Annons:
Krönika Rynkeby 20 juli 2017

Vem är jag nu – utan stödhjulen?

Jag är en trasa. Tom. Trött. Sliten. Öm. Stolt. Tom… En känslomässig berg-o-dalbana ger sina eftersvall nu när jag sitter vid mitt köksbord igen. Tiden har rusat OCH stått still. Tiden har varit min fiende OCH min vän. Förra lördagen bubblade euforin och vi sprudlade av lust att påbörja den långa resan ner mot Paris. Ikväll känns det som en evighet sedan. Allt som fyllt våra dagar, timmar, minuter och sekunder har gett minnen för livet. Jag har nog aldrig sovit så lite som jag gjort den här veckan. Kroppen slut men knoppen full av tankar, bilder, intryck. Sortera och lägga till rätta. Och varje ny dag har varit en gåva. En utmaning både psykiskt och fysiskt. Det har funnits dagar då jag tänkt: NU SKITER JAG I DET HÄR! JAG ORKAR INTE ETT ENDA TRAMPTAG TILL! JAG SÄLJER CYKELN PÅ BLOCKET IKVÄLL OCH TAR FLYGET HEM!!!! Men så blev det inte. Metrar blir kilometer som i sin tur blir många många mil.

Jag skulle kunna redogöra för alla dagar och berätta för dig om alla dessa tokiga människor, men det ska jag inte göra i detta sista inlägg för Team Rynkeby Helsingborg 2017. Jag tänkte istället berätta om min egen resa. Jag fick besked om att jag hade fått cancer 2012. Jag minns inte hur jag tog mig hem från läkarmottagningen. Jag minns däremot vad läkaren sa: ”I have good news and bad news”. Jag tänkte direkt att hon skulle berätta att jag hade cancer, det skulle vara ”the bad news” och ”the good news” skulle vara att jag skulle överleva, att det inte var så farligt. Dom dåliga nyheterna var att jag fått cancer och dom goda nyheterna var att hon hade en bra onkolog att rekommendera…

Som sagt, hur jag tog mig hem har jag ingen aning om. Den dagen i februari började en annan resa och en ny utmaning. Jag tänkte inte ens tanken att detta skulle ta död på mig. Jag är starkare när jag själv är den drabbade. Då har jag kontrollen, jag känner min kropp och vet hur jag mår. Mycket jobbigare att stå vid sidan om. Och kampen blev en prövning, för livet i övrigt vid den här tidpunkten var kaos minst sagt. Det tog drygt ett år att bli av med skiten. Många läkarbesök, nålstick, operationer och allt däremellan. Och det suger! Det är hemskt, det gör ont! Både i kroppen och i själen. Man blir tilltuffsad på riktigt. Med tiden blir det ett ärr på kroppen som du kan dölja men du vet var det finns och du ser det, samtidigt som jag så klart bär på rädslan att skräpet ska komma tillbaka. #fuckcancer kan man väl få säga, eller hur?

Och jag vill berätta för dig att vi har påmint varandra om varför vi cyklar! För mig är det jätteviktigt att du vet om det. Vi tramsar och skrattar men vi glömmer inte bort varför vi gör det vi gör. När orken tryter och cykeln är halvvägs in på Blocket så ryter vi till! Skärp dig! Trampa! Dom starka tar sitt ansvar och lägger handen i ryggen på den som behöver. För att cykla 1200 km för en amatör som mig är något kroppen inte riktigt är van vid, speciellt inte på en vecka! Helt galet helt enkelt, ja sjötokigt.

Jag firar min cykling som en seger för livet och för lusten! För gemenskap och nåden att få leva. Inget vi kan ta för givet! Jag firar att jag har en kropp som trots öm rumpa, stela benmuskler, skrubbsår och förlamande trötthet faktiskt kan sätta pannbenet till och göra det. Att jag, Pernilla, kan klippa Mur de Huy, att jag orkar cykla 200 km på en dag, att jag kan skratta och sjunga, att jag fått skratta så tårarna rinner mer än vad jag egentligen orkar. Att jag fått nya vänner och nya erfarenheter.Så tack till dig. Du som stöttat och peppat, gillat inlägg på sociala medier, tack till alla er som hört av er eller kommit fram på stan för att berömma för fina blogginlägg. Tack till dig som tänkt på oss och till alla er som skänkt pengar!!!! Nästan 19 miljoner förra året. Den siffran kommer nå nya höjder! Garanterat!

Tack som sagt från djupet av mitt hjärta. Jag känner en enorm ödmjukhet. Och jag är en trasa. Tom, trött, sliten, öm och så oerhört stolt. Jag är just nu kär i livet. Och jag samlar vidare på mina ”best days ever”. Att skratta som man gråter minst 5 gånger om dagen, det måste vara bra för magen… Att känna att hjärtat svämmar över av kärlek läker och helar på många sätt. Jag är hemma igen. Jag saknar min familj, mina vänner och skulle behöva en lång varm kram. Någon som säger att tomheten kommer fyllas, tröttheten lägga sig och blåsorna i rumpan försvinna… Tack för möjligheten och visat intresse. Nyfiken på mer så hittar du mig på bloggen ”My mindfloor, where it all comes together”. Njut av livet, det går inte i i repris. Var snäll och omtänksam, var rädd om dom du älskar och berätta ofta hur mycket som betyder för dig. Bless

Krönika Rynkeby 3 juli 2017

Dan före dan före dan före dan före dan före dan = minus 5

Väskan är packad, cykeln putsad och servad, kläderna rena och redo. Jag hittar inte min rumpräddare men det får gå ändå. Ni vet när man ska iväg, alla kläder är rena och prydligt nedlagda i väskan. Allt ryms och det är ordning. I ordningen ryms förväntan, kanske lång förberedelse och framförallt längtan! Vanligtvis så packar man för en vilsam semester vid den här tiden på året. Längtan är efter lata dagar vid poolen eller på en vit sandstrand.

Den här semesterveckan kommer bli allt annat än lata dagar vid poolen. Den kommer innebära svett, blod och säkert tårar! Den kommer innebära utmaningar och pannben, en kamp och massor av lust, glädje och skratt.

Jag laddar i soffan då jag är sjuk i influensa men jag tror på talesättet att man kan vila sig i form :). Men åter till väskan, för med den rediga packningen händer något längs vägen. Du vet när semestern, resan börjar gå mot sitt slut, när det är dags att packa ihop sakerna och kläderna igen. Då har det hänt något! Antingen har väskan krympt eller kläderna blivit större för packningen går inte att stänga lika lätt. Man får knö och kanske till och med ta i med våld för att få ihop den.

Och väskan eller snarare innehållet blir ju en perfekt bild för oss. Innan, före, så passade vi perfekt i formen, men resan, upplevelsen gör något med oss. Upplevelserna får oss att växa så den gamla kostymen inte längre passar! Vi kommer hem så mycket rikare på många sätt. Det är resan som är målet… Och visst vill vi växa och utvecklas? Visst vill vi vara öppna för nya intryck, få lov att komma till uttryck och lämna goda avtryck? Det är väl det livet handlar om i så mycket. Att skapa dagen och ta ansvar för tiden vi fått. Sen gör vi det på så många olika sätt så klart,men växandet som människa är för mig essensen, elixiret, lusten. Jag vill komma hem med kläder som är använda, skitiga, upplevda och väskan får gärna vara sprängfylld. Det visar just på upplevelsen, livslusten. Vem vill komma hem med nypressade kläder som knappt blivit använda under resan?

Ja fjärilarna börjar landa i min mage. Jag tror knappt att det är sant. Om fem dagar är det dags. Det som vi slitit hårt för att göra, ta oss med cykel genom Europa för att tillsammans med nästan 2000 andra ”Rynkor” uppmärksamma kampen mot barncancer. Nu finns ingen återvändo. På lördag hoppas jag du kommer till Sundstorget! 13.00! Snälla! Vi behöver dig återigen för den sista knuffen, uppmuntran och energin. Jag laddar vidare med vila, vitaminer och färsk ingefära. Jag tänker positiva tankar och inser att det snart är dags för den störta utmaningen fysiskt i mitt liv. Tacksam och glad är en bra sammanfattning! Väskan är redo, cykeln, jag är redo!!!!! Bring it on! Bless Team Rynkeby 2017. See You all in Paris!

Krönika Rynkeby 20 juni 2017

Pirr i magen och trött i kroppen – utan stödhjul

Jag är supertrött! Du vet kanske hur det känns när en vinter går mot vår som nu ska vara sommar. Kanske har du som jag slitit hårt. Det drar mot semester och bollarna ska plockas ner i rätt ordning och allt ska falla på plats. Jag skrattade högt när jag ett kort, mycket kort ögonblick reflekterade över MIN semester sommaren 2017. Nu precis hemkommen från Palma efter 5 dagars intensivt firande av bästis som fyllde 50 i lördags. Trött, skulle behöva semester… Den andra semestern, ja den är den 8-16 juli, det vill säga den veckan vi ska cykla 15-20 mil per dag. Ännu tröttare! Nu skulle det verkligen sitta fint med semester… Min sista semesterperiod börjar den 25 juli och avslutas den 12 augusti. Dessa dagar ska jag ta min yngsta dotter Emma och hennes kompisar på läger till USA. Intensivt och oerhört utmanande då dom bara är 4 stycken. Tröttast gissar jag att jag är vid det laget.

Semester..? Sen drar en ny höst igång med nya utmaningar. Men det är ju livet och jag anser ju att det ska levas till fullo om man kan och har möjlighet! Och så mitt i alltihop så cyklar vi. Och när jag inte har möjlighet till det blir jag pirrig i magen. Jag vill ju cykla! Jag vill ju utvecklas! Jag vill ju för 17 klara detta! Och bildflödet på Facebook intensifieras. Jag ser BARA träningsglada lagkompisar i gula dräkter, eller samma lagkompisar i blå kläder som i helgen drog Vätternrundan på under 10 timmar, i mitt flöde. Så fantastiskt duktiga och jag blir imponerad, och ännu tröttare…:)

Men att vara trött är inget farligt! Och det påminner jag mig om, ofta. Det börjar smyga sig in ett annat pirr i magen också. Dagen då vi ska ta oss ner till Lund för att träffa familjerna, barnen som vi kämpar för. Inte alla så klart, men några. Jag längtar samtidigt som jag vet att det kommer att bli tufft. För det gör ont i kroppen när den som är liten lider. Och i den andres lidande så blir jag sårbar och huden blir lite tunnare, lite skörare. Men jag har med mig min gula drake och målet är tydligt. Vi är alla riddare i gula rustningar som ska göra vad vi kan för att kämpa! Allt vad vi orkar! Och kampen den är viktig!

Det är en annan sak jag tänker på ofta, att vi måste fortsätta stå upp för vår nästa. Och ställningstagandena måste bli tydligare och starkare för att kunna överrösta allt annat skit som händer. Mörker kan bara bekämpas med ljus, ondska med kärlek. Omtanken kan få sår att läka, och viljor kan, om inte förflytta berg, i alla fall ta oss över dom. Som sagt pirr i magen och trött i kroppen. Stödhjulen dom kommer inte rymmas i min packning. Dom bortskänkes till bättre behövande.

Vilken resa vi har gjort och ännu har vår resa inte ens börjat. Det är verkligen livet! Tacksam är ordet som idag står mig närmst och kommer till mig, tacksam… Tacksam för laget och tacksam för dig som bär oss i tanken och genom dina bidrag. Tacksam som sagt. Detta är mitt näst sista inlägg för Team Rynkeby Helsingborg, även detta en boll som inom kort ska plockas ner och falla på plats. Delar av psalm 201 passar fint som avslutning: En vänlig grönskas rika dräkt, har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden, förkunna sommartiden… Bless!

Krönika Rynkeby 5 juni 2017

Utan stödhjul i USA – Share the Road

Cykeln packad, allt på plats, jag är laddad till tusen. Lådan är gigantisk och jag ser säkert inte riktigt klok ut när jag kommer släpandes genom Maria Park med en stor resväska och så, ja, cykeln. Varför har jag med mig cykeln tänker du när jag berättar att jag bara ska vara borta i en vecka. Och jag svarar att mitt samvete säger att den måste med. Mina muskler kräver det för att dom ska ha en chans att ta mig ner till Paris. Att ligga på latsidan en månad innan avtramp funkar inte. Inte för mig och som samvetet säger: inte för mina fina lagkamrater. Det är ju även för dom jag sliter och släpar med mig min finfina cykel till Los Angeles!

Och cykeln kom fram, till sist. Inte med samma plan som jag utan med en extra tur över Stockholm och sedan vidare över Atlanten. Men hon kom fram och oj vad jag har cyklat! Backe upp och backe ner. Vindlande vackra vägar längs havet och jag får nypa mig i armen för att inse att jag verkligen gör det på riktigt. Det är ögonbedövande vackert och det är ljuvligt. En sak som jag upptäcker ganska snabbt dock är att det hemskt tyst! Inget tjatter, fnitter, asgarv eller småprat. Jag har ingen rumpa att stirra på och heller ingen som kommenterar min egen :) Och då väller saknaden över mig. Det är ju 40 gånger roligare att cykla med gänget. Så vill jag dela den här upplevelsen med dom! Kalifornien från den bästa sidan med den dramatiska naturen, solen, vattnet, maten och alla härliga människor. Vackra cykelvägar där bilisterna verkligen delar vägen med oss på hoj, inget argt tutande eller hyttande med näven.

Längs vägarna finns skyltar med texten ”SHARE THE ROAD” och så en bild på en cyklist. Sporten är enormt stor här och amerikanarna är som vanligt all-in. Och dom är vänliga, hejar på och ler. I fredags hade mannen lovat hänga med på en långrunda: 120 km hade jag planerat. Marcus har cyklat tidigare men det var många år sedan. Han har gjort sig av med sin utrustning så det blir att låna ihop saker. Marcus är nästan 190 cm lång, ramen 54 (samma som min) och det får bli jympaskor. Det blir en grym runda…för mig! Marcus får slita ont. Men han ger sig inte! Det blir 120 km den dagen, vi cyklar hela vägen från Redondo Beach upp till norra Malibu. Lunchen intas på Paradise Cove Café och som vanligt efter x antal mil så smakar maten himmelskt.

Det är bara att erkänna: jag är fast. Jag är fast i cykelträsket och för varje dag som går så pirrar det extra i magen för det är en dag närmare vår långa resa mot Paris. Jag är nervös. Jättenervös! Jag vill så gärna orka, jag vill så gärna att detta ska bli en av dom där upplevelserna för livet. Det är det i och för sig redan i och med alla event, människor, träningar och allt det jag redan berättat om. Men trampande ner genom i Europa känns som något extra.

Share the road! Det blir orden jag tar med mig från denna resa ur så många perspektiv. Som cyklist så klart och i den meningen att jag vill känna mig säker och inte bara som något som är i vägen. Share the road; mannen ställde upp och hängde med, han delade upplevelsen med mig och för det är jag oerhört tacksam. Men Share the road, ja det får också vara lagets, Team Rynkeby Helsingborgs, främsta uppgift. Genom vårt engagemang så delar vi en del av människors livsvandring för en stund. Vi delar med varandra, vi delar med dom vi kämpar för och deras familjer.

Så när du ser oss nästa gång och tycker att vi är i vägen, att vi sinkar din framfart. Tänk till en extra gång innan du försöker preja oss av vägen eller tutar eller knyter näven. Vi gör detta för att barn med cancer ska få fortsätta leva och att deras familjer ska få stöd. Så vad gör väl det om du är tvungen att sakta ned en stund? Ge oss ett leende istället. Det kan behövas när backen är brant och benen blytunga! Share the road – att dela en bit av vägen tillsammans! Det är väl det vi behöver mer av i en värld som är orolig och just nu skrämmande. Vi behöver dela med varandra, ge av oss själva, vara snälla och omtänksamma!

Nu är det dags att plocka isär cykeln igen, ner med den i den stora svarta lådan och hoppas att vi kommer med samma direktflyg till Köpenhamn. Tack Kalifornien för den här gången. Tack Marcus för din entusiasm och livsglädje som både stärker och bär. Livselixir! Nu mot Sverige, jag hoppas jag hinner till tisdagsträningen. Inte helt säkert. Hoppas! Hoppas du får en fin nationaldag!

Bless!

Krönika Rynkeby 26 maj 2017

Anthony och Älsklingen cyklar tillsammans till Paris

Gullan, Sixten, Céleste – 40 olika cyklar som ska bära oss hela vägen ner till Paris. Anthonys pärla är Älsklingen som han vårdar ömt. Tillsammans ska de nöta på varandra i 120 mil. Men det kommer säkert inte bli några problem alls, för en mer fokuserad, förberedd och ödmjuk lagkamrat får man leta efter.

Anthony är vår skånska dalmas med påbrå från Libanon. Hur hänger det ihop egentligen? Jo, han föddes i Helsingborg och flyttade senare till Dalarna med familjen. Mamma och pappa är från Libanon. Efter studier i Västerås längtade Anthony tillbaka till Helsingborg så jobbet på Resurs Bank, som faktiskt är en av våra guldsponsorer, var varmt välkommet, och nu är han en skånepåg igen.

Varför Team Rynkeby?
Tankarna hade funnits ett tag att engagera sig i något välgörenhetsprojekt. Men var går egentligen pengarna man skänker? Kollegorna Camilla och Lotta var med förra året och de berättade på ett mycket positivt och övertygande sätt om Team Rynkeby. När Anthony också förstod att 100 % av de insamlade medlen går rakt in till Barncancerfonden, kändes det klockrent. Han blev väldigt inspirerad av sina kollegor och kombinationen av att få hjälpa andra människor samtidigt som man får vara med om en fantastisk upplevelse själv, avgjorde det hela för Anthony.
– Jag har inte ångrat en sekund att jag sökte till Team Rynkeby, säger Anthony. En dag får jag kanske barn själv och jag vill göra allt för att utrota den här hemska sjukdomen fortsätter han.

Vem är du?
Jag frågar hur andra skulle beskriva Anthony: snäll, omtänksam och positiv säger han direkt. Och ja, det är bara att hålla med! Sport har alltid varit en stor del i livet, som fotbollsspelande fjortonåring kom han med i A-laget och han har så klart spelat bandy, Dalarnas nationalsport. Och nu är det alltså dags för en ny utmaning att cykla racer, vilket han tycker är jättekul, och helt klart kommer att fortsätta med. Och skulle han mot förmodan tröttna, finns ju alltid pappas ärvda frimärkssamling i källaren, som man kan damma av.

Från stödhjul till racer
Han har alltid gillat att cykla, och berättar med stor inlevelse om hur han lärde sig cykla. Barndomskompisens mamma höll i pinnen bakom en vinglande Anthony på två hjul. När han väl förstod att ingen längre höll i honom fick han panik och hoppade av cykeln. Han hade ju inte kontroll! Men målmedvetenheten tog överhand. Så det var bara att börja om igen. Och precis så är han vår Anthony, bestämd med ett tydligt fokus. Både privat och i yrkeslivet. På tre år har han avancerat snabbt på jobbet (inte konstigt att han själv kallar sig för arbetsnarkoman) och har satt upp tydliga mål för sig själv. Så är det även med cyklingen. Han vill bli bättre och bättre och fokuserar på att utveckla sig. Fortsätter han så målinriktat kommer Anthony cykla ifrån oss allihop på vägen ner till Paris! Men skämt å sido. Anthony värdesätter lagandan mycket.
– Alla ska med, vi har olika förutsättningar och jag kommer peppa dem som har de lite jobbigare. Vi gör ju det här tillsammans, som ett lag, säger Anthony. (Vi sa ju att han var snäll och omtänksam).

Klart vi fixar det
Anthony tvivlar inte en sekund på att vi kommer klara vår resa ner genom Europa. Möjligen kommer en och annan öm rumpa och verkande rygg ställa till det lite, men annars ser han inga problem.
– Vi fixar det, inga problem. Vi har så kul och att få göra det här tillsammans, det är viktigast, säger Anthony.

 

6 snabba: Namn: Anthony Gossian Kommer från: Helsingborg och Dalarna Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Omtänksam Sämsta egenskap: Lite för resultatinriktad, och kan ibland bli aningen sur när han inte når dit han vill Serietips: Suits

 

Vill du också stödja vår insamling för att utrota barncancer, Swisha gärna en slant: 1236827703

/Sophie

Krönika Rynkeby 22 maj 2017

Jag vill stanna tiden – utan stödhjul

Ni vet dom där stunderna när livet är bra. Dom dagarna vi samlar på i minnesbanken för att ta fram vid behov. Dom där dagarna vi kallar ”The best day ever”. Dom som gör den gråa dagen ljus, minnen som ger hopp i mörkret och som kan hela det som kanske gått sönder. Jag har såna dagar i  min inre bank och jag vårdar dom väldigt ömt. Dom är min inre skatt…

I helgen var det dags för första träningslägret. Markaryd here we come! Jag trodde det var obligatoriskt att cykla dit så glad i hågen var jag redo enligt order kl 13.45 för avfärd. 15 vältränade cyklister med siktet inställt mot Småland, och så jag. I efterhand kanske det inte varit så dumt att vila benen till lördag och söndag men det var liksom försent. 26 grader varmt och målet, ja det var ju inte att njuta av turen utan det handlade om att komma fram. Och fram kom vi, till glada tillrop, underbar kvällssol och riktig lägerkänsla. Påminde starkt om ett konfirmationsläger om jag ska vara riktigt ärlig. Tramsigt, skojsigt, babbligt och pirrigt. Jag och Emilia är roomies. Perfekt, hon snarkar inte och är en oerhört stabil person, mysig go och skön. Jag är glad för henne! God mat, kall dryck, allt en bra start på helgen behöver.

Jag är vuxen, jag är 46 år och jag reflekterar ibland över att när jag var yngre så skrattade jag ofta så mycket så att tårarna rann och jag blev kissnödig. Men som vuxen skrattar jag inte alls varje vecka, eller ens varannan, så tårarna rinner. Jag skrattar ofta men inte så det kniper i magen. Denna helgen har jag verkligen garvat, både högt och innerligt. Ni vet när skrattet börjar långt nere i magen och sprider sig i hela kroppen. När det bubblar över och alla bekymmer bara blåser bort för ett ögonblick.

Sådana skratt har vi fått många denna helgen tillsammans i laget. Vi har gått högt och oerhört lågt, vi har avslöjat hemligheter och delat med oss av oss själva. Teambuilding på högsta nivå och så blir dagarna ett par av dom vi samlar på. Dom som senare i livet blir till ”jag minns i maj 2017 tillsammans med Team Rynkeby…”. Och är inte det fantastiskt! Att dela liv! Det är nåd om något, tacksamheten är stor ska du veta! Och det bygger oss som lag. Klungan blir en kedja som är stark! Under söndagens långpass så påminner vi oss om varför. Att cykla är inte ens i närheten av vad barn och deras familjer går igenom i kampen mot cancern, den vi vill vara med att utrota! Då tar vi oss upp för Truedsfällan, då biter vi ihop och gör det vi måste: nämligen cykla några mil till. För den goda sakens skull och för alla dom som är drabbade.

Jag och Kicki fick också en liten grädde på moset under lördagens pass. Mitt i skogen står hon, som en i serviceteamet, för att plocka upp mig. Jag lämnar min klunga, hoppar in i bilen och vi styr från Båstad ner till Mölle. Jag har nämligen sedan ett år tillbaka varit inbokad på en vigsel i kapellet. Hanna, min konfirmand för 15 år sedan ska gifta sig, och jag har fått äran att viga henne med kärleken David. Det blir en märklig entré! Instövlandes i cykelbyxor, svettig tröja, dyblött hår och kedjeavtryck på benet. ”Ja hejsan, ja det är jag som är prästen och det här är Kicki min assistent”. Jag önskar jag kunnat visa dig deras ansiktsuttryck!

Ner i källaren, av med kläderna och på med prästklänningen och högklackat, oljefläckarna missade jag, Kicki byter om till min absolut dyngsura Rynkebytröja och konstaterar att det blir kallt på ryggen. Lördagen blir hennes debutdag som kyrklig medhjälpare där hon tar hand om en del av inledningen och förbönen. Innan själva vigseln börjar så förklarar jag vem hon är, ja folk undrar ju så klart vem som sitter uppe i koret i en cykeltröja och svarta shorts. Jag berättar varifrån vi kommer och om Team Rynkeby och Kicki får rungande applåder, jag får också förklara att jag INTE är nyduschad utan jag är våt i håret efter 100 km i ganska högt tempo, 4 backar och stress :) Vigseln blir fantastisk, Kicki är underbar och det blir ännu en krydda i en redan fenomenal helg… Dagarna vi samlar för att ta fram vid behov…

Jag önskar jag fick ta dig med! Live! Jag vill att du ska få träffa allihop i grupp. Vi skulle garanterat pigga upp. Vi delar liv! Både med varandra och med dom vi möter! Den här helgen var fröjd för hjärtat, själen, benen, ögat. Det är så vackert så glada tillrop hörs genom skogen. Lyckan går inte att hålla inne! Vi ser tranor, duvhök, vi hör göken, vi susar genom rapsfälten, vi tjuter av lycka i långa härliga nerförsbackar, vi jublar när vi ser Team Rynkebyflaggan och vet att det vankas gofika eller gourmetlunch som det magiska serviceteamet förberett. Detta är något utöver det vanliga, något som kan upplevas, du har väl sett att ansökan för 2018 är öppen! Är du villig att satsa? Att Kämpa? Att trycka till på pedalerna för en oerhört behjärtansvärd sak? SÖK! Jag samlar vidare, på mina ”The best day ever”. Min magkänsla säger det blir många fler innan detta är över. Och om skratten som börjar i magen fortsätter så kommer jag även ha ett sex-pack innan hemkomst!

Krönika Rynkeby 8 maj 2017

Kramkalas och salvan jag aldrig trodde jag skulle äga – utan stödhjul

Det är jobbigt att vara med i Team Rynkeby. En känslomässig berg-och-dalbana som aldrig tar slut! Varje träning, varje möte. Allt fyllt med så mycket kärlek och omsorg. I lördags var det Springtime i Helsingborg, tusentals entusiaster, glada påhejare och stora kämpar kom in till city. Team Rynkeby var så klart där, gula, fina och stolta.

Jag fick den stora äran att stå vid målgången. Ni vet VIP-platsen! Vi delade ut medaljer till människor 0-99 år, vilket kändes otroligt stort. Det mest känslomässiga loppet var Alla-kan-springa. Vilken eufori, livsglädje, kämparvilja, för att inte tala om målgångsgesterna! Jag njöt och översköljdes, flera gånger, av otroligt starka känslor. Tårarna vällde upp i ögonen och i stormens öga så fattar vi att vi är med i livets stora ögonblick! Lyckotårar… Det blev både puss- och kramkalas där i målfållan. Den här dagen var alla vinnare, solen sken och staden bubblade av kärlek. Precis så som det ska vara.

Söndagen kom med förväntan! 120 km, som jag sagt innan det skojar man inte bort. Jag är lite orolig för jag ser på rutten att vi ska tillbaka till Söderåsen, mot Klippan. Jag minns backarna och jag vet att dom är branta och långa. Kolhydraterna in för att kunna slussas ut som energi. Jag känner mig stark! Bredvid mig har jag Mattias. Lugn, ruttad och hemskt underhållande. Tugget i klungan är gott, det regnar så klart men vi ser en härlig dag ligga framför oss.

Hemma på hallbordet står salvan jag aldrig trodde jag skulle äga. Jag har inte använt den ännu. Den står där men den kom aldrig med någon instruktion. Den ska tydligen vara bra mot det mesta och är säkert av alldeles utmärkt kvalesort! Jag tycker till och med det känns jobbigt att berätta vad den heter, som sagt, trodde aldrig jag skulle äga en produkt med detta namn. Den heter/kallas ”Rumpräddaren”.

Jag tror ni kan förstå att bara namnet redan har gett oss många goa skratt. Men som sagt den kom utan instruktion. Facebooka mig gärna om du vet hur, och mer specifikt var, den ska appliceras, och ja jag förstår att den ska hamna i rumpregionen… Aaaa du fattar! Vissa i laget är redan flitiga användare har jag förstått, och vissa kan enligt hörsägen cykla tusentals mil utan ett enda skav. Vi är alla skapta olika. Vi släpper ”rumpräddaren” för nu.

Igår på vår tur så sjöng vi en del. Vi har ju vår favoritpsalm, jag tror den kommer sjungas flitigt i uppförsbackarna i Ardennerna, psalm 619: jag går mot döden var jag går. En allmän favorit är så klart 199: den blomstertid nu kommer. Trygga räkan kunde dom flesta. Ja som ni ser så händer det massor i laget just nu. Vi stöttar, peppar, gråter, och skrattar, delar livet med varandra och är 100 % övertygade om att nu ska alla med!

Jag är fortfarande rörd över lördagens upplevelse, den kommer jag bära med mig länge, länge. Tack alla fina människor som är med i kampen! Ni bär oss, kanske utan att ni tänker på det! Utan er så blir det ingen kamp! ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir åter fött.” Var rädd om dig!

Krönika Rynkeby 24 april 2017

Blodsmak ger mersmak – utan stödhjul

Vad ska jag säga… Jag har inte varit så trött i kroppen sedan våren 1989. Den gången efter 90 minuters hård fotboll i den högre divisionen, lite krasslig, kallt och regn. Tröttheten var förlamande, blodsmaken extra ”järnig” och varenda muskel bad om nåd. Herregud jag hade kunnat berätta mer om den fotbollsmatchen men nu till gårdagen…

Jag kan redan innan avfärd konstatera att jag har träningsvärken deluxe från fredagens tabatapass där jag med hull och hår körde ben i alla övningarna. Inte smart. Jag konstaterar även denna söndagsmorgon att min bambu i trädgården nästan ligger i horisontalläge utav vinden. Men i min värld är jag ju stark så det är egentligen inte med oro jag låser fast mina fötter för en niomilarunda. Detta kommer bli en ljuvlig runda… eller?

Jag njuter dom första milen längst bak i klungan, det är slitigt men inte en ”nu-skiter-jag-i-det-här-och-tar-bussen-hem-upplevelse”. Men det vänder snabbt! Musten går ur mig, benen stumnar och allt blir bara skitjobbigt. Då kommer den sidan fram av mig som ingen av mina lagkamrater sett ännu: den ursura Pernilla. Men jag är inte sur på mer än en enda person, mig själv. För det är supertrist att slita för att hänga med, det är botten att känna musten rinna ur benen, det är hemskt att inse att jag är urlakad redan innan Mölle där stigningen upp till Kullen väntar… Men jag är envis som en gammal get, stenbock som jag är. Upp ska jag! In i bubblan och sen bara ge sig på att det ska gå. Och det gör det! Jag har just då en wing-mate som uppfattar mitt sinnestillstånd och låter mig vara, i min egen takt, tack Joakim! Och visst klarar jag, vi det! Och då blir jag glad igen. Så funkar jag. Ingen kan kalla mig långsur! Och lagkaptenerna får se hur Pernilla blir när hon blir trött. En lärdomsdag för båda.

På toppen!

Det fina är att här är laget viktigare än jaget, återigen så visas den bästa sidan hos alla. Det peppas, kramas, hejas och lyfts för att vi ska orka. En putt i ryggen kan göra hela skillnaden! Alla ska med. Men visst ska vi hålla ett visst tempo annars kommer vi inte klara detta på en vecka. Men övning ger färdighet och träning ger starka muskler! Min lärdom från gårdagens pass blev att jag inte är så stark som jag tror. Det vill säga att benen behöver dom resterande 30 cykelpassen för att kunna ta sig hela vägen till Paris. Vi lär så länge vi lever och igår kväll när jag kraschat i soffan så log jag igen, för det är inte illa ändå att vid 46 års ålder få känna blodsmak igen. Den där järniga smaken som BARA kommer när du tar i ända från tårna, när du tömmer varenda reserv i kroppen och på ren vilja gör det du förväntas göra…I just love it!

Nästa söndag klipper vi 10 mil. Så på fredag blir det bara arm- och magövningar på tabatapasset. Man lär så länge man lever… eller som min farmor sa: är huvet dumt får kroppen lida!

Krönika Rynkeby 10 april 2017

The Power of Love – idag lånar jag ut mina stödhjul

Det är en söndag med blandade känslor. Kom hem innan lunch efter 60 km på cykel med mina vänner. En runda i ”mystempo”, gott snack i klungan och tips från min för dagen utsedda wingmate. Men tanken fladdrar. Idag har dom fått namn. Då blir allt ännu mer verkligt och samtidigt ännu mer otäckt. Där finns Ebba 11 år, jag ser hennes bild, hon ler och är glad, Chris har jag ännu inte sett bilden av men hans pappa är förkrossad. Ytterligare dödsoffer är det men deras namn är för mig ännu okända.

Just i skrivande stund så är det en manifestation mot terrorn i Stockholm. Många tusentals människor har tagit sig dit! Allt förstärks! Facebook svämmar över av hjärtan och fina varma kommentarer, dom andra väljer jag att inte läsa. Men det är på Ebba jag tänker idag när jag cyklar, omsluten av mina vänner. Jag tänker på hennes mamma och pappa, kanske har hon syskon, mor- och farföräldrar. Alla famlar nu i ett nattsvart mörker.

På vår cykelrunda så bad jag att delar av vår energi skulle nå dom! Så att dom kan orka fortsätta leva! Vi kämpar för livet! Vårt mål är tydligt! Och vi har råd att dela med oss av allt det goda. Det är det fina med kärlek: den tar inte slut om det slösas, tvärtom så blir den bara större och större och når fler och fler. Idag, igår och imorgon kommer det vara just handling i kärlek och omsorg som kommer att rädda oss. Det är kärleken som läker såren. Det är kärleken som bygger broar, det är kärleken som en dag kommer att göra världen hel.

Rädslan däremot gör oss trångsynta, rädslan stänger in, den ger mörkret utrymme att växa, den bygger aldrig några broar utan skapar grunden för höga murar. Hur ska vi överleva i en värld som krymper och där ondskan då och då visar sig oerhört tydligt? Vi ska se till att The Power of Love blir större än The Love of Power. Vi ska riva alla murar, vi ska fortsätta vara omtänksamma, positiva, snälla, stolta, modiga, ärliga och leva i kärlek. Det är vår chans, och det finns inga genvägar.

Idag lånar jag ut mina stödhjul. Jag lånar ut dom till den som just nu har rasat samman, som inte ser en utväg, som famlar i mörkret, till den som nu skriker av sorg. Till dig lånar jag mina stödhjul. Ta dom, använd dom tills dess du känner dig starkare igen. Jag tänker på dig! The Power of Love, använd kraften som finns i kärleken, använd den till att göra världen hel. Var rädd om dig!

Krönika Rynkeby 13 mars 2017

Att vara fri – utan stödhjul

Vad är frihet? Hur definierar du ordet, hur smakar det i munnen… att vara fri! Ja det är ju en mycket aktuell och ganska brännhet fråga i samhället idag. För vem är fri och vem ger människor rätten att uppleva frihet. Är det i det lilla eller i det stora, handlar det om liv eller död eller ”bara” en känsla?

Jag är fri! Jag har förmånen att leva i ett land där vi har demokrati, vi kan röra oss fritt och dom flesta av dagar så upplever vi varken hot eller skräck. Det är en frihet som vi ganska ofta, för att inte säga alltid tar för givet. Men jag är fri! Även på andra sätt. Jag har med åren blivit modigare och det modet har gjort mig fri. Modet har stärkt min från början ganska dåliga självkänsla, den som jag lyckats dölja med enormt gott självförtroende. Så för mig är frihet egentligen något som ryms i själen: fri att vara modig, fri att visa kärlek, fri att bjuda på sig själv och kunna vara trygg i det.

Frihet handlar således mycket om att kunna känna lycka, för någonstans tror jag att den som är fri också blir lyckligare! Just nu i denna stund är jag lycklig! Jag har det bra, även om jobbet ibland blir oket som tynger, men det är också en utmaning att ta sig an. Jag tror att jag är frisk, mina undersökningar har gått bra, jag har en kvar den 29 mars. Och ju äldre jag blir så inser jag att lyckan inte sitter i det yttre, i saker eller tinget. Jag landar mjukt i att lyckan sitter i relationen. Och då inte bara till den andre utan i allra högsta grad till mig själv. Att jag när jag vänder blicken utåt också har modet att vända den inåt.

Idag kan vi på någon timme ta oss ut i världen för att upptäcka och se samtidigt som det kan ta en livstid att våga ta steget in i sig själv. Vad händer om jag öppnar dörrar som stängdes för längesedan, vilka demoner får jag brottas med och vad är det jag upptäcker att jag är. Ja det är nog den mest komplexa och utmanande resan vi kan göra som människor. Skrämmande men livsnödvändig! Det är med den resan vår frihet byggs. Jag ska göra en resa, både utåt och inåt. Jag tänker att i den fysiska resans tempo ner till Paris kommer jag hinna vandra många steg inåt. På en cykel, på min gula drake, med dom som lockar fram det bästa i mig. Skrattet, glädjen, djupet och generositeten. För det är också när det är som jobbigast som tankarna når nya höjder och djup. I alla fall för mig.

Är du fri? Reser du inåt då och då? Är du nöjd med vad du möter? Det tog långt tid för mig att uppbringa modet att öppna dom där dörrarna. Vissa är fortfarande stängda. Det jag vet är att det går att bli fri! Det går att förändras, förbättras, förtydliga. Det går att bli mer öppen, mer kärleksfull och bli modigare. För vad händer om vi för alltid stänger och låser? Då blir vi bittra, tror jag. Då får något annat fäste som inte är till gagn för livet. I det gror allt annat än frihet. Karin Boye skrev att det gör ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka… Kan det vara en bild av vårt eget växande? Det gör kanske ont att bryta sig ut, slå in dörrar och våga hoppa på tåget, eller cykeln, som tar dig på resan in i ditt inre. Men det är värt det! För vem vill inte vara fri, vem?

Sök i Rynkeby-bloggen