Rynkeby 5 juni 2017

Utan stödhjul i USA – Share the Road

Cykeln packad, allt på plats, jag är laddad till tusen. Lådan är gigantisk och jag ser säkert inte riktigt klok ut när jag kommer släpandes genom Maria Park med en stor resväska och så, ja, cykeln. Varför har jag med mig cykeln tänker du när jag berättar att jag bara ska vara borta i en vecka. Och jag svarar att mitt samvete säger att den måste med. Mina muskler kräver det för att dom ska ha en chans att ta mig ner till Paris. Att ligga på latsidan en månad innan avtramp funkar inte. Inte för mig och som samvetet säger: inte för mina fina lagkamrater. Det är ju även för dom jag sliter och släpar med mig min finfina cykel till Los Angeles!

Och cykeln kom fram, till sist. Inte med samma plan som jag utan med en extra tur över Stockholm och sedan vidare över Atlanten. Men hon kom fram och oj vad jag har cyklat! Backe upp och backe ner. Vindlande vackra vägar längs havet och jag får nypa mig i armen för att inse att jag verkligen gör det på riktigt. Det är ögonbedövande vackert och det är ljuvligt. En sak som jag upptäcker ganska snabbt dock är att det hemskt tyst! Inget tjatter, fnitter, asgarv eller småprat. Jag har ingen rumpa att stirra på och heller ingen som kommenterar min egen :) Och då väller saknaden över mig. Det är ju 40 gånger roligare att cykla med gänget. Så vill jag dela den här upplevelsen med dom! Kalifornien från den bästa sidan med den dramatiska naturen, solen, vattnet, maten och alla härliga människor. Vackra cykelvägar där bilisterna verkligen delar vägen med oss på hoj, inget argt tutande eller hyttande med näven.

Längs vägarna finns skyltar med texten ”SHARE THE ROAD” och så en bild på en cyklist. Sporten är enormt stor här och amerikanarna är som vanligt all-in. Och dom är vänliga, hejar på och ler. I fredags hade mannen lovat hänga med på en långrunda: 120 km hade jag planerat. Marcus har cyklat tidigare men det var många år sedan. Han har gjort sig av med sin utrustning så det blir att låna ihop saker. Marcus är nästan 190 cm lång, ramen 54 (samma som min) och det får bli jympaskor. Det blir en grym runda…för mig! Marcus får slita ont. Men han ger sig inte! Det blir 120 km den dagen, vi cyklar hela vägen från Redondo Beach upp till norra Malibu. Lunchen intas på Paradise Cove Café och som vanligt efter x antal mil så smakar maten himmelskt.

Det är bara att erkänna: jag är fast. Jag är fast i cykelträsket och för varje dag som går så pirrar det extra i magen för det är en dag närmare vår långa resa mot Paris. Jag är nervös. Jättenervös! Jag vill så gärna orka, jag vill så gärna att detta ska bli en av dom där upplevelserna för livet. Det är det i och för sig redan i och med alla event, människor, träningar och allt det jag redan berättat om. Men trampande ner genom i Europa känns som något extra.

Share the road! Det blir orden jag tar med mig från denna resa ur så många perspektiv. Som cyklist så klart och i den meningen att jag vill känna mig säker och inte bara som något som är i vägen. Share the road; mannen ställde upp och hängde med, han delade upplevelsen med mig och för det är jag oerhört tacksam. Men Share the road, ja det får också vara lagets, Team Rynkeby Helsingborgs, främsta uppgift. Genom vårt engagemang så delar vi en del av människors livsvandring för en stund. Vi delar med varandra, vi delar med dom vi kämpar för och deras familjer.

Så när du ser oss nästa gång och tycker att vi är i vägen, att vi sinkar din framfart. Tänk till en extra gång innan du försöker preja oss av vägen eller tutar eller knyter näven. Vi gör detta för att barn med cancer ska få fortsätta leva och att deras familjer ska få stöd. Så vad gör väl det om du är tvungen att sakta ned en stund? Ge oss ett leende istället. Det kan behövas när backen är brant och benen blytunga! Share the road – att dela en bit av vägen tillsammans! Det är väl det vi behöver mer av i en värld som är orolig och just nu skrämmande. Vi behöver dela med varandra, ge av oss själva, vara snälla och omtänksamma!

Nu är det dags att plocka isär cykeln igen, ner med den i den stora svarta lådan och hoppas att vi kommer med samma direktflyg till Köpenhamn. Tack Kalifornien för den här gången. Tack Marcus för din entusiasm och livsglädje som både stärker och bär. Livselixir! Nu mot Sverige, jag hoppas jag hinner till tisdagsträningen. Inte helt säkert. Hoppas! Hoppas du får en fin nationaldag!

Bless!