Annons:
Barncancerfonden Rynkeby 1 juli 2017 • Uppdaterad 5 juli 2017

Andreas – sätter alltid andra människor före sig själv

Andreas och jag träffas på ett fik på Väla innan vår utbildning i hjärt- och lungräddning som några i laget skall ha för att vi skall vara extra förberedda om olyckan är framme på vägen ned till Paris. Jag passar då på att intervjua honom för att ta reda på lite mer om vem Andreas är.

Andreas berättar att han är född och uppvuxen i Landskrona, spenderade några år i Småland då han studerade för att sedan flytta tillbaka till Landskrona. Sedan 2011 bor han med sin 16-åriga dotter i Helsingborg. Han jobbar idag som Area Sales Manager för ett Danskt företag med ansvar för Svenska och Norska marknaden. Andreas stora intressen i livet är musik i alla dess former samt motorsport.

– Har jag tid så tar jag gärna en tur med min motorcykel, berättar Andreas.

FN-soldat i Makedonien
Jag ber Andreas berätta lite mer om sig själv och ganska snart fastnar vi vid en längre diskussion kring vår militärtjänstgöring och vad vi lärde oss där. Kan ses som lite grabbigt, men både han och jag tänker tillbaka på detta som något mycket positivt. Det var ju då vi gick från pojkar till riktiga män! Till skillnad från mig så ledde Andreas tid i svenska försvaret att han efter muck sökte sig vidare som FN-soldat.
– Jag kände jag ville göra något för att hjälpa andra och att göra FN-tjänst kändes rätt för mig och absolut inte något jag ångrar – tvärtom något som gav mig mycket och som jag inte skulle vilja ha ogjort. Min tid i Makedonien som FN-soldat 1995-1996, där vår främsta uppgift vara att övervaka gränserna mot Albanien och Serbien gjorde mig ödmjuk över hur vi lever och har det i Sverige, berättar Andreas.
– Jag har verkligen fått se hur fattigt en del människor lever och det har gett mig nyttigt perspektiv på tillvaron och lärt mig uppskatta det som vi kanske tar allt för givet i vår vardag där vi lever och bor, säger Andreas.

Han berättar också om en händelse där han vid en vägkorsning fick en pistol riktad mot sig från en ung person i en personbil som körde upp bredvid deras militärfordon. För mig låter det som något som är taget från en amerikansk actionfilm, men som bevisligen sker och som militärer och andra ideellt arbetande personer blir utsatta för dagligen.
– En inte så trevlig men nyttig erfarenhet för mig, säger Andreas.

”Jag mår bra av att hjälpa andra”
Vi kommer då in på frågan varför Andreas sökte till Team Rynkeby.
Han har som många andra i årets lag haft vänner som tidigare varit med och så varmt berättat om vilken positiv upplevelse det var.
– Jag mår bra av att hjälpa andra och att känna att jag gör något meningsfullt och för en god sak. Då jag fick höra om Team Rynkebys välgörenhetsprojekt och deras arbete med att hjälpa cancersjuka barn så kändes det så rätt att ansöka, säger Andreas.
– Jag har själv en mamma som för 10 år sedan, bara 58 år gammal (ung) gick bort i cancer och min pappa åker nu fram och tillbaka till Lund och behandlas för cancer, så jag känner att kan jag göra något för att bidra till att bekämpa cancer i någon form på unga barn men även äldre så vill jag verkligen försöka, fortsätter Andreas.

Det är nu jag också bättre förstår varför Andreas spenderade en tid som FN-soldat. För Andreas är det verkligen viktigt att bidra till något positivt och att hjälpa andra människor. Jag minns första gången jag träffade Andreas. Han gav då, precis som nu, ett mycket lugnt och tryggt intryck på mig.
– Jag är nog en person som många kontaktar när de vill ha hjälp och stöd och jag säger aldrig nej, vilket jag ibland kanske skulle göra, fortsätter Andreas.

Ger alltid 100%
Cyklingen har annars varit ett sidointresse för Andreas då han var yngre, och att få tillfälle att cykla men framförallt träna regelbundet och mer målmedvetet har också varit en bidragande faktor till varför han sökte till Team Rynkeby.
– Jag kände att jag även behövde något annat att engagera mig i vid sidan av jobbet. Jag ville utveckla och utmana mig själv och tänja lite på gränserna. Jag är en person som när jag väl gör något så gör jag det till 100%, säger Andreas som i årets lag arbetat i eventgruppen.

Han fortsätter:
– Jag måste bara få framhäva att projektet Team Rynkeby verkligen har överträffat mina förväntningar. Alla fantastiska människor med så stort hjärta som jag lärt känna, den kraft, öppenhet och driv som finns i gruppen är helt enorm. Jag kan verkligen rekommendera att söka till Team Rynkeby!

Ser fram emot cyklingen till Paris
Jag frågar honom hur han känner inför resan till Paris, som vi startar om ganska precis en vecka.
– Jag ser med extremt stor förväntan fram emot detta och det skall bli intressant att se hur jag och laget hanterar detta. Vi kommer säkert ha våra ups- and-downs, men jag är inte det minsta orolig att vi fixar det, säger Andreas och ler lite.

Andreas är en av de personer som ingår i ett av de två draglagen som Helsingborgslaget har.
Min erfarenhet av Andreas från våra träningar såväl inomhus i vintras men även nu på senare tid på våra långa cykelpass är att Andreas är en person som aldrig gnäller och som verkligen biter i när det är tufft, vilket han också instämmer i då jag nämner det för honom.

Jag frågar Andreas avslutningsvis om han funderar på att söka till Team Rynkeby även nästa år.
– Jag är absolut sugen. Det här är en av de roligaste sakerna jag gjort i livet. Det tar mycket tid men man får så enormt mycket tillbaka så ja…kanske, avslutar Andreas med ett litet finurligt leende.

Jag får en ganska stark känsla av att Andreas kommer söka till nästa år, vilket jag verkligen hoppas. Andreas är en sådan där person man verkligen vill ha i ett lag. En osjälvisk, ödmjuk person med stort hjärta, som alltid ställer upp för andra och alltid ger allt, som aldrig gnäller och som verkligen vill vara med och göra skillnad.

/ Niclas

7 snabba frågor till Andreas:

Kommer från: Landskrona
Favoritsport: Motorsport
Favoritsysselsättning: Musik i alla dess former
Bästa egenskap: Väldigt ödmjuk
Sämsta egenskap: För snäll
Gör jag helst när jag är ledig: Inget speciellt. Jag är bra på att ta dagen som den kommer.
Träningstips: Variera träningen.

Stöd gärna Andreas och Team Rynkeby i kampen mot barncancer genom att swisha en slant till 123 682 77 03.

Barncancerfonden Rynkeby 15 juni 2017 • Uppdaterad 5 juli 2017

Peder – vår egen ”Mulle Meck”

Peder är utbildad sjöingenjör och jobbar som maskinchef för ett Norskt företag. Han har hela världen som arbetsplats. De senaste åren har han varit Team Rynkeby Helsingborgs mek. och rutt ansvarig. När vi väl hade hittat en dag och plats för en intervju så visade det sig att fiket stängde om typ 30 minuter. Det var inte mycket mer att göra än att hitta en ny dag för intervju, sagt och gjort vi bokade dag och tid, samma plats, tyvärr stängde stället exakt den tiden vi hade bokat haha. Vad har vi lärt oss av detta? Kolla alltid upp saker och ting:)

 

Peder är en av dem som har varit med i Team Rynkeby flera år, jag kan inte låta bli att undra vad som driver honom till att vara med så många gånger?

 

”Som, om inte alla så i alla fall de flesta, så tycker jag om att hjälpa till och att få göra skillnad. Hela projektet går ut på att samla in pengar till Barncancerfonden. Min roll är också att se till att cyklisterna och cyklarna mår bra. Jag vill se till att hela resan blir så rolig och kul som möjligt.” Han fortsätter med att berätta om känslan att vara med och bygga ett team. ”Man har ett kick off datum, alla kommer dit (ca 40-50 st), många känner inte varandra sen innan. Det börja lite trevande med liten presentation och lite lekar kanske. Nervösa skratt lite här och där. Träningen sätter igång, alla försöker hitta sin roll i laget, lära känna varandra. Plötsligt är utesäsongen igång och snart kommer ett träningsläger då är det plötsligt asgarv istället för nervösa skratt, så fortsätter bubblan växa likaså gemenskapen och känslan av tillhörighet. Tilliten finns där, omtanken för varandra som speglar sig i att alla bryr sig om och hjälper varandra. Det har blivit ett team. Det är en häftig känsla.”

 

Hur kommer det sig att du började cykla?

”För 8-9 år sedan sålde jag min motorcykel, i samma veva började jag och min bror cykla. Mest som en rolig grej och för att döva saknaden från motorcykeln.”

Peders bror och svägerska var 2012 med i Team Rynkeby Malmö. Så klart följde Peder deras resa på nära håll och fick blodad tand. Året efter, 2013 startade Helsingborg upp sitt lag och då var Peder med. Det året var han cyklist. Sedan 2014 har han varit med i serviceteamet, med ett uppehåll 2015. I år är inget undantag, han tillhör serviceteamet och berättar roat att ”när man är med i serviceteamet så kan man vara med på allt det roliga”. Kan berätta att Peder är numera en så kallad solskenscyklist, han cyklar bara när vädret är som mest gynnsamt, återkommer om det längre fram.

Vad gör en ruttansvarig, och hur går man till väga för att skapa en rutt eller runda?

”Bestämmer hur sträckorna som cyklisterna ska cykla på vägen ner till Paris ser ut ;)” Dumma frågor, dumma svar ha ha.

Lite mer allvarligt, ”Oftast tar man hjälp av ett datorbaserat ruttprogram. Här lägger man in ruttens start och stopp, i vårt fall är det hotellen som vi stannar vid varje dag, sedan försöker man med hjälp av programmet hitta cykelvänliga vägar utan alltför mycket trafik. I vissa länder kan man ”köra” rutten i google earth och street view för att få en så god uppfattning om hur vägen är som möjligt, om vägen lämpar sig för cykling.” Cyklisterna kan ge Peder lite bannor ibland, när det visar sig att vägen som är vald är grusväg, då är cyklisterna inte glada ;) men det är sådant man får räkna med helt enkelt.

Alla känner en stor trygghet när Peder är med, mycket på grund av hans kunskap och erfarenhet om cykling men även för att han är rak och ärlig mot alla. Har man inte gjort rent sin kedja så får man oftast höra det genom båda öronen eller enbart ett mutter, stödstrumpor är en annan känslig sak som Peder inte är glad över, framförallt inte ”de moderna” som finns i regnbågens alla färger. I och för sig så är han väl inte alltid så tydlig i vad han menar, ironi är nämligen något som ligger honom varmt om hjärtat och det använder han så fort han kan. Ironi och humor är något som är ett måste för Peder.

”Pys och mys”

Peder är en man med många strängar på sin lyra, han är ju vår alldeles egna ”Mulle Meck”. Det är Peder som lär oss cyklister allt vi behöver veta om cykelvård. Talar om för oss när kedjan är skitig, pikar oss om cykeln inte är avtorkad efter ett distanspass. Informerar om att service bör göras innan resan påbörjas till Paris och att man ska se över däck och bromsklossar. Ibland kan det bli många suckar, men det är med glimten i ögat. Meningen är ju att varje cyklist ska kunna vårda och ta hand om sin cykel (den håller längre när all smuts är borta, att man smörjer kedjan lite då och då osv), det gäller även att kunna laga en punktering. För att träna på det här med att laga en punktering så håller Peder i ”Pys och mys” kurser, där cyklisterna får öva på att laga en punka. Han brukar säga att ”många tror att de kan laga en punka med mobilen”, så skakar han lite lätt på huvudet.

Hyggerunda

Skulle nästan kunna tro att det är Peder som har myntat uttrycket ”hyggerunda”. Det är så en cykeltur kallas  när solen skiner, ingen vind och man cyklar ut ett par stycken för att på halva vägen stanna till vid ett fik och njuta av en kopp kaffe (eller något annat) i solen. Man riktigt njuter av cykelturen :)

Berätta om resan till Paris!

”En resa med lite gråt och mycket skratt.” Det är egentligen allt Peder säger. Det är svårt att föreställa sig hur resan kommer vara när det är första gången man är med på resan, men Peder och alla andra som har cyklat kan intyga att det blir ett härligt äventyr och jag tror på dem.

 

Stöd Peder och Team Rynkeby i kampen mot barncancer genom att swisha en slant till 123 682 77 03

 

/Emilia

 

Barncancerfonden Rynkeby 26 maj 2017

Anthony och Älsklingen cyklar tillsammans till Paris

Gullan, Sixten, Céleste – 40 olika cyklar som ska bära oss hela vägen ner till Paris. Anthonys pärla är Älsklingen som han vårdar ömt. Tillsammans ska de nöta på varandra i 120 mil. Men det kommer säkert inte bli några problem alls, för en mer fokuserad, förberedd och ödmjuk lagkamrat får man leta efter.

Anthony är vår skånska dalmas med påbrå från Libanon. Hur hänger det ihop egentligen? Jo, han föddes i Helsingborg och flyttade senare till Dalarna med familjen. Mamma och pappa är från Libanon. Efter studier i Västerås längtade Anthony tillbaka till Helsingborg så jobbet på Resurs Bank, som faktiskt är en av våra guldsponsorer, var varmt välkommet, och nu är han en skånepåg igen.

Varför Team Rynkeby?
Tankarna hade funnits ett tag att engagera sig i något välgörenhetsprojekt. Men var går egentligen pengarna man skänker? Kollegorna Camilla och Lotta var med förra året och de berättade på ett mycket positivt och övertygande sätt om Team Rynkeby. När Anthony också förstod att 100 % av de insamlade medlen går rakt in till Barncancerfonden, kändes det klockrent. Han blev väldigt inspirerad av sina kollegor och kombinationen av att få hjälpa andra människor samtidigt som man får vara med om en fantastisk upplevelse själv, avgjorde det hela för Anthony.
– Jag har inte ångrat en sekund att jag sökte till Team Rynkeby, säger Anthony. En dag får jag kanske barn själv och jag vill göra allt för att utrota den här hemska sjukdomen fortsätter han.

Vem är du?
Jag frågar hur andra skulle beskriva Anthony: snäll, omtänksam och positiv säger han direkt. Och ja, det är bara att hålla med! Sport har alltid varit en stor del i livet, som fotbollsspelande fjortonåring kom han med i A-laget och han har så klart spelat bandy, Dalarnas nationalsport. Och nu är det alltså dags för en ny utmaning att cykla racer, vilket han tycker är jättekul, och helt klart kommer att fortsätta med. Och skulle han mot förmodan tröttna, finns ju alltid pappas ärvda frimärkssamling i källaren, som man kan damma av.

Från stödhjul till racer
Han har alltid gillat att cykla, och berättar med stor inlevelse om hur han lärde sig cykla. Barndomskompisens mamma höll i pinnen bakom en vinglande Anthony på två hjul. När han väl förstod att ingen längre höll i honom fick han panik och hoppade av cykeln. Han hade ju inte kontroll! Men målmedvetenheten tog överhand. Så det var bara att börja om igen. Och precis så är han vår Anthony, bestämd med ett tydligt fokus. Både privat och i yrkeslivet. På tre år har han avancerat snabbt på jobbet (inte konstigt att han själv kallar sig för arbetsnarkoman) och har satt upp tydliga mål för sig själv. Så är det även med cyklingen. Han vill bli bättre och bättre och fokuserar på att utveckla sig. Fortsätter han så målinriktat kommer Anthony cykla ifrån oss allihop på vägen ner till Paris! Men skämt å sido. Anthony värdesätter lagandan mycket.
– Alla ska med, vi har olika förutsättningar och jag kommer peppa dem som har de lite jobbigare. Vi gör ju det här tillsammans, som ett lag, säger Anthony. (Vi sa ju att han var snäll och omtänksam).

Klart vi fixar det
Anthony tvivlar inte en sekund på att vi kommer klara vår resa ner genom Europa. Möjligen kommer en och annan öm rumpa och verkande rygg ställa till det lite, men annars ser han inga problem.
– Vi fixar det, inga problem. Vi har så kul och att få göra det här tillsammans, det är viktigast, säger Anthony.

 

6 snabba: Namn: Anthony Gossian Kommer från: Helsingborg och Dalarna Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Omtänksam Sämsta egenskap: Lite för resultatinriktad, och kan ibland bli aningen sur när han inte når dit han vill Serietips: Suits

 

Vill du också stödja vår insamling för att utrota barncancer, Swisha gärna en slant: 1236827703

/Sophie

Barncancerfonden Rynkeby 8 maj 2017

Kramkalas och salvan jag aldrig trodde jag skulle äga – utan stödhjul

Det är jobbigt att vara med i Team Rynkeby. En känslomässig berg-och-dalbana som aldrig tar slut! Varje träning, varje möte. Allt fyllt med så mycket kärlek och omsorg. I lördags var det Springtime i Helsingborg, tusentals entusiaster, glada påhejare och stora kämpar kom in till city. Team Rynkeby var så klart där, gula, fina och stolta.

Jag fick den stora äran att stå vid målgången. Ni vet VIP-platsen! Vi delade ut medaljer till människor 0-99 år, vilket kändes otroligt stort. Det mest känslomässiga loppet var Alla-kan-springa. Vilken eufori, livsglädje, kämparvilja, för att inte tala om målgångsgesterna! Jag njöt och översköljdes, flera gånger, av otroligt starka känslor. Tårarna vällde upp i ögonen och i stormens öga så fattar vi att vi är med i livets stora ögonblick! Lyckotårar… Det blev både puss- och kramkalas där i målfållan. Den här dagen var alla vinnare, solen sken och staden bubblade av kärlek. Precis så som det ska vara.

Söndagen kom med förväntan! 120 km, som jag sagt innan det skojar man inte bort. Jag är lite orolig för jag ser på rutten att vi ska tillbaka till Söderåsen, mot Klippan. Jag minns backarna och jag vet att dom är branta och långa. Kolhydraterna in för att kunna slussas ut som energi. Jag känner mig stark! Bredvid mig har jag Mattias. Lugn, ruttad och hemskt underhållande. Tugget i klungan är gott, det regnar så klart men vi ser en härlig dag ligga framför oss.

Hemma på hallbordet står salvan jag aldrig trodde jag skulle äga. Jag har inte använt den ännu. Den står där men den kom aldrig med någon instruktion. Den ska tydligen vara bra mot det mesta och är säkert av alldeles utmärkt kvalesort! Jag tycker till och med det känns jobbigt att berätta vad den heter, som sagt, trodde aldrig jag skulle äga en produkt med detta namn. Den heter/kallas ”Rumpräddaren”.

Jag tror ni kan förstå att bara namnet redan har gett oss många goa skratt. Men som sagt den kom utan instruktion. Facebooka mig gärna om du vet hur, och mer specifikt var, den ska appliceras, och ja jag förstår att den ska hamna i rumpregionen… Aaaa du fattar! Vissa i laget är redan flitiga användare har jag förstått, och vissa kan enligt hörsägen cykla tusentals mil utan ett enda skav. Vi är alla skapta olika. Vi släpper ”rumpräddaren” för nu.

Igår på vår tur så sjöng vi en del. Vi har ju vår favoritpsalm, jag tror den kommer sjungas flitigt i uppförsbackarna i Ardennerna, psalm 619: jag går mot döden var jag går. En allmän favorit är så klart 199: den blomstertid nu kommer. Trygga räkan kunde dom flesta. Ja som ni ser så händer det massor i laget just nu. Vi stöttar, peppar, gråter, och skrattar, delar livet med varandra och är 100 % övertygade om att nu ska alla med!

Jag är fortfarande rörd över lördagens upplevelse, den kommer jag bära med mig länge, länge. Tack alla fina människor som är med i kampen! Ni bär oss, kanske utan att ni tänker på det! Utan er så blir det ingen kamp! ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir åter fött.” Var rädd om dig!

Barncancerfonden Rynkeby 8 april 2017 • Uppdaterad 10 april 2017

”Mina barn är min motor, min drivkraft”

”Mina barn är min motor”
Maria Skyllerstedt, eller Mia som vi kallar henne kommer ursprungligen från Smålands djupa skogar. Närmare bestämt från en liten by som heter Uddabo. Uddabo ligger mellan Nybro och Kalmar, mest så vi vet på ett ungefär vart i Sverige det ligger.
Mia jobbar som ekonomiansvarig på Ecolean och har bott i Helsingborg i 20 år.

Mia

Hon hittade sin hobby till slut. Mia med cykeln som ska ta henne till Paris.

Glada och stolta
När vi träffas för en intervju så säger Mia att hon egentligen hade sett att jag intervjuat hennes barn, för att höra hur de ser på sin mammas äventyr med Team Rynkeby, men även för att det är lite jobbigt att sitta och prata om sig själv. Tror att många kan känna igen sig där. Tyvärr var barnen inte hemma så Mia fick snällt svara på mina frågor ;) Nu vet jag att barnen har peppat Mia väldigt mycket både inför ansökningen till Team Rynkeby Helsingborg men även när det blev klart att Mia var en av årets deltagare. De är väldigt glada och stolta över sin mamma. Barnen betyder väldigt mycket. Mia säger med stolthet i rösten att ”Mina barn är min motor, min drivkraft”.

Varför sökte du till Team Rynkeby?
Mia är en av faktiskt ganska många i årets lag som aldrig har cyklat på en racer tidigare. Team Rynkebys huvuduppgift är att samla in så mycket pengar det bara går till Barncancerfonden, men när man söker hit så är man ju medveten om att året avslutas med att ta sig till Paris på cykel. Varför vill man utsätta sig för detta? Framförallt när man är helt grön när det gäller cyklingen? I Mias fall så handlar det mycket om engagemanget som man förbinder sig med när man skickar in sin ansökan. Engagemanget med, eller för, Barncancerfonden, alla barn och familjer som tyvärr drabbas av denna hemska sjukdom. Engagemanget som gör att vi skramlar med våra bössor, ropar ut vårt swish nr och gör allt för att få in massor med pengar som oavkortat går till forskning och syskonstöd.

Lagidrott betyder mycket
När Mia var liten så spelade hon fotboll, barnen har spelat fotboll och sonen spelar fortfarande innebandy. Lagidrott har med andra ord alltid funnits i hennes liv. Känslan när man står vid sidlinjen en frostbiten söndagsmorgon i oktober för att se sitt barn spela fotboll, eller när man kör till Kristianstad en fredagskväll i januari för att se sitt barn spela innebandy, den är obeskrivlig. Inte alltid det roligaste just då ska vi ju vara ärliga att säga, men gemenskapen som blir föräldrar emellan är fantastisk. Alla är där av samma anledning. Alla känner med laget, för laget. Är någon borta en match så reagerar man.

Team Rynkeby Helsingborg är ett lag. Att få uppleva denna känsla igen i vuxen ålder, att man är delaktig i ett lag, en del av det hela är en orsak till att Mia sökte sig hit. Det började faktiskt med att hennes sambo var på henne och tyckte att hon borde skaffa sig en hobby. Hur skaffar man sig en hobby? Vad är en hobby? Det är inte det lättaste när man de sista kanske 10-12 åren har ägnat sig åt barnens aktiviteter. Mia funderade på vad och var kunde hon hitta sin hobby? Vad tyckte hon om att göra?
Hur tanken mognade och hon gick till handling
Av en tillfällighet träffade Mia en av våra lagkamrater på en tillställning med hennes jobb, Christian Tjärnberg, de jobbar på samma företag. Hur det var så började dem prata om Team Rynkeby. Mia hade sett den gula hopen av cyklister av och till, och trodde att det var en cykelklubb. Christian berättade att de cyklar för Barncancerfonden och att huvuduppgiften är att samla in pengar till forskning om barncancer. Han garanterade att man inte behöver vara en proffscyklist för att kunna cykla till Paris. Han uppmanade Mia att söka. Tanken mognade lite och efter ungefär en månad berättade hon för familjen om vad hon tänkte göra. De trodde väl inte riktigt på att hon skulle söka, men så en dag så skickade hon in ansökan.

Nu kämpar Mia tillsammans med övriga laget med att samla in pengar, träna och förbereda sig för avfärd den 8 juli mot Paris. Mia älskar lagidrott! Cykling och välgörenhet blev hennes hobby, i alla fall de närmsta månaderna.

Ni vet väl att varenda krona betyder mycket, alla pengar som vi i Team Rynkeby Helsingborg samlar in går oavkortat till Barncancerfonden. Pengarna detta år är öronmärkta till forskning om barnleukemi och arbetet med syskonstöd. Swisha till 123 682 77 03

/Emilia

Barncancerfonden Rynkeby 5 april 2017

Forskning kring barnleukemi räddar liv

Pengarna Team Rynkeby samlar in till Barncancerfonden är öronmärkta för forskning kring leukemi och syskonstödjare. En tredjedel av alla barn som drabbas av cancer får någon typ av leukemi, och forskarna kämpar för att ta reda på varför – och såklart hitta behandlingar som gör att fler överlever (helst alla!) och slipper biverkningar längre fram i livet.

Infrastruktur
I Barncancerrapporten 2016 kan man läsa om en del av den pågående forskningen, men också om sånt som sker ”i bakgrunden” som de flesta av oss kanske inte tänker på. Infrastrukur – visst låter det lite träigt och tråkigt, men det är jätteviktigt för barncancerforskningen. För att nå nya genombrott som gör att fler barn överlever cancer behöver forskarna kunskap om tidigare fall. Utan biobanker, barncancerregister, forskarnätverk och planeringsgrupper som trimmar barnens behandlingar skulle forskningen knappt gå framåt.

Ett exempel är det Svenska Barncancerregistret. Det skapades 1967, när den Svenska Barnleukemigruppen bildades. Till en början fick man använda erfarenheter från utländska fall för att ta fram behandlingar för svenska barn, men 1972 registrerades de första uppgifterna om svenska patienter. Det här är grunden till den svenska barncancerforskningen, och en av anledningarna till att så många barn faktiskt överlever sjukdomen.

En annan guldgruva för forskning är den nordiska biobanken för leukemi, som finns vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den startades 2006 och innehåller idag 7000 prover från barn med leukemityperna ALL (akut lymfatisk leukemi) och AML (akut myeloisk leukemi). Cellmaterial, benmärg och blodplasma finns nedfryst för att forskare ska kunna begära ut prover till sitt viktiga arbete.

Pågående forskning
I februari meddelade Barncancerfonden att 85 olika forskningsprojekt i Sverige får dela på 87 miljoner kronor – 2 miljoner mer än förra året. Klicka här för att se en bild över vilken typ av projekt pengarna går till:

I Barncancerrapporten kan man läsa om pågående forskningsprojekt, och vad de hoppas uppnå. Här är några exempel:

Syfte: Undersöka varför spädbarn drabbas av leukemi, och varför den leukemin är så svår att behandla.
Nytta: Att förstå varför spädbarnsleukemi är en så aggressiv form av leukemi, vilket i sin tur kan bidra till att överlevnaden för de som drabbas kan förbättras.
Forskare: Anna Andersson, Lunds Universitet

Syfte: Undersöka varför barn drabbas av cancer.
Nytta: Att förstå grunderna till sjukdomen är helt avgörande för att kunna ta fram nya behandlingar som botar fler patienter och ger färre biverkningar.
Forskare: Kajsa Paulsson, Lunds Universitet

Syfte: Undersöka de former av leukemi där det går sämre och där det behövs bättre behandling.
Nytta: Genom att bättre förstå underliggande mekanismer bakom leukemiuppkomst är förhoppningen att förbättra dels diagnostiken av barnleukemi, dels behandlingen.
Forskare: Bertil Johansson, Lunds universitet

“Ett barn ska inte behöva dö i leukemi. På 60-talet dog nästan alla, idag överlever den absoluta majoriteten. Men de resterande procenten, det är de vi måste hjälpa. Och det är ingen utopi även om jag inte vågar säga att det kommer att ta si eller så många år. Men, med nya, personliga läkemedel som kombineras kommer vi att lyckas” (Bertil Johansson)

Syfte: Hitta nya undergrupper av leukemi och på så sätt kunna ge rätt behandling, utan biverkningar.
Nytta: Forskargruppen hoppas kunna förbättra klassificeringen av ALL genom att hitta nya undergrupper dit riktade behandlingar kan utvecklas på sikt.
Forskare: Jessica Nordlund, Uppsala Universitet

Som du ser pågår det mycket spännande och livsviktig forskning. Men det kostar mycket, och Barncancerfonden kan bara finansiera delar av projekten, och långt ifrån alla som ansöker får forskningsanslag.

Det är där vi kommer in i bilden. Du och jag och alla andra som bryr sig. Skänk en slant till Team Rynkeby, så är vi tillsammans med och hjälper forskarna att uppnå sitt mål – att utrota barncancer! Vårt Swishnummer är 123 – 682 77 03.

/Lisa

Källor:
Barncancerrapporten 2016
The Swedish Childhood Cancer Foundation – Annual Report and Review of 2015

Andra blogginlägg om barncancer och vad Team Rynkebys insamlade pengar går till:
Varför stödjer Team Rynkeby Barncancerfonden?
En liten lektion om barncancer
Syskonstödjare – ett påfrestande men givande jobb

Barncancerfonden Rynkeby 2 april 2017 • Uppdaterad 10 april 2017

De gyllene 76:orna – hur svårt ska det va?

I årets lag så är vi en kvartett som kallar oss ”De gyllene 76:orna”. Fyra stycken med ett gemensamt förflutet, som nu möts igen efter nästan 25 år, häftigt! Vad är det för speciellt med denna grupp kanske ni undrar, jag tänkte guida er igenom den frågeställningen och kanske få fram ett svar.

De gyllene 76:orna: Jocke, Peter, Jenny och Emilia

Först, varför ”De gyllene 76:orna”?
Generellt så ser 76:orna sig själva som ödmjuka, humoristiska, fantastiskt vackra och starka individer. Vi kommer snäppet efter dom där 56:orna som många i viss ålder pratar om. Namn som Björn Borg, Ingemar Stenmark m fl dyker säkert genast upp hos flera av er, de är ju kända för sin prestation och att vara bäst när det gäller. 76:orna som representerar Team Rynkeby Helsingborg 2017 är inget undantag, snart kommer namnen Jocke, Jenny, Peter och Emilia dyka upp när ni ser de gula cyklarna svepa förbi.

Vilka är vi då?
Joakim, bor i Rydebäck med sin familj, är affärskonsult på Navet (Navet är Guldsponsor 2017) och tränare för P08 i Fortuna FF (laget är en av våra bronssponsorer).

Jenny, bor på Råå med sin familj och jobbar på Resursbank (Resursbank är Guldsponsor 2017). Hon och familjen är mycket aktiva i olika sporter som cykling, löpning, handboll mm.

Peter och familjen bor i Helsingborg. Han är egen företagare och driver PH Byggnads AB (PH Byggnads AB var Guldsponsor 2016) och tycker om att cykla MTB.

Emilia och familjen bor i Helsingborg och Emilia är försäljningschef på ICA Maxi Helsingborg (ICA Maxi Råå är en av våra guldsponsorer 2017) och är en av tränarna i Råå IFs damlag.

Vårt gemensamma förflutna är att vi alla gick högstadiet på Clemensskolan Helsingborg. Vi har olika bakgrund, en kommer från Påarp, två från Mörarp och en från Helsingborg. Våra vägar skildes åt efter nian men några år senare så står vi nu enade igen i kampen mot barncancer tillsammans med vårt härliga gula gäng. Det var riktigt roligt att komma på uppstartsträffen i slutet av september och mötas av kända ansikten, om än lite äldre.

Hur kommer det sig att vi sökte till Team Rynkeby?
Som många andra som söker till laget så är ju känslan av att få göra skillnad mycket stark hos oss alla fyra. Möjligheten att vara med och samla in pengar till Barncancerfonden så forskarna i framtiden kan finna den rätta metoden för att bekämpa denna elaka drake är en drivande kraft. Ingen av oss fyra har en personlig anknytning till just barncancer men alla känner någon eller vet någons familj som är drabbad.

”40-årskris”, säger någon, ”är orsaken till att jag sökte” och så kan det ju vara. Den personliga utmaningen är också en gemensam nämnare, att träna hårt i 9 månader och få avsluta med cykelturen till Paris är en häftig tanke, men också en prövning både psykiskt och fysiskt. Jenny är den enda av oss fyra som redan har provat på att cykla hela vägen till Paris, 2014 cyklade hon och denna gång är hon med i serviceteamet. Serviceteamet är en mycket viktig del av laget, det är de som fixar maten och fikan längs vägen, de hjälper till vid t ex punkteringar och ser även till att alla cyklister mår bra.

Vad kan vi bidra med till laget?
Eftersom de gyllene 76:orna är intelligenta så ligger det nära till hands att vi bidrar med intelligensen i laget. Vår livserfarenhet är inget att förringa. Vi är ju starka, så för oss är det fullständigt självklart att vi kommer hjälpa de som behöver hjälp uppför backarna. Med tanke på vår livserfarenhet så har vi lärt oss att inte brusa upp när allt inte riktigt går vår väg så självbehärskning är ett av våra ledord. Humor är viktigt, glimten i ögat finns hos oss alla fyra.

Slutligen: Ett försök till sammanfattning
När vi träffas på ett fik, efter en träning, så spånas det direkt om hur vi ska kunna få fram hur fantastiskt bra vi är i en löpande text??! Vi vill ju på inget sätt framstå som några kaxiga, egoistiska personer som tror att vi är mer än de andra i laget. Precis som det står i början så är vi ju fyra ödmjuka, godhjärtade individer… men det är svårt. Hur vi än vänder, vrider och vinklar det vi säger så blir det allt tydligare att vi måste vara ärliga och inte på något sätt förminska oss eftersom vi är otroliga på alla sätt ;)

Jenny, som vet hur det är att cykla till Paris, ställer frågan till oss andra ”Hur svårt ska det va??!” Bra mening tycker vi, så från och med då så är det vårt motto på denna resa, orden kommer följa med oss hela vägen till Paris, t ex när backen, Mur de Huy (Belgien) som alla talar om kommer upp så svarar vi ”Hur svårt ska det va?!”

Tack för visat intresse, vi ses på våra event och på vägen!

/76:orna genom Emilia

Ni vet väl om att det alltid går att swisha ett bidrag till 123 6827703. Pengarna går så klart oavkortat till Barncancerfonden.

6 snabba
Namn: De gyllene 76:orna
Ursprung: Clemensskolan, Helsingborg
Favoritsport: Cykling
Bästa egenskap: Ödmjuka
Sämsta egenskap: Förstår inte frågan…
Bästa träningsbacke: Sundviksbacken

Barncancerfonden Rynkeby 31 mars 2017 • Uppdaterad 5 april 2017

Syskonstödjare – ett påfrestande men givande jobb

Petra Svensson jobbar som Syskonstödjare på Barn- och Ungdomssjukhuset (BUS) i Lund. Hennes uppgift är att finnas till hands för syskonen till barn som blivit sjuka. De gör vanliga saker tillsammans i en situation som är allt annat än vanlig, och där mamma och pappa har annat att fokusera på. Petra ser, lyssnar, svarar på frågor, och plockar fram det som är positivt i tillvaron när vardagen kanske känns som en kamp.

Petra Svensson, Syskonstödjare på BUS i Lund.

Jag pratar med Petra på telefon, men kan nästan se henne framför mig när hon entusiastiskt berättar om sitt jobb. Hon har varit Syskonstödjare sedan 1999 (den andra i Sverige) och brinner lika mycket nu som då för att ge syskon till cancersjuka barn stöd, uppmärksamhet och information.

Syskons rätt till delaktighet och kunskap

För det handlar inte bara om att leka, prata och hitta på saker med syskonen. Det handlar också mycket om deras rätt till kunskap och delaktighet i den livsomvälvande situation som familjen hamnat i. Vad är cancer, kan man bli frisk, hur funkar behandlingen, vad är strålning, varför tappar man håret? Det är många frågor som snurrar runt och föräldrarna kanske inte alltid har tid och ork att svara. En del av Petras jobb blir då också att tipsa föräldrarna om hur de kan stötta syskonen. De kanske kan få följa med och se vad som händer på en strålbehandling. Och om inte det är möjligt kan föräldrarna ta bilder och visa när de kommer hem. Enkla saker som man kanske inte tänker på när hela ens värld kretsar kring ens jättesjuka barn.

Petra brukar också erbjuda sig att komma till syskonets klass och berätta om sjukdomen och vad som händer nu. Då får klasskamrater och lärare reda på sånt de kanske inte vågat fråga syskonet om, och får en bättre förståelse för vad familjen går igenom. Kontakten med skolan gör också att Petra kan fånga upp saker som händer där och hjälpa till att ta tag i eventuella problem i ett tidigt skede.

Kontakten med syskonen

Alla familjer erbjuds syskonstöd, men det är inte alla som tar emot hjälpen och säger föräldrarna nej kan Petra inte ta kontakt med syskonet (men hon ger inte upp så lätt, utan fortsätter bjuda in till aktiviteter och träffar ;).

Jag har massor av frågor kring hur kontakten med syskonen går till och Petra svarar villigt på alla.

– Jag träffar många syskon enskilt, vi gör grejer tillsammans. Sen arrangerar vi aktiviteter utanför sjukhuset. När det var lov i februari t ex var vi och klättrade, först med de lite yngre och sen med de äldre. I måndags var jag och hämtade ett syskon hemma och så gick vi på bio så fick han lite extra uppmärksamhet. Och imorgon har vi pyssel på avdelningen. Vi har varit på skidresa till Åre. Så det är både enskilda aktiviteter och väldigt mycket gruppaktiviteter.

Är det mycket “terapisnack”?

– Ibland… Det kan också vara så att vi snackar om allt annat, så syskonen slipper snacka om det de pratar om på sjukhuset eller hemma. Men ibland kan de behöva prata om det och då är faktiskt bilfärderna vi gör när vi kör till ett museum eller akvarium eller går på bio väldigt bra. När man sitter i bilen och pratar behöver man ju inte möta varandras blickar hela tiden utan man kan sitta och prata fritt på ett annat vis.

Petra berättar att det är väldigt olika hur både syskon och resten av familjen funkar i en sån här situation. Det finns lika många sätt att hantera det på som det finns familjer med sjuka barn. De flesta uppskattar att det finns resurser för syskonen också, nån som tänker lite extra på dem, och att de får träffa andra i en liknande situation.

– Det kan ju vara jätteskönt att bara få prata med nån annan som varit i samma situation. “De här känslorna jag har, då är jag inte så knasig då, det är andra som tänker som jag.” Ibland kan det komma upp svartsjuka också: “Du får ha mamma och pappa hos dig hela tiden och får alltid en massa presenter”! Det väcker en massa i syskonen!

Framgångar och nederlag

Jag ber Petra ge ett exempel på när det varit extra kul att vara syskonstödjare, och får höra en jättefin historia om två killar (13 och 15 år) som fann varandra i en svår situation.

Hon berättar att de åkte med en grupp till Göteborg på höstlovet för att kolla in Halloweentemat på Liseberg. Oftast har de barn som deltar fortfarande sina syskon i livet, men det händer att även de som förlorat ett syskon vill följa med.

– Ett av de syskonen som var med den här gången hade mist sin syster för nåt år sen, och jag visste att en annan kille som var med skulle mista sin syster. Vi visste att hon inte skulle klara sig. Så jag parade ihop dem i samma rum och tänkte att de kanske kunde hitta varandra, och det visade sig sen när vi kom hem att de faktiskt började ha lite kontakt. Han som hade mist sin syster redan stöttade den andre killen och sen gick även hans syster bort kring årsskiftet. Då förstår den ena mamman att de här killarna har fått en väldigt fin kontakt, så hon tar kontakt med mamman till det andra barnet och nu träffas de här två familjerna och stöttar varandra. I en sån situation känner man bara “Ja, vad bra det blev! Åh vad skönt att det lyckades!” Man hade haft en tankegång och så blev det som man hoppades.

Andra gånger är jobbet tyngre. Petra berättar att det finns föräldrar som klandrar sjukvården för deras barns död. De är ledsna, arga och frustrerade och ibland blir det fel. När föräldrarna är avigt inställda till sjukvården i allmänhet blir det svårt för Petra att ta kontakt för att hjälpa ett syskon i sorgen, trots att de kanske haft mycket kontakt under sjukdomstiden.

I andra fall fortsätter hon att ha kontakt med syskonen “tills jag märker att de inte är intresserade längre”. I början kan de prata ganska ofta, sen kanske var tredje, fjärde månad i några år, och sen ebbar det ut. Det är tydligt att Petra tar sitt jobb på största allvar, och att alla barn har en särskild plats i hennes hjärta. Efter vårt samtal förstår jag bättre än någonsin vikten av syskonstöd, och är glad att en del av Team Rynkebys insamlade pengar går till just det.

Mer fakta om Syskonstödjare

– Syskonstödjare finns på alla sex barnonkologicentra i Sverige (Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå, Uppsala), samt Lilla Erstagården (Sveriges enda barnhospice*)

– Alla syskonstödjarna är anställda av Barncancerfonden

– Den första syskonstödjaren anställdes 1996 i Göteborg

– För att kunna söka jobb som syskonstödjare ska man ha jobbat med barn och ungdomar (undersköterska, förskollärare, fritidspedagog är exempel på yrkeskategorier bland de nuvarande syskonstödjarna)

– Det finns ingen övre eller nedre åldersgräns för när syskon kan få stöd, eller regler kring hur och hur ofta man har kontakt. Allt baseras på behovet hos varje enskilt barn.

Skänk gärna ett bidrag till Team Rynkeby, så är du med och stödjer den här viktiga verksamheten. Vårt Swishnummer är 123-682 77 03. Tack!

/Lisa

*Ett hospice är en vårdform för svårt sjuka och döende människor med fokus på personlig integritet, god omvårdnad och symtomlindring samt psykosocialt stöd för hela familjen.

Andra blogginlägg om barncancer och vad Team Rynkebys insamlade pengar går till:
Varför stödjer Team Rynkeby Barncancerfonden?
En liten lektion om barncancer
Forskning kring barnleukemi räddar liv

Barncancerfonden Rynkeby 27 mars 2017 • Uppdaterad 2 april 2017

Lyckofigur – utan stödhjul

Det känns inte bara i luften att det är på gång, ja våren alltså. Det känns även i laget. Allting liksom drar ihop sig, cyklarna har kommit, kläderna håller på att dels ut. Vi är modiga och tar våra små trevande smårundor för oss själva. För många i laget är detta något helt nytt, så även för mig. Cykeln är ingen vanlig damtralla, nu snackar vi Rolls Royce av cyklar. Bara att växla kräver en halvdagsutbildning! Vi får gå på punka-kurs, lär-dig-cykla-i-klunga-utbildning, vi ska lära oss allt om Garmins GPS-finesser OCH lära oss att cykla. Det känns som om ett par veckors semester skulle ligga lägligt här.

På lördag är det dags, den 1 april och allt, nej det är inget skämt det är på fullt allvar och vår utomhusträning drar igång. Vi mjukstartar med 50 km för att inom ett par veckor, mer bestämt den 29 april klippa 100 km per pass. Det känns overkligt, nervöst och egentligen helt galet. Vi ska på träningsläger i Markaryd i maj och dit cyklar vi visst! Jag skrattar, både av glädje och lite av galenskap för att det verkligen händer, och så njuter jag. Varje tillfälle vi ses. Det är fortfarande lika ljuvligt, lustfyllt och glädjerikt! Och vi har fortfarande målet i sikte: att samla in pengar till Barncancerfonden. Det är vårt A och O. Vi börjar bli det som krävs både för målet och cyklingen ner till Paris: LAGET FÖRE JAGET! Alla ska med och alla ska komma fram! Där finns ingen tvekan.

Jag har smygprovat mina kläder. Jag erkänner, jag har speglat mig både fram och bak. Jag ser inte klok ut i själva outfiten, cykelbrallor har aldrig varit riktigt min grej, men oj vad jag är stolt. Inget betyder så mycket just nu. På lördag den 1 april så får du hålla utkik för vi kommer att synas! Vi kommer att vara många! Vi kommer att vara gula! Vi kommer att le och vara stolta. Vinka gärna på oss när vi susar förbi. Jag gissar det är vinkvänligt tempo första gången. Jag lovar att vinka tillbaka… om jag vågar släppa styret. Nu tar jag bort stödhjulen, låser fast skorna i tramporna och kastar mig ut på nya äventyr. Gul och stolt och framförallt oerhört tacksam. Vi ses, på en landsväg nära dig. Var rädd om dig i vårsolen!

Barncancerfonden Rynkeby 25 mars 2017 • Uppdaterad 2 april 2017

Lina och Therese sprider glädje i laget

Idag träffar vi Lina 22 år och Therese 25 år som är två av de yngre deltagarna i laget. Två härliga tjejer som oftast har ett stort leende på läpparna när man träffar dem. Trots sin unga ålder är Lina en ”Gammelrynka” då hon 2015 cyklade med Team Rynkeby till Paris, medan det för Therese blir första gången i år.

Therese är från Nyvång utanför Åstorp och är idag egen företagare och driver Lakritsboden i Helsingborg sedan 4 år tillbaka. Hon berättar att hon är gammal simmare men slutade tävla då hon var 14 år. När hon inte tränar med laget så är det numera löpning som gäller. Hon gillar inte att göra burpies och hatar kyla och hävdar att hon är en ganska envis och målmedveten person.

Lina kommer från Helsingborg och är sedan ett par år tillbaka försäljare på Systembolaget och ägnar större delen av sin fritid med att ta hand om sina tre hästar. Hästintresset har funnits sedan hon var liten och hon började rida redan då hon var 6 år.

Både Therese och Lina är två mycket glada och pigga tjejer som det ofta händer saker kring på träningarna med laget. – Vi är båda extremt sociala och spralliga och gillar kontakten med människor, berättar Therese.

Glada att de sökte till Team Rynkeby
Lina och Therese kände inte varandra innan de träffades i Team Rynkeby, men har funnit varandra och idag är de mycket nära vänner. – Vi är ganska lika som personer och kan därför diskutera öppet och ganska rakt med varandra, berättar Lina.

Jag frågar dem vad det var som fick dem att söka till Team Rynkeby: Lina berättar att då hon sökte första gången så var det efter en mycket tänkvärd och intressant föreläsning med Aron Andersson.

– Redan samma kväll skickade jag in ansökan. Kan Aron med sin bakgrund och handikapp prestera det han gör så skall väl jag kunna cykla till Paris. Jag kände också att första gången jag var med så utvecklades jag mycket som person och sökte därför i år igen, säger Lina.

– För min del så behövde jag något meningsfyllt vid sidan av mitt jobb, säger Therese. Jag arbetar mycket och behöver då och då ladda batterierna, säger Therese. Tidigare har jag åkt utomlands på semester, nu har jag träningarna och alla event med laget som ger mig energi. Det är en sådan förmån att få träffa dessa underbara och positiva människor flera gånger i veckan, fortsätter Therese.

Bättre än väntat
Jag fortsätter och frågar dem om det är som de förväntade sig att vara med i Team Rynkeby. Båda ruskar på huvudet och svarar mer eller mindre samtidigt: – Nej det är bättre!

– För min del så förstod jag att det skulle bli fysiskt krävande med många träningar, men det märker jag inte av då vi har så roligt och jag får så mycket tillbaka från alla i laget, säger Therese.

– Det känns helt otroligt att jag träffat 50 st nya personer med olika bakgrund och livserfarenheter, och alla är så positiva och engagerade i att försöka göra vad de kan för att samla in pengar till Barncancerfonden, tillägger Lina.

– Jag har fått 50 st nya och fina vänner och jag gillar allihopa, säger Therese.

Vad känner de för resan till Paris?
– Att cykla till Paris känns långt. Tänk att cykla runt 20 mil varje dag i en veckas tid, det kommer att kännas men jag kommer att klara det, det är jag övertygad om, säger Therese.

– För min del som cyklat sträckan en gång tidigare så känner jag mig inte lika stressad i år, säger Lina. – Jag mådde bra förra resan och hoppas att det blir så även denna gången. Det skall bli så jäkla kul och det känns bra att göra något värdefullt för en god sak, avslutar Lina.

Sju snabba:
Therese

Kommer från: Nyvång
Favoritsport: Löpning
Favoritsysselsättning: Jobba
Bästa egenskap: Extremt social
Sämsta egenskap: Klarar bara av att göra en sak i taget.
Träningstips: Träna med någon annan
Gör jag helst när jag är ledig: Hänga på gymmet med vänner

Lina
Kommer från: Nyvång
Favoritsport: Ridsport
Favoritsysselsättning: Cykla
Bästa egenskap: Envis
Sämsta egenskap: Otålig
Träningstips: Våga prova på nya saker
Gör jag helst när jag är ledig: Cyklar

/Niclas Axelsson

Sök i Rynkeby-bloggen