Rynkeby 20 juli 2017

Vem är jag nu – utan stödhjulen?

Jag är en trasa. Tom. Trött. Sliten. Öm. Stolt. Tom… En känslomässig berg-o-dalbana ger sina eftersvall nu när jag sitter vid mitt köksbord igen. Tiden har rusat OCH stått still. Tiden har varit min fiende OCH min vän. Förra lördagen bubblade euforin och vi sprudlade av lust att påbörja den långa resan ner mot Paris. Ikväll känns det som en evighet sedan. Allt som fyllt våra dagar, timmar, minuter och sekunder har gett minnen för livet. Jag har nog aldrig sovit så lite som jag gjort den här veckan. Kroppen slut men knoppen full av tankar, bilder, intryck. Sortera och lägga till rätta. Och varje ny dag har varit en gåva. En utmaning både psykiskt och fysiskt. Det har funnits dagar då jag tänkt: NU SKITER JAG I DET HÄR! JAG ORKAR INTE ETT ENDA TRAMPTAG TILL! JAG SÄLJER CYKELN PÅ BLOCKET IKVÄLL OCH TAR FLYGET HEM!!!! Men så blev det inte. Metrar blir kilometer som i sin tur blir många många mil.

Jag skulle kunna redogöra för alla dagar och berätta för dig om alla dessa tokiga människor, men det ska jag inte göra i detta sista inlägg för Team Rynkeby Helsingborg 2017. Jag tänkte istället berätta om min egen resa. Jag fick besked om att jag hade fått cancer 2012. Jag minns inte hur jag tog mig hem från läkarmottagningen. Jag minns däremot vad läkaren sa: ”I have good news and bad news”. Jag tänkte direkt att hon skulle berätta att jag hade cancer, det skulle vara ”the bad news” och ”the good news” skulle vara att jag skulle överleva, att det inte var så farligt. Dom dåliga nyheterna var att jag fått cancer och dom goda nyheterna var att hon hade en bra onkolog att rekommendera…

Som sagt, hur jag tog mig hem har jag ingen aning om. Den dagen i februari började en annan resa och en ny utmaning. Jag tänkte inte ens tanken att detta skulle ta död på mig. Jag är starkare när jag själv är den drabbade. Då har jag kontrollen, jag känner min kropp och vet hur jag mår. Mycket jobbigare att stå vid sidan om. Och kampen blev en prövning, för livet i övrigt vid den här tidpunkten var kaos minst sagt. Det tog drygt ett år att bli av med skiten. Många läkarbesök, nålstick, operationer och allt däremellan. Och det suger! Det är hemskt, det gör ont! Både i kroppen och i själen. Man blir tilltuffsad på riktigt. Med tiden blir det ett ärr på kroppen som du kan dölja men du vet var det finns och du ser det, samtidigt som jag så klart bär på rädslan att skräpet ska komma tillbaka. #fuckcancer kan man väl få säga, eller hur?

Och jag vill berätta för dig att vi har påmint varandra om varför vi cyklar! För mig är det jätteviktigt att du vet om det. Vi tramsar och skrattar men vi glömmer inte bort varför vi gör det vi gör. När orken tryter och cykeln är halvvägs in på Blocket så ryter vi till! Skärp dig! Trampa! Dom starka tar sitt ansvar och lägger handen i ryggen på den som behöver. För att cykla 1200 km för en amatör som mig är något kroppen inte riktigt är van vid, speciellt inte på en vecka! Helt galet helt enkelt, ja sjötokigt.

Jag firar min cykling som en seger för livet och för lusten! För gemenskap och nåden att få leva. Inget vi kan ta för givet! Jag firar att jag har en kropp som trots öm rumpa, stela benmuskler, skrubbsår och förlamande trötthet faktiskt kan sätta pannbenet till och göra det. Att jag, Pernilla, kan klippa Mur de Huy, att jag orkar cykla 200 km på en dag, att jag kan skratta och sjunga, att jag fått skratta så tårarna rinner mer än vad jag egentligen orkar. Att jag fått nya vänner och nya erfarenheter.Så tack till dig. Du som stöttat och peppat, gillat inlägg på sociala medier, tack till alla er som hört av er eller kommit fram på stan för att berömma för fina blogginlägg. Tack till dig som tänkt på oss och till alla er som skänkt pengar!!!! Nästan 19 miljoner förra året. Den siffran kommer nå nya höjder! Garanterat!

Tack som sagt från djupet av mitt hjärta. Jag känner en enorm ödmjukhet. Och jag är en trasa. Tom, trött, sliten, öm och så oerhört stolt. Jag är just nu kär i livet. Och jag samlar vidare på mina ”best days ever”. Att skratta som man gråter minst 5 gånger om dagen, det måste vara bra för magen… Att känna att hjärtat svämmar över av kärlek läker och helar på många sätt. Jag är hemma igen. Jag saknar min familj, mina vänner och skulle behöva en lång varm kram. Någon som säger att tomheten kommer fyllas, tröttheten lägga sig och blåsorna i rumpan försvinna… Tack för möjligheten och visat intresse. Nyfiken på mer så hittar du mig på bloggen ”My mindfloor, where it all comes together”. Njut av livet, det går inte i i repris. Var snäll och omtänksam, var rädd om dom du älskar och berätta ofta hur mycket som betyder för dig. Bless

Rynkeby 15 juli 2017

Dag 8: Crépy en Valois – Paris (Frankrike)

Vi gjorde det! Vi cyklade hela vägen från Helsingborg till Paris som ett lag. Vissa har kämpat som djur medan andra haft en enklare resa, men vi har peppat och hjälpt varandra att klara det.

Vi fick en halvtimmes sovmorgon idag eftersom vi bara skulle cykla 7 mil.  Innan vi stack iväg hann vi med att sjunga för Rynkebyveteranen och servicekungen Willy, som fyller hela 70 år idag! Grattis! :)

Lugnt och städat men med stor förväntan trampade vi närmre och närmre staden. Liksom igår sken solen på oss när vi för sista gången trampade mellan de nu så välbekanta havre- och majsfälten. Det blev en tidig lunch efter några mil och vi passade på att piffa oss lite inför ankomsten till Paris:

De sista 2 milen mot samlingsplatsen Prairie du Cercle Sud gick på cykelvägar längs med en kanal och det kändes som en evighet innan vi svängde in mot parken. Jisses vad det pirrade i magen när vi cyklade in och folk stod till höger och vänster och hejade och viftade med flaggor! Gulklädda cyklister överallt, uppsluppen stämning, och så försökte man spana efter sina anhöriga. Och sen blev det såklart kramkalas deluxe – både med familj och vänner och inom laget! Vi fixade det :)

Om det inte framgått tidigare så vill jag lyfta fram vilken fantastisk resa det är att vara med i det här projektet. Det ryktas att vissa anhöriga kallar oss för en sekt, men det kan jag stå ut med ;) Vi är ett bevis på vad som händer när man sammanför en hel drös drivna, sociala, öppna, samarbetsvilliga, generösa människor med stort hjärta och viljan att kämpa för en god sak. Det blir magiskt! Om du som läser haft minsta tanke på att söka till nästa år, kör på bara, tveka inte.

Här sätter vi punkt för en minnesvärd vecka och tackar alla som följt, stöttat och peppat oss längs vägen – det betyder massor! Insamlingen till Barncancerfonden pågår trots att vi cyklat klart, så swisha gärna en slant om du har möjlighet: 123 682 77 03. Vårt nästa evenemang är Barncancertrampet i Helsingborg den 19 augusti – hoppas vi ses då! Kraaaam och Au Revoir.

/Lisa

Dagens etapp:
71 km
497 höjdmeter

Rynkeby 14 juli 2017 • Uppdaterad 15 juli 2017

Dag 7: Charleville-Mezieres – Crépy en Valois (Frankrike)

“Allons enfants de la Patrie, le jour de gloire est arrivé”… Med tanke på att det idag är franska nationaldagen var vi övertygade om att gatorna skulle vara fulla av firande fransmän med basker, baguette under armen och ett glas champagne i högsta hugg. Men icke! Det har varit spöklikt tomt på gator och i byar idag. Vi har ingen aning var alla var men inte var det på vägen mot Paris i alla fall.

Det var en lång och tuff dag på cykeln idag, men vad gör väl det när man får cykla genom pittoreska små byar och vackert landskap? Vädret var också på vår sida – massor av sol (och vi har redan glömt motvinden som näst intill tog död på minst ett draglag ;)

En av dagens höjdpunkter var när vi cyklade förbi ett solrosfält stort som Skåne och kaptenerna gav oss lov till att ta ett snabbt fotostopp:

Efter en intensiv träningsvår tillsammans och en hel vecka av att göra allt ihop känner vi i laget varandra ganska bra. Man vet vem som kommer tidigast och senast till morgonuppställningen, vem som vårdar sin cykel som om den vore ett spädbarn, vem som är mottaglig för uppmuntrande ord och vem som vill bli lämnad ifred, vem som peppar sig själv med ett “Håll käften och cykla!” när det är som jobbigast, vem som kan texten till ”Sista morgonen” med Niklas Strömstedt osv osv. Vi drar ogenerat ner cykelbyxorna inför varandra när det är kissepaus, pratar öppet om exakt var vi har skav eller ont, kan gråta en skvätt mot en lagkamrats axel när vi har en dåligt dag, och skratta ohämmat åt världens sämsta skämt. Vi är som en stor familj! Team Rynkeby Helsingborgs motto har alltid varit Laget före Jaget, men det är nog först nu, när vi känner varandra så väl, som vi till hundra procent kan praktisera det. Och det är en härlig känsla!

Vi är redo. Morgondagens sista etapp in till Paris är den kortaste på hela veckan, men den mest känsloladdade. Efter 120 mil genom Sverige, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike kommer vi nå målet, och sammanstråla med resten av de 1700 Team Rynkeby-cyklisterna, samt nära och kära som kommit för att välkomna oss fram.

Gonatt :)

/Lisa

Dagens etapp:
178 km
1939 höjdmeter

Rynkeby 13 juli 2017 • Uppdaterad 15 juli 2017

Dag 6: Maillen – Charleville-Mezieres (Belgien & Frankrike)

Efter regn kommer sol, och jisses vad vi har fått mycket av den varan idag! Underbar cykling genom så vackert landskap att man inte kunde annat än att med jämna mellanrum släppa blicken från rumpan framför en och insupa härligheten runtomkring (och då har vi ändå rätt många snygga rumpor i laget ;)

Ett annat välkänt ordspråk är ju ”efter uppförsbacke kommer nerförsbacke”. Och ibland det omvända ;) Ungefär så kan man sammanfatta dagens etapp. Ardennerna. Man hör ju på namnet att det krävs många hästkrafter för att ta sig igenom detta extremt kuperade område. När tjattret i klungan avtar och allt man hör är sin egen allt tyngre andhämtning, då vet man att man är på väg uppför en seging. Men belöningen är väl värd kampen! Idag fick vi uppleva några riktigt härliga, långa utförskörningar – tänk dig att susa fram i 50 km/h utan ansträngning, ta ut avståndet till cyklisten framför och lyfta huvudet för att ta ett djupt andetag och bara njuta. Magiskt!

Ni som följer oss på Facebook och Instagram har säkert sett bilder på lagmedlemmar i en snygg gul kjol av plastremsor (med fina blommor i linningen). Den delas varje kväll ut till en ny person, som gjort nåt kul, klumpigt eller knäppt, och ska bäras hela dagen efter. Den personen får sedan bestämma vem som ska bära kjolen nästa dag. Man kan se det som ett straff, men även en ära! Idag var det Niclas som fick ha på sig kjolen och han gjorde det med stolthet – den åkte inte av på hela dagen.

Idag cyklade vi in i Frankrike och det känns nästan lite overkligt att det bara är två dagar kvar tills vi når Paris! Under veckan har jag flera gånger hört lagkamrater säga saker i stil med “Oavsett hur jobbigt vi har det på cykeln ibland, så är det inget emot vad barn med cancer och deras familjer går igenom!”. Det är bra att påminna sig själv om varför vi gör det här, och vilket viktigt bidrag vi kommer kunna överlämna till Barncancerfonden – allt känns plötsligt lite lättare då. Du som följer oss får jättegärna hjälpa till genom att swisha till 123 682 77 03. Visst vore det häftigt om vi kunde slå förra årets rekordinsamling i Sverige på nästan 19 miljoner kronor!?

Tack för idag, vi ses imorrn :)

/Lisa

Dagens etapp:
107 km
1742 höjdmeter

Rynkeby 12 juli 2017

Dag 5: Roermond – Maillen (Holland & Belgien)

Hurra, hurra, hurra, hurra! Massor att fira idag :) Vår bästa Christian (ja, vi har bara en, men han är bra han) fyllde 40 och firades som sig bör! Det blev flera varianter av födelsedagsvisor i planerade stämmor (hmm?) under dagen och ett härligt pusskalas på hotellterassen på kvällen:

Vi har också cyklat en festlig sträcka väl värd att firas. Precis som igår hann vi med två länder. Först Holland där vi stundtals cyklade på vackra vägar längs med kanalerna, och sen genom den sköna, gröna (och havrefältgula) belgiska landsbygden. Det som inte var lika festligt var faktiskt vädret. Det regnade nonstop fram till lunch och den sista stunden tilltog vinden också – mycket oskönt, och vi var alla rätt färdiga när det var dags för paus. Men sen taggade vi till igen, det var ju snart dags för dagens höjdpunkt: Mur de Huy! Visst är ni nyfikna på att höra om Backen med stort B?! Den är med i flera klassiska cykellopp som går genom Belgien, och under lunchpausen kom vi fram till att “Kan elitcyklisterna så kan vi!”. Eeh? Minns inte riktigt resonemanget bakom det uttalandet, men det finns ju inget bättre framgångsrecept än tron på att man faktiskt kommer klara nåt!

Men den var brant och jävlig! Ni vet när man har lättaste växeln i, står upp och lägger all sin tyngd på tramporna, och ändå inte är helt säker på att man ska kunna dra runt dem. Men så går det ett tramptag till… och ett till… och bergsgetterna i laget som redan är uppe tjoar och peppar oss andra “Bara liiite kvar nu, ni fixar det!!”… och plötsligt planar det ut och man inser att man är uppe. Seger! Och sen blev det kramkalas och skratt och fotografering vid texten Huy som står på marken längst upp i backen.

Nu är vi på hotellet Chateau de la Poste, som faktiskt är ett riktigt slott och hur fint som helst. Imorgon kommer benen få känna på ännu fler backar när vi cyklar genom Ardennerna på väg mot Frankrike!

/Lisa

Dagens etapp:
151 km
1306 höjdmeter

Rynkeby 11 juli 2017

Dag 4: Ostbevern – Roermond (Tyskland & Holland)

Ännu en heldag och många mil (18,6 för att vara exakt) genom Tyskland. Nämnde jag att det är ett stort land? ;). Men nu är vi äntligen i Holland, om än bara några hundra meter innanför gränsen!

Idag har vi cyklat på småvägar i norra utkanten av Ruhrområdet – mycket vackert, mycket grönt, och framförallt mycket majsfält. Trots att vi undvek de stora vägarna är det rätt mycket mer trafik än när vi cyklar mellan Allerum och Jonstorp, men vi håller oss på vår kant och de flesta bilister visar hänsyn. Idag slapp vi regn, men det har varit ganska mycket motvind, vilket ofta innebär att draglaget kämpar som djur och resten av klungan undrar varför det går så långsamt ;)

Oavsett vilket väder det är, är det viktigt att vi alla får i oss tillräckligt med vätska! I vår klunga ansvarar Jesper för att vi dricker var 10:e minut, oftare om det är varmt. Han meddelar paret längst fram att det är dags, och de bestämmer när det är läge (inte precis innan en korsning eller mitt i en brant backe). Signalen till resten av klungan är att man lyfter sin vattenflaska mot skyn och ropar Skål (det har hänt att det skrålats nån snapsvisa också)! Att vi dricker alla samtidigt är också en säkerhetsgrej – då är alla beredda på att det kanske blir lite vingel på sina ställen och att tempot minskar lite.

Anders i laget fyllde år idag och firades självklart med skönsång av hela laget. Serviceteamet hade även förberett en ”födelsedagsstol” åt honom till frukostfikat – där låg en blå peruk och en medalj som han med ett brett leende bar medan han käkade sina mackor.

Imorgon väntar något som vi sett fram emot med skräckblandad förtjusning – Mur de Huy. Denna mytiska backe som har en lutning på 26% på sitt brantaste ställe. Japp, den ska vi cykla uppför, inte för att vi måste det för att ta oss från A till B, utan för att vi vill. Jag blir trött bara jag tänker på det ;) Gonatt från Holland! Kolla till oss imorrn igen så får ni veta hur det gick.

/Lisa

Dagens etapp:
186 km
1079 höjdmeter

Rynkeby 10 juli 2017

Dag 3: Verden – Ostbevern (Tyskland)

Vet ni vad Rumpräddaren är? Nej, det är ingen superhjälte som kommer flygandes och lyfter en lite från sadeln när man börjar få skav. Det är en salva. Och ALLA använder den. Till och med jag som aldrig fått skav av att cykla i hela mitt liv. Jag vågar inte låta bli när det snackas så mycket om hur mycket bättre allt blir bara man smörjer sig.

Nåväl, nysmorda och pepp satte vi oss på sadlarna kl 8 i morse och trampade ut på landet. Vi är ganska samkörda nu faktiskt, efter att ha drillats i klungkörning sen i april. Vi cyklar alltid i två olika klungor, med tillräckligt långt emellan för att bilar ska slippa köra om 40 cyklister i ett svep. Längst fram i varje klunga cyklar “draglaget” på 6-8 personer – de turas om att ligga längst fram och ta fartvinden (eller motvinden om man har otur). Efter draglaget cyklar vi i fasta par, men oftast med nya lagkompisar varje dag.

Efter gårdagens solchock hade många smörjt in sig noga med solkräm. Det visade sig dock vara i onödan när det efter några mil började dugga, sen regna, och sen ösa ner. Ja vi blev blöta och smutsiga, men tror ni det påverkade humöret i gruppen? Nepp! Om något verkade det som att regnet övertygade oss om att inget kan besegra vår goda stämning. Vi sjöng och berättade påhittade historier med tysk brytning och då och då körde Amin sitt numer ökända apskrik (vi ska fånga det på video nån dag så ni får höra)!

Dagens lunchstopp var strax söder om det lilla samhället Bad Essen, och vi diskuterade hur stan hade fått ett så osmickrande namn (“dålig mat” på svenska!). Kanske hade nån kung passerat på väg till nåt slagfält, ätit surkål och korv, blivit jääättedålig i magen, och sen förlorat halva kungariket dagen efter. Så kan det ha varit! Vår mat var i alla fall allt annat än dålig – vi har ju världens bästa serviceteam som skämmer bort oss. Idag blev det t ex grillat till lunch! De har alltså plockat med sig en grill bara för att ge oss extra smarrig mat, det kallar jag service <3

Efter lunchen kom solen fram och vi fick göra ett snabbt stopp för att ta av oss regnjackorna för folk höll på att dööö av värmeslag.

Hotellet vi ska bo på inatt, Landhotel Beverland, är lite speciellt – varje rum har ett eget tema. Nån bor i surfrummet, nån i motorcykelrummet, och jag och Sophie bor i Afrikarummet… med zebror på garderoben, leopardpläd på sängen och diverse mer eller mindre skräckinjagande masker på väggarna.

Det finns även en läcker pool, som vi hann med ett dopp i innan middagen. Här utför delar av laget graciös stretching vid poolen:

Dagens etapp:
165 km
1208 höjdmeter

Rynkeby 8 juli 2017 • Uppdaterad 9 juli 2017

Dag 1: Helsingborg – Malmö (Sverige)

Äntligen! Som vi cyklat, skramlat bössa, bloggat, och hela tiden längtat efter den här dagen. Visst har ni också det?! Skånska rapsfält i all ära, men det kommer ju bli häftigare bilder på vägen mot Paris ;)

Idag började äventyret på riktigt, och prologen i Helsingborg blev precis lika känslofylld som vi hade misstänkt. Mycket glädje, många avskedstårar och oändliga mängder endorfiner i omlopp. Tusen tack till alla er som kom för att vinka av oss – ni fick oss att känna oss som hjältar innan vi ens tagit första tramptaget! Nu ska vi förvalta förtroendet och med stolt hållning (om än böjda över cykelstyret ;) kämpa för barn med cancer hela vägen till Paris. Insamlingen till Barncancerfonden pågår för fullt, så swisha gärna en liten slant till 123 682 77 03.

Förutom prologen på Sundstorget hann vi även med ett stopp på Barn- och Ungdomssjukhuset i Lund – där fick vi överlämna Rynkenallar och kramar till barnen vi kämpar för och personalen som gör hjälteinstatser för dem. En bra påminnelse om varför vi gör det här. Tidigare under dagen var vädret mer likt april än juli, men sen kom solen fram och visade vägen till Malmö.

Där stannade vi till på Scandic Segevång och blev bjudna på avskedsmiddag av Team Rynkeby-kocken Jonny, mums! Och nu sitter vi på färjan mot Travemünde där vi kommer vakna upp imorgon. Mätta och belåtna, varma av alla dagens känslor, och spända inför nästa etapp av resan – idag var det ju bara en uppvärmning på dryga 8 mil, men imorrn blir det nästan 20, den längsta etappen på hela resan! Håll tummarna för att vinden blåser åt rätt håll :)

Följ oss varje dag under veckan här på bloggen, och på Facebook och Instagram!

/Lisa

Dagens etapp:
84 km
422 höjdmeter

Rynkeby 6 juli 2017

David sluter cirkeln, är det tänkt…

David Åberg är en gladlynt nästan 44-årig ungdom. Han är en sån där filur som alltid får alla runt omkring sig att skratta och må bra. Det är aldrig en lugn stund när David är med, och han har konstant något lurt på gång. Att han sen har varit med i Team Rynkeby Helsingborg sedan starten 2013, gör ju inte saken sämre. Men nu är det sista gången han är med, säger han för tredje gången.

Victor och Calle tycker att de har en tokig och kul pappa, och det kan man ju bara hålla med om. Davids fru Åsa kan däremot ibland känna att hon har tre barn. Ja det kanske inte alltid är så lätt att leva med någon där det ständigt händer saker.
– Jag är ju lite otålig och sprallig, och det händer alltid nåt kring mig. Klantiga grejer och roliga grejer. Mitt liv är ständigt i förändring, säger David med ett skratt.

Det som slår mig är att man aldrig vet vad David ska hitta på. Han är full av idéer och glada upptåg och man undrar verkligen var han får allt ifrån.

Tekniknörd
David beskriver sig själv som en tekniknörd, han älskar tekniska prylar och gillar idén med att vi genom teknik utvecklar världen till det bättre. Konstigt nog är David skeptisk till alla spel som finns på marknaden. Han gillar inte förändringen i samhället där de mänskliga och sociala relationerna blir lidande, och det kan man ju förstå med en kille som inte gärna är tyst mer än 2 sekunder i sträck.

Teknikspåret blev också hans yrkesval, och han arbetar sedan 20 år inom IT-branschen, idag på ett datalagringsföretag, NetApp. Jobbet innebär många resor och då är Team Rynkeby ett bra ställe att landa i på hemmaplan, där han kan upprätthålla sitt sociala nätverk. Och att David hittat vänner för livet genom cyklingen är det ingen tvekan om.

Varför Team Rynkeby?
David var med och startade upp Ride of Hope i Sverige tillsammans med Barncancerfonden och hans dåvarande arbetsgivare Microsoft. När Team Rynkeby startade i Helsingborg 2013, kändes det naturligt att hoppa på, då som cyklist. Han fortsatte sedan som servicechef 2014-2016. Och nu är det då dags att cykla igen.

De första åren skedde allt lite mer oplanerat, allt man gjorde var ju för första gången, och det hade sin charm enligt David. Med åren har vi fått en bättre struktur och ett tydligare fokus vilket är en förutsättning för ett lyckat arbete. David har ingen koppling till barncancer, men har upplevt vuxencancer på nära håll, och känner därför starkt för att vara med i kampen om att utrota barncancer.

Vad är det bästa med Team Rynkeby?
– Gemenskapen i projektet är det absolut bästa, svarar David direkt på min fråga. Och att man hjälper till att göra gott för någon annan, samtidigt som man gör något gott för sig själv. Det är en enorm drivkraft i Team Rynkeby där vi skapar starka band mellan oss i laget och med alla andra som är engagerade på ett eller annat sätt, fortsätter David.

Från resan vi gör tillsammans kommer ju också alla fantastiska minnen, händelser och alla känsloutbrott, som är både positiva och negativa. Enligt David går alla som medverkat i någon slags eufori i veckor efter hemkomsten till Sverige. Visst låter det härligt?

Vilken är din roll?
I år har David tagit rollen som den stöttande och peppande. Han säger själv att han fortsätter sitt servicejobb, men denna gång på cykel. Han vet att vi alla kommer klara det, bara vi har rätt inställning. Vädret kan vara ett orosmoln, men då får vi ta oss ur det tillsammans. Olika händelser längs vägen kan uppkomma som man inte kan förutspå, men med rätt fokus, humor och värme så klarar vi det med, enligt David.
– Fokusera på din egen prestation. Sätt upp delmål och kör. Fråga dig själv; vad är problemet, vad är jobbigt, och känn ingen stress, säger David vis av erfarenhet.

Han har fortsatt att cykla, även när han var i serviceteamet. Idag känner han sig starkare än 2013 för han vet vad han har framför sig och känner att det kommer bli en bra resa. Även om han sista tiden haft lite jobbigt med en ihärdig influensa som gjort att han kommit efter med träningen. Men det är inget som kan få David ur spel, han gillar ju utmaningar.

Sluter cirkeln
Vad hittar man då på efter fem år i Team Rynkeby? Helt klart kommer Davids engagemang fortsätta, men några egentliga planer för framtiden finns inte. Han tycker det är bra att låta nya förmågor ta plats, även om det kommer bli svårt att släppa helt. Tanken är att det är dags att sluta cirkeln, och cykla ut från Team Rynkeby mot nya äventyr. Men detta lär nog bli Davids tuffaste utmaning, att inte söka till 2018. Vi får väl helt enkelt se, för det här har vi ju hört förut från lagets lurigaste lagkamrat!

7 korta
Namn: David Åberg
Kommer från: Helsingborg, uppväxt i Rydebäck
Favoritsport: fotboll och hockey
Bästa egenskap: envishet
Sämsta egenskap: tålamod
Boktips: How to ruin your life and then repair it av Ben Stein
Bästa teknikprylen: våg som twittrar dina resultat (!)

Vill du stödja Davids och Team Rynkebys insamling till Barncancerfonden, swisha då gärna en slant; 1236827703.

 

 

 

 

Rynkeby 5 juli 2017 • Uppdaterad 9 juli 2017

Dag 2: Travemünde – Verden (Tyskland)

Tidigt i morse rullade vi av färjan på våra vackra gula cyklar, pigga och utvilade efter en natt i en stor, skön, tyst säng (näää, jag skojar, vi sov ju i i en smal överslaf i en trång hytt, eller vissa av oss gjorde det i alla fall ;). Men det påverkade inte humöret i laget. Det är alltid mycket skratt och babbel när vi ger oss av på våra långrundor, och nu när vi äntligen cyklar mot målet på riktigt verkar alla leva upp ännu mer. Det är mycket pepp och kramar och förväntansfulla blickar.

Från Travemünde cyklade vi åt sydväst, förbi Lübeck och ut i det nordtyska landskapet. Och vad vackert det var – grönt och härligt och platt. Och vilket väder sen! Sol, 20 grader och nästan ingen vind.

Sydost om Hamburg passerade vi Elbe och framåt kvällen kom vi fram till ett trevligt litet hotell i Verden. Någon pekade förtjust på skylten Biergarten, och hur gött hade det inte varit att bara sjunka ner i en fåtölj med ett iskallt glas i handen och bara softa? Men icke! Ni vet väl att en riktig Rynka alltid tar hand om sin cykel först? ;) Är man dessutom snäll mot sin kropp så stretchar man lite innan den välbehövliga duschen. Lår, vader, axlar, nacke… Men idag slapp vi i alla fall tvätta kläder! Vi bara slängde dem i tvättpåsar och lämnade in till hotellpersonalen och så vips en stund senare var det klart. De flesta dagar har vi dock inte sån tur, utan får tvätta för hand. För man vill ju inte att kramarna från lagkamraterna ska avta i takt med att veckan går för att man osar svett!

Det var en lång etapp idag, men jisses vilken go stämning vi hade i klungorna och nu känns det att äventyren är i full gång! Imorgon fortsätter vi sydvästerut genom Tyskland – det är ett stoooort land och det är fortfarande långt till Paris. Gonatt!

/Lisa

Dagens etapp:
196 km
1290 höjdmeter