Rynkeby 8 maj 2017

Kramkalas och salvan jag aldrig trodde jag skulle äga – utan stödhjul

Det är jobbigt att vara med i Team Rynkeby. En känslomässig berg-och-dalbana som aldrig tar slut! Varje träning, varje möte. Allt fyllt med så mycket kärlek och omsorg. I lördags var det Springtime i Helsingborg, tusentals entusiaster, glada påhejare och stora kämpar kom in till city. Team Rynkeby var så klart där, gula, fina och stolta.

Jag fick den stora äran att stå vid målgången. Ni vet VIP-platsen! Vi delade ut medaljer till människor 0-99 år, vilket kändes otroligt stort. Det mest känslomässiga loppet var Alla-kan-springa. Vilken eufori, livsglädje, kämparvilja, för att inte tala om målgångsgesterna! Jag njöt och översköljdes, flera gånger, av otroligt starka känslor. Tårarna vällde upp i ögonen och i stormens öga så fattar vi att vi är med i livets stora ögonblick! Lyckotårar… Det blev både puss- och kramkalas där i målfållan. Den här dagen var alla vinnare, solen sken och staden bubblade av kärlek. Precis så som det ska vara.

Söndagen kom med förväntan! 120 km, som jag sagt innan det skojar man inte bort. Jag är lite orolig för jag ser på rutten att vi ska tillbaka till Söderåsen, mot Klippan. Jag minns backarna och jag vet att dom är branta och långa. Kolhydraterna in för att kunna slussas ut som energi. Jag känner mig stark! Bredvid mig har jag Mattias. Lugn, ruttad och hemskt underhållande. Tugget i klungan är gott, det regnar så klart men vi ser en härlig dag ligga framför oss.

Hemma på hallbordet står salvan jag aldrig trodde jag skulle äga. Jag har inte använt den ännu. Den står där men den kom aldrig med någon instruktion. Den ska tydligen vara bra mot det mesta och är säkert av alldeles utmärkt kvalesort! Jag tycker till och med det känns jobbigt att berätta vad den heter, som sagt, trodde aldrig jag skulle äga en produkt med detta namn. Den heter/kallas ”Rumpräddaren”.

Jag tror ni kan förstå att bara namnet redan har gett oss många goa skratt. Men som sagt den kom utan instruktion. Facebooka mig gärna om du vet hur, och mer specifikt var, den ska appliceras, och ja jag förstår att den ska hamna i rumpregionen… Aaaa du fattar! Vissa i laget är redan flitiga användare har jag förstått, och vissa kan enligt hörsägen cykla tusentals mil utan ett enda skav. Vi är alla skapta olika. Vi släpper ”rumpräddaren” för nu.

Igår på vår tur så sjöng vi en del. Vi har ju vår favoritpsalm, jag tror den kommer sjungas flitigt i uppförsbackarna i Ardennerna, psalm 619: jag går mot döden var jag går. En allmän favorit är så klart 199: den blomstertid nu kommer. Trygga räkan kunde dom flesta. Ja som ni ser så händer det massor i laget just nu. Vi stöttar, peppar, gråter, och skrattar, delar livet med varandra och är 100 % övertygade om att nu ska alla med!

Jag är fortfarande rörd över lördagens upplevelse, den kommer jag bära med mig länge, länge. Tack alla fina människor som är med i kampen! Ni bär oss, kanske utan att ni tänker på det! Utan er så blir det ingen kamp! ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir åter fött.” Var rädd om dig!