, och nu är han en skånepåg igen.

Varför Team Rynkeby?
Tankarna hade funnits ett tag att engagera sig i något välgörenhetsprojekt. Men var går egentligen pengarna man skänker? Kollegorna Camilla och Lotta var med förra året och de berättade på ett mycket positivt och övertygande sätt om Team Rynkeby. När Anthony också förstod att 100 % av de insamlade medlen går rakt in till Barncancerfonden, kändes det klockrent. Han blev väldigt inspirerad av sina kollegor och kombinationen av att få hjälpa andra människor samtidigt som man får vara med om en fantastisk upplevelse själv, avgjorde det hela för Anthony.
– Jag har inte ångrat en sekund att jag sökte till Team Rynkeby, säger Anthony. En dag får jag kanske barn själv och jag vill göra allt för att utrota den här hemska sjukdomen fortsätter han.

Vem är du?
Jag frågar hur andra skulle beskriva Anthony: snäll, omtänksam och positiv säger han direkt. Och ja, det är bara att hålla med! Sport har alltid varit en stor del i livet, som fotbollsspelande fjortonåring kom han med i A-laget och han har så klart spelat bandy, Dalarnas nationalsport. Och nu är det alltså dags för en ny utmaning att cykla racer, vilket han tycker är jättekul, och helt klart kommer att fortsätta med. Och skulle han mot förmodan tröttna, finns ju alltid pappas ärvda frimärkssamling i källaren, som man kan damma av.

Från stödhjul till racer
Han har alltid gillat att cykla, och berättar med stor inlevelse om hur han lärde sig cykla. Barndomskompisens mamma höll i pinnen bakom en vinglande Anthony på två hjul. När han väl förstod att ingen längre höll i honom fick han panik och hoppade av cykeln. Han hade ju inte kontroll! Men målmedvetenheten tog överhand. Så det var bara att börja om igen. Och precis så är han vår Anthony, bestämd med ett tydligt fokus. Både privat och i yrkeslivet. På tre år har han avancerat snabbt på jobbet (inte konstigt att han själv kallar sig för arbetsnarkoman) och har satt upp tydliga mål för sig själv. Så är det även med cyklingen. Han vill bli bättre och bättre och fokuserar på att utveckla sig. Fortsätter han så målinriktat kommer Anthony cykla ifrån oss allihop på vägen ner till Paris! Men skämt å sido. Anthony värdesätter lagandan mycket.
– Alla ska med, vi har olika förutsättningar och jag kommer peppa dem som har de lite jobbigare. Vi gör ju det här tillsammans, som ett lag, säger Anthony. (Vi sa ju att han var snäll och omtänksam).

Klart vi fixar det
Anthony tvivlar inte en sekund på att vi kommer klara vår resa ner genom Europa. Möjligen kommer en och annan öm rumpa och verkande rygg ställa till det lite, men annars ser han inga problem.
– Vi fixar det, inga problem. Vi har så kul och att få göra det här tillsammans, det är viktigast, säger Anthony.

 

6 snabba: Namn: Anthony Gossian Kommer från: Helsingborg och Dalarna Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Omtänksam Sämsta egenskap: Lite för resultatinriktad, och kan ibland bli aningen sur när han inte når dit han vill Serietips: Suits

 

Vill du också stödja vår insamling för att utrota barncancer, Swisha gärna en slant: 1236827703

/Sophie