Rynkeby 20 juli 2017

Vem är jag nu – utan stödhjulen?

Jag är en trasa. Tom. Trött. Sliten. Öm. Stolt. Tom… En känslomässig berg-o-dalbana ger sina eftersvall nu när jag sitter vid mitt köksbord igen. Tiden har rusat OCH stått still. Tiden har varit min fiende OCH min vän. Förra lördagen bubblade euforin och vi sprudlade av lust att påbörja den långa resan ner mot Paris. Ikväll känns det som en evighet sedan. Allt som fyllt våra dagar, timmar, minuter och sekunder har gett minnen för livet. Jag har nog aldrig sovit så lite som jag gjort den här veckan. Kroppen slut men knoppen full av tankar, bilder, intryck. Sortera och lägga till rätta. Och varje ny dag har varit en gåva. En utmaning både psykiskt och fysiskt. Det har funnits dagar då jag tänkt: NU SKITER JAG I DET HÄR! JAG ORKAR INTE ETT ENDA TRAMPTAG TILL! JAG SÄLJER CYKELN PÅ BLOCKET IKVÄLL OCH TAR FLYGET HEM!!!! Men så blev det inte. Metrar blir kilometer som i sin tur blir många många mil.

Jag skulle kunna redogöra för alla dagar och berätta för dig om alla dessa tokiga människor, men det ska jag inte göra i detta sista inlägg för Team Rynkeby Helsingborg 2017. Jag tänkte istället berätta om min egen resa. Jag fick besked om att jag hade fått cancer 2012. Jag minns inte hur jag tog mig hem från läkarmottagningen. Jag minns däremot vad läkaren sa: ”I have good news and bad news”. Jag tänkte direkt att hon skulle berätta att jag hade cancer, det skulle vara ”the bad news” och ”the good news” skulle vara att jag skulle överleva, att det inte var så farligt. Dom dåliga nyheterna var att jag fått cancer och dom goda nyheterna var att hon hade en bra onkolog att rekommendera…

Som sagt, hur jag tog mig hem har jag ingen aning om. Den dagen i februari började en annan resa och en ny utmaning. Jag tänkte inte ens tanken att detta skulle ta död på mig. Jag är starkare när jag själv är den drabbade. Då har jag kontrollen, jag känner min kropp och vet hur jag mår. Mycket jobbigare att stå vid sidan om. Och kampen blev en prövning, för livet i övrigt vid den här tidpunkten var kaos minst sagt. Det tog drygt ett år att bli av med skiten. Många läkarbesök, nålstick, operationer och allt däremellan. Och det suger! Det är hemskt, det gör ont! Både i kroppen och i själen. Man blir tilltuffsad på riktigt. Med tiden blir det ett ärr på kroppen som du kan dölja men du vet var det finns och du ser det, samtidigt som jag så klart bär på rädslan att skräpet ska komma tillbaka. #fuckcancer kan man väl få säga, eller hur?

Och jag vill berätta för dig att vi har påmint varandra om varför vi cyklar! För mig är det jätteviktigt att du vet om det. Vi tramsar och skrattar men vi glömmer inte bort varför vi gör det vi gör. När orken tryter och cykeln är halvvägs in på Blocket så ryter vi till! Skärp dig! Trampa! Dom starka tar sitt ansvar och lägger handen i ryggen på den som behöver. För att cykla 1200 km för en amatör som mig är något kroppen inte riktigt är van vid, speciellt inte på en vecka! Helt galet helt enkelt, ja sjötokigt.

Jag firar min cykling som en seger för livet och för lusten! För gemenskap och nåden att få leva. Inget vi kan ta för givet! Jag firar att jag har en kropp som trots öm rumpa, stela benmuskler, skrubbsår och förlamande trötthet faktiskt kan sätta pannbenet till och göra det. Att jag, Pernilla, kan klippa Mur de Huy, att jag orkar cykla 200 km på en dag, att jag kan skratta och sjunga, att jag fått skratta så tårarna rinner mer än vad jag egentligen orkar. Att jag fått nya vänner och nya erfarenheter.Så tack till dig. Du som stöttat och peppat, gillat inlägg på sociala medier, tack till alla er som hört av er eller kommit fram på stan för att berömma för fina blogginlägg. Tack till dig som tänkt på oss och till alla er som skänkt pengar!!!! Nästan 19 miljoner förra året. Den siffran kommer nå nya höjder! Garanterat!

Tack som sagt från djupet av mitt hjärta. Jag känner en enorm ödmjukhet. Och jag är en trasa. Tom, trött, sliten, öm och så oerhört stolt. Jag är just nu kär i livet. Och jag samlar vidare på mina ”best days ever”. Att skratta som man gråter minst 5 gånger om dagen, det måste vara bra för magen… Att känna att hjärtat svämmar över av kärlek läker och helar på många sätt. Jag är hemma igen. Jag saknar min familj, mina vänner och skulle behöva en lång varm kram. Någon som säger att tomheten kommer fyllas, tröttheten lägga sig och blåsorna i rumpan försvinna… Tack för möjligheten och visat intresse. Nyfiken på mer så hittar du mig på bloggen ”My mindfloor, where it all comes together”. Njut av livet, det går inte i i repris. Var snäll och omtänksam, var rädd om dom du älskar och berätta ofta hur mycket som betyder för dig. Bless