Rynkeby 22 maj 2017

Jag vill stanna tiden – utan stödhjul

Ni vet dom där stunderna när livet är bra. Dom dagarna vi samlar på i minnesbanken för att ta fram vid behov. Dom där dagarna vi kallar ”The best day ever”. Dom som gör den gråa dagen ljus, minnen som ger hopp i mörkret och som kan hela det som kanske gått sönder. Jag har såna dagar i  min inre bank och jag vårdar dom väldigt ömt. Dom är min inre skatt…

I helgen var det dags för första träningslägret. Markaryd here we come! Jag trodde det var obligatoriskt att cykla dit så glad i hågen var jag redo enligt order kl 13.45 för avfärd. 15 vältränade cyklister med siktet inställt mot Småland, och så jag. I efterhand kanske det inte varit så dumt att vila benen till lördag och söndag men det var liksom försent. 26 grader varmt och målet, ja det var ju inte att njuta av turen utan det handlade om att komma fram. Och fram kom vi, till glada tillrop, underbar kvällssol och riktig lägerkänsla. Påminde starkt om ett konfirmationsläger om jag ska vara riktigt ärlig. Tramsigt, skojsigt, babbligt och pirrigt. Jag och Emilia är roomies. Perfekt, hon snarkar inte och är en oerhört stabil person, mysig go och skön. Jag är glad för henne! God mat, kall dryck, allt en bra start på helgen behöver.

Jag är vuxen, jag är 46 år och jag reflekterar ibland över att när jag var yngre så skrattade jag ofta så mycket så att tårarna rann och jag blev kissnödig. Men som vuxen skrattar jag inte alls varje vecka, eller ens varannan, så tårarna rinner. Jag skrattar ofta men inte så det kniper i magen. Denna helgen har jag verkligen garvat, både högt och innerligt. Ni vet när skrattet börjar långt nere i magen och sprider sig i hela kroppen. När det bubblar över och alla bekymmer bara blåser bort för ett ögonblick.

Sådana skratt har vi fått många denna helgen tillsammans i laget. Vi har gått högt och oerhört lågt, vi har avslöjat hemligheter och delat med oss av oss själva. Teambuilding på högsta nivå och så blir dagarna ett par av dom vi samlar på. Dom som senare i livet blir till ”jag minns i maj 2017 tillsammans med Team Rynkeby…”. Och är inte det fantastiskt! Att dela liv! Det är nåd om något, tacksamheten är stor ska du veta! Och det bygger oss som lag. Klungan blir en kedja som är stark! Under söndagens långpass så påminner vi oss om varför. Att cykla är inte ens i närheten av vad barn och deras familjer går igenom i kampen mot cancern, den vi vill vara med att utrota! Då tar vi oss upp för Truedsfällan, då biter vi ihop och gör det vi måste: nämligen cykla några mil till. För den goda sakens skull och för alla dom som är drabbade.

Jag och Kicki fick också en liten grädde på moset under lördagens pass. Mitt i skogen står hon, som en i serviceteamet, för att plocka upp mig. Jag lämnar min klunga, hoppar in i bilen och vi styr från Båstad ner till Mölle. Jag har nämligen sedan ett år tillbaka varit inbokad på en vigsel i kapellet. Hanna, min konfirmand för 15 år sedan ska gifta sig, och jag har fått äran att viga henne med kärleken David. Det blir en märklig entré! Instövlandes i cykelbyxor, svettig tröja, dyblött hår och kedjeavtryck på benet. ”Ja hejsan, ja det är jag som är prästen och det här är Kicki min assistent”. Jag önskar jag kunnat visa dig deras ansiktsuttryck!

Ner i källaren, av med kläderna och på med prästklänningen och högklackat, oljefläckarna missade jag, Kicki byter om till min absolut dyngsura Rynkebytröja och konstaterar att det blir kallt på ryggen. Lördagen blir hennes debutdag som kyrklig medhjälpare där hon tar hand om en del av inledningen och förbönen. Innan själva vigseln börjar så förklarar jag vem hon är, ja folk undrar ju så klart vem som sitter uppe i koret i en cykeltröja och svarta shorts. Jag berättar varifrån vi kommer och om Team Rynkeby och Kicki får rungande applåder, jag får också förklara att jag INTE är nyduschad utan jag är våt i håret efter 100 km i ganska högt tempo, 4 backar och stress :) Vigseln blir fantastisk, Kicki är underbar och det blir ännu en krydda i en redan fenomenal helg… Dagarna vi samlar för att ta fram vid behov…

Jag önskar jag fick ta dig med! Live! Jag vill att du ska få träffa allihop i grupp. Vi skulle garanterat pigga upp. Vi delar liv! Både med varandra och med dom vi möter! Den här helgen var fröjd för hjärtat, själen, benen, ögat. Det är så vackert så glada tillrop hörs genom skogen. Lyckan går inte att hålla inne! Vi ser tranor, duvhök, vi hör göken, vi susar genom rapsfälten, vi tjuter av lycka i långa härliga nerförsbackar, vi jublar när vi ser Team Rynkebyflaggan och vet att det vankas gofika eller gourmetlunch som det magiska serviceteamet förberett. Detta är något utöver det vanliga, något som kan upplevas, du har väl sett att ansökan för 2018 är öppen! Är du villig att satsa? Att Kämpa? Att trycka till på pedalerna för en oerhört behjärtansvärd sak? SÖK! Jag samlar vidare, på mina ”The best day ever”. Min magkänsla säger det blir många fler innan detta är över. Och om skratten som börjar i magen fortsätter så kommer jag även ha ett sex-pack innan hemkomst!

Rynkeby 19 maj 2017

Först ska Niclas cykla till Paris, sen segla jorden runt!

Idag får vi lära känna en väldigt viktig person i årets lag. Inte bara för att han är en särdeles trevlig prick, men också för att han är vår lagläkare. Det är han som ska plåstra om våra knän när vi glömmer att klicka ur pedalerna (vi hoppas såklart att skadorna håller sig på den nivån). Det här är Niclas:

Vem är du?

Niclas kommer ursprungligen från Stockholm och hamnade i Helsingborg efter att ha gjort sin allmäntjänstgöring som läkare i Eksjö. Han vidareutbildade sig och jobbar nu som ortoped, med specialintresset proteskirurgi (byte av höfter och knän mm). Han älskar sitt jobb och jobbar mycket. Annars är livets krydda barnen! Niclas har fyra – en son på 24 år, en dotter på 22, och två småtjejer på 5 och 3. Men det finns en sak till som han brinner för:

– Segling! Jag har planer på att segla jorden runt. Så i juni 2021 kommer jag kasta loss från Viken för en tre års jorden-runt-segling.

Som värsta Thor Heyerdahl! Vem kunde tro att vi hade en världsomseglare i laget? Niclas berättar att han nu förbereder sig genom att samla ihop pengar och utrusta sin båt. Sambon och barnen kommer endast följa med på vissa sträckor, så för att inte behöva vara ifrån dem alltför länge i sträck kommer han flyga hem med jämna mellanrum, vara hemma några veckor, och sen flyga tillbaka och fortsätta seglingen. Vilket äventyr!

Och som om det inte vore nog för att få oss andra att känna oss som soffpotatisar så åker Niclas sitt 20:e Vasalopp nästa år.

Frakturer är kul – men helst inte på vägen till Paris

Som Helsingborgslagets läkare är det Niclas uppgift att se till att vi har med oss allt vi kan tänkas behöva under cykelturen till Paris. Mediciner (bl a smärtlindring), dropp (om det blir 45 grader varmt), hjärtstartare – och så plåster förstås, till de mindre blessyrerna.

– Det värsta scenariot vore ju en klungvurpa, när 10-15 personer kanske vurpar i 40 km/h i nerförsbacke, och man får en massa frakturer osv att ta hand om. Man får ju förbereda sig både mentalt och utrustningsmässigt för att kunna hantera det, men jag hoppas att det inte händer några olyckor.

En annan viktig uppgift blir att se till att ingen som inte är i skick att cykla sätter sig på cykeln.

– Om man märker att nån mår dåligt får man säga “Du kan inte cykla längre nu. Du får faktiskt kliva av för du börjar bli farlig både för dig själv och andra!” För man blir ju trött och särskilt om det är varmt och man inte dricker så mycket som man bör göra så kan man bli uttorkad och utmattad.

Vi pratar lite om andra saker som kan hända (allergiska chocker, skavsår, magsjuka…) men fortsätter snabbt till mer upplyftande frågor.

Förståelsen för forskares vardag gör det extra viktigt att bidra

Niclas berättar att han blev peppad att söka till Team Rynkeby av kollegor som cyklat tidigare. Som så många andra i laget betonar han tre stora anledningar till varför han vill vara med. 1) Kamratskapen och att göra nåt tillsammans med andra, 2) En bra chans att träna upp sig själv, och 3) Att få göra nytta genom att samla in pengar till Barncancerfonden.

– Och den klassiska klyschan att det gör skillnad – det gör det! Jag vet ju att det många gånger är jättesvårt att finansiera olika forskningsprojekt. En forskares vardag består väldigt mycket av att tigga ihop pengar för att kunna driva sina forskningsprojekt. Så det är klart att om vi i Team Rynkeby Sverige samlar ihop 20 miljoner i det här projektet så finansierar det X antal projekt under ett år. Det kan ju innebära att man hittar på nån ny behandling eller kan forska fram en ny cytostatika. Och då förstår man vilken skillnad de här pengarna faktiskt kan göra!

…och där fick vi den perfekta övergången till att tipsa om vårt Swish-nummer ;) Skänk gärna en slant via 123 682 77 03, så hjälps vi åt att se till att fler forskningsprojekt blir av! Pengarna Team Rynkeby samlar in till Barncancerfonden delas mellan forskning kring leukemi och syskonstöd, båda väldigt viktiga områden.

6 snabba

Namn: Niclas Ramberg Kommer från: Stockholm Favoritsport: Segling Bästa egenskap: Envishet Sämsta egenskap: Långsinthet Boktips: Isle of Lewis-trilogin av Peter May (ön ligger i yttre Hebriderna, jag har seglat dit en gång så jag känner igen mig mycket i omgivningarna som beskrivs)

/Lisa

Rynkeby 14 maj 2017

Niclas – en varmhjärtad klippa med skön dialekt

Nu har vi i laget träffats flera gånger i veckan i 8 månader, och det börjar bli tydligt vilken roll varje lagmedlem spelar. Någon är glädjespridaren som sjunger och spexar, någon är veteranen som kommer med tips och råd, någon är den som har det lite tufft men kämpar som ett djur osv. Niclas är klippan som på sin lugna västmanländska säger “Du kommer klara det här!” med sådan övertygelse att alla tvivel är som bortblåsta.

Vem är du?

Niclas är gift med Kristina och har barnen Jacob och Jonatan, 10 och 13 år. Han berättar att han är uppväxt i Västmanland och flyttade ner till Skåne och Ängelholm 2003.

– Jag trivs väldigt bra här nere, trots att dialekten skapar vissa svårigheter att förstå och bli förstådd ;)

Han beskriver sig själv som en lugn person som lätt anpassar sig till omgivningen och är en lagspelare. Och då kommer vi osökt in på Team Rynkeby.

– Jag tycker det är kul att vi är en så blandad grupp, alla åldrar och bakgrunder och egenskaper och allt vad det nu är. Det blir en häftig dynamik i gruppen som växer fram efter hand, och det tycker jag är väldigt stimulerande. Även om jag är en tävlingsmänniska och gillar att pressa mig själv och ligga på topp, så har jag på senare år upptäckt att jag blir lika glad eller tillfreds om man lyckas hjälpa någon annan att förbättra sig.

Den inställningen klingar väldigt mycket Team Rynkeby. Vi är ju både gamla och nya cyklister, snabba och långsamma, men vi ska alla till Paris – och vi ska komma fram samtidigt. Då håller det inte att de som är starka (och dit räknar vi definitivt Niclas) pinnar på som sjutton för att sedan sucka när slöfockarna inte hänger med. Niclas tycker istället det är kul att kunna hjälpa den som har en jobbig dag, peppa och kanske lägga en lätt hand på ryggen.

– När den personen sen får känna sig stolt och säga “Shit va duktigt jag var!”, det blir jag glad och varm i hjärtat av.

Sophie i laget kommer förbi och lämnar en banderoll som ska användas vid helgens event, och får uppmaningen att säga nåt spontant om Niclas:

– Han är ju så lugn och trygg och en säker klippa på cykeln så det känns superbra att cykla bredvid honom och ha honom i laget över huvud taget.

Jodå, visst börjar bilden klarna?

Trasiga knän ledde till cykling, som ledde till Team Rynkeby

Niclas är en klassisk idrottskille som höll på med alla möjliga sporter som ung – skidor, orientering, skidorientering, tennis, innebandy, fotboll… Men i tonåren fick han problem med knäna och fick snällt lugna ner sig. Knäna har opererats i omgångar och efter det senaste ingreppet, för 5-6 år sedan, provade han att cykla.

– En kompis frågade om jag ville följa med ut och cykla så då gjorde jag det, på en gammal mountainbike, och så tyckte jag att det kändes rätt bra. Så då köpte jag en mountainbike och började träna, och sen började jag cykla landsväg också.

Vägen därifrån till Team Rynkeby gick via Barncancerfondens reklam med de blå stolarna. Det sitter barn på tre av fyra stolar för att symbolisera hur många som överlever barncancer, och den tomma stolen blir en hemsk påminnelse om vad många av de drabbade familjerna går igenom.

– Det gick rakt in i hjärtat på mig! Så jag gick in på Barncancerfondens hemsida och då hittade jag Ride of Hope och såg att de hade lag som cyklade. Året efter cyklade jag Vätternrundan med dem och tyckte det kändes väldigt bra att göra en insats för de här barnen, plus att jag träffade väldigt många fina människor.

Niclas kände till Team Rynkeby och visste att det krävde ännu mer engagemang. En fråga många har ställt sig är: Hinner jag med det just nu? Niclas kom fram till att det kanske aldrig kommer komma en perfekt tidpunkt, så då var det bara att söka.

– Jag ångrar inte för ett ögonblick att jag sökte till Team Rynkeby och jag rekommenderar verkligen folk att vara med. Glöm det här som många tror att man måste vara en duktig cyklist, det har inte med det att göra. Har man hjärtat på rätta stället och lite jävlar anamma så fixar man det!

En laganda som skulle behövas på fler ställen

Jag vet att själva laggrejen är viktig för Niclas, och frågar vad det häftigaste är med vårt lag.

– Det är nog att vi verkligen börjar bli en grupp nu. Det har alltid varit bra stämning och alla är härliga människor med stort och varmt hjärta, men nu känns det som att vi verkligen börjar formas till en grupp. Och jag tycker det är fantastiskt hur alla bjuder på sig själva, är öppna mot varandra, stöttar och hjälper varandra och accepterar varandras olikheter. Det är därför man aldrig tycker det är jobbigt att sticka iväg på träning utan man tycker tvärtom att det är kul. Även om man någon dag kanske känner sig trött och sliten, så kommer man ändå hit och så är det fantastiskt härligt. Tänk om det vore såhär på en arbetsplats – det skulle ju vara magiskt!

6 snabba

Namn: Niclas Axelsson Kommer från: Virsbo, mellan Västerås och Fagersta i Västmanland Favoritsport: Att utöva – cykling och padel. Att titta på – ishockey (men gillar egentligen all typ av sport). Bästa egenskap: Målmedveten och envis Sämsta egenskap: Blir aldrig riktigt nöjd med nåt jag gör Serietips: Homeland

/Lisa

PS. Hjälp Niclas och Team Rynkeby i kampen mot barncancer genom att swisha till 123 682 77 03 eller skänka en slant via vår hemsida :)

Rynkeby 8 maj 2017

Kramkalas och salvan jag aldrig trodde jag skulle äga – utan stödhjul

Det är jobbigt att vara med i Team Rynkeby. En känslomässig berg-och-dalbana som aldrig tar slut! Varje träning, varje möte. Allt fyllt med så mycket kärlek och omsorg. I lördags var det Springtime i Helsingborg, tusentals entusiaster, glada påhejare och stora kämpar kom in till city. Team Rynkeby var så klart där, gula, fina och stolta.

Jag fick den stora äran att stå vid målgången. Ni vet VIP-platsen! Vi delade ut medaljer till människor 0-99 år, vilket kändes otroligt stort. Det mest känslomässiga loppet var Alla-kan-springa. Vilken eufori, livsglädje, kämparvilja, för att inte tala om målgångsgesterna! Jag njöt och översköljdes, flera gånger, av otroligt starka känslor. Tårarna vällde upp i ögonen och i stormens öga så fattar vi att vi är med i livets stora ögonblick! Lyckotårar… Det blev både puss- och kramkalas där i målfållan. Den här dagen var alla vinnare, solen sken och staden bubblade av kärlek. Precis så som det ska vara.

Söndagen kom med förväntan! 120 km, som jag sagt innan det skojar man inte bort. Jag är lite orolig för jag ser på rutten att vi ska tillbaka till Söderåsen, mot Klippan. Jag minns backarna och jag vet att dom är branta och långa. Kolhydraterna in för att kunna slussas ut som energi. Jag känner mig stark! Bredvid mig har jag Mattias. Lugn, ruttad och hemskt underhållande. Tugget i klungan är gott, det regnar så klart men vi ser en härlig dag ligga framför oss.

Hemma på hallbordet står salvan jag aldrig trodde jag skulle äga. Jag har inte använt den ännu. Den står där men den kom aldrig med någon instruktion. Den ska tydligen vara bra mot det mesta och är säkert av alldeles utmärkt kvalesort! Jag tycker till och med det känns jobbigt att berätta vad den heter, som sagt, trodde aldrig jag skulle äga en produkt med detta namn. Den heter/kallas ”Rumpräddaren”.

Jag tror ni kan förstå att bara namnet redan har gett oss många goa skratt. Men som sagt den kom utan instruktion. Facebooka mig gärna om du vet hur, och mer specifikt var, den ska appliceras, och ja jag förstår att den ska hamna i rumpregionen… Aaaa du fattar! Vissa i laget är redan flitiga användare har jag förstått, och vissa kan enligt hörsägen cykla tusentals mil utan ett enda skav. Vi är alla skapta olika. Vi släpper ”rumpräddaren” för nu.

Igår på vår tur så sjöng vi en del. Vi har ju vår favoritpsalm, jag tror den kommer sjungas flitigt i uppförsbackarna i Ardennerna, psalm 619: jag går mot döden var jag går. En allmän favorit är så klart 199: den blomstertid nu kommer. Trygga räkan kunde dom flesta. Ja som ni ser så händer det massor i laget just nu. Vi stöttar, peppar, gråter, och skrattar, delar livet med varandra och är 100 % övertygade om att nu ska alla med!

Jag är fortfarande rörd över lördagens upplevelse, den kommer jag bära med mig länge, länge. Tack alla fina människor som är med i kampen! Ni bär oss, kanske utan att ni tänker på det! Utan er så blir det ingen kamp! ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir åter fött.” Var rädd om dig!

Rynkeby 30 april 2017 • Uppdaterad 8 maj 2017

Ola, vår kapten – spexaren, funderaren och mannen med det ständiga leendet

En av detta årets finaste dagar träffar jag Ola på ett fik för att ta reda på: Vem är egentligen Ola? Enklast hade ju varit att vinkla denna text utifrån kaptenen Ola, och skildra huruvida det var ett enkelt beslut att tacka ja till kaptensrollen eller inte och om det egentligen var självklart att han skulle vara med ett år till i Team Rynkeby, men det hade varit för enkelt. Jag tänkte försöka spegla individen Ola istället. För att kunna göra det så behöver jag ju lära känna Ola lite, vet inte om man lär känna någon efter en timmes fika men jag gör ett försök. Alternativt så får jag skriva om mina intryck och om hur jag uppfattar honom ;)

Möts alltid av ett leende

Under hela hösten och vintern har jag mött Ola på Friskis & Svettis (där vi hade vår inomhusträning, spinning och tabata bland annat) och slagits över att det nästan alltid finns ett leende på läpparna och ögonen tindrar av glädje, som hos ett barn på julafton. Detta gäller även efter ett tufft spinningpass som enbart var en 75 minuters lång uppvärmning inför Team Rynkebys spinningpass på ca 90 min. Imponerande!

Han beskriver sig själv som en person som inte alltid trivs av att vara i centrum, han är inte den som hörs mest, han är en funderare, lite av en filosof. När man då vet att han ofta är konferencier på olika tillställningar med Team Rynkeby bland annat, så börjar man fundera på varför han presenterar sig själv som tillbakadragen. Jag skulle vilja påstå, efter att ha sett honom agera, att han älskar att spexa, ha roligt och att hitta glädjen i sig själv och andra. Luddig beskrivning, ja. Sen finns ju alltid en mer alvarlig och kontrollerad sida, men det finns ju hos alla.

Bjuder på sig själv

Ett exempel är när Team Rynkeby arrangerade Skolloppet i början av april, där Helsingborgs gymnasieelever var med och sprang för livet! Ola var konferencier. Han hoppade, dansade, tjoade och pratade nonstop i närmare tre timmar, allt för att få med sig ungdomarna. Det såg i alla fall ut som om han njöt av stunden :)

Här har vi 2017 års kaptener Ola (vänster) och Fredrik (höger). Bilden är tagen på Vikvalla i januari då HIF mötte Odense i en träningsmatch. Kaptenerna bjuder på en spontan glädje dans, något de är väldigt duktiga på ;)

Träning inför Paris

Det är oundvikligt att vi pratar om Barncancerfonden, Team Rynkeby och cykling, det är på grund av allt detta som vi sitter här.

Vi kommer in på cykling och träning. Vi kommer ju cykla ganska så långt när vi ska till Paris, ca 120 mil. När vi nu har börjat cykla ute så ökar antalet kilometer för varje vecka, det går snabbt från 40 km till 100 km på en runda. Det är långt. Det är tungt. Det gör ont. Det kan även vara mentalt jobbigt vissa dagar och stunder.

 Det är andra året som Ola är med och cyklar till Paris, han säger att han känner igen sig i alla nya som oroar sig för att man inte ska orka, att man är osäker på hur man hanterar sin cykel mm. Han var ju ny förra året. Ola och andra ”gammelrynkor” står ibland med ett igenkänningsleende i ansiktet när någon av oss nya funderar högt om något. De brukar säga ”det ordnar sig”, ”du kommer fixa det”. Det känns tryggt för oss gröngölingar att få dessa peptalk.

Man måste så klart vara med på träningarna, annars kan vägen till Paris bli jobbig

Förra året var det bland annat Ola som bloggade, han skrev ett inlägg vid ett tillfälle där han pratade om just träningen. Han skrev ”att träna för ett mål innebär att våga utsätta sig för påfrestningar”, det var det han gjorde på spinningpassen till exempel. Han vågade testa hur mycket kroppen klarade av, vågade ta ut sig ordentligt.

I takt med att man blir starkare och mer vän med sin cykel så gäller det att utmana sig själv och utvecklas som cyklist. Detta tar Ola upp i sitt blogginlägg. Han kom till en insikt där han vågade tro på att han skulle kunna ta sig till Paris genom att cykla. I samma veva så behövde han omvärdera sina mål lite, för att utvecklas. Ola bestämde sig för att han skulle njuta av varje tramptag. Att på träningen, fram till avresan, lära sig att kunna njuta av varje motvind, varje uppförsbacke. Träningen till Paris skulle vara rolig.

 

”Välj inte den kortaste vägen, välj den roligaste”

Denna mening citerade Ola i sitt inlägg och han återkommer ofta till dessa ord när vi pratar, jag kommer ta meningen med mig på min resa för jag tycker den är klockren, inte bara när man ska cykla till Paris utan i olika sammanhang i livet.

Ola är en funderare, han är en spexare, han utstrålar glädje och han är en av våra kaptener i årets Team Rynkeby-lag :)

Du vet väl att du kan vara med och bekämpa den elaka draken (cancer),

genom att Swisha till 123-682 77 03. Varenda krona går till Barncancerfonden!

Rynkeby 26 april 2017 • Uppdaterad 8 maj 2017

Fredrik och Susanne – när 1+1 blir 3

Vi har ju gjort ganska många intervjuer med lagmedlemmar nu, och ibland känns det som att många av frågorna – och ibland även svaren – blir väldigt lika. Så när jag träffade Fredrik och Susanne frågade jag om de inte kunde hjälpa mig att komma på nån ny vinkel… men då hade de redan börjat prata om varför de gick med (en av de frågor jag tyckte började bli lite tjatig). Det visade sig dock att det fanns svar på den frågan som jag faktiskt inte hört innan. Men först låter vi det här härliga motsatsparet presentera sig.

Vilka är ni?

Susanne:

– Innan jag träffade Fredde var jag nog väldigt rastlös och reste mycket, och sen träffade jag honom och blev Svensson, haha. Nädå, han blev min balans i livet!

Susanne jobbar som rektor på IT-Gymnasiet i Helsingborg och trivs som fisken i vattnet. Hon brinner verkligen för gymnasieskolan och tycker aldrig det är tråkigt att gå till jobbet. Att få se elever börja gymnasiet som barn och lämna som vuxna är fantastiskt, och Susanne tycker att bilden av läraryrket som förmedlas i media är väldigt skev – det är ju det bästa jobbet man kan ha!

I familjen ingår även barnen Julia, 13, och Viktor, 11, och tillsammans lever de väldigt intensivt med mycket jobb och aktiviteter – det är så de vill ha det.

– Nu när barnen är lite större märker man ju att de är som vi! När vi är på semester till exempel vill de också att det ska hända grejer. “Vad kul, vad ska vi hitta på, ska vi prova det där…” Det är roligt!

Det är första året för Susanne i Team Rynkeby och hon berättar att det har hjälpt henne att hitta tillbaka till träningen. Innan make (Fredrik alltså), barn och jobb “kom emellan” tränade hon mycket, mest löpning, men sen kom det av sig. Och nu är det plötsligt 8 timmar i veckan med laget!

– Nånting som Team Rynkeby faktiskt väckt i mig är att hur kul det än är att jobba, för jag tycker verkligen det är jättekul, så är det viktigt att ha andra saker som också utmanar en. Så när man är klar med det här kanske man ska klättra uppför ett berg eller nåt!

Och med det löftet går vi vidare till Fredrik, som gör sitt tredje år i laget – i år som kapten (tillsammans med Ola).

Först reflekterar vi över hur vanligt det är att man definierar sig själv med sin ålder, så vi vägrar det här, och lämnar dig som läser i förvirrande ovisshet (helt crazy, eller hur!).

– Jag gillar ju att träna mycket, annars hade jag ju inte gett mig in i detta. Jag har varit spinninginstruktör tidigare och körde faktiskt mitt sista spinningpass samma dag Julia föddes. Jag åkte från BB för att köra passet. Ni sov ju ändå, säger han till Susanne. Näha, kontrar hon, men det är så typiskt dig, så jäkla plikttroget, haha.

Och den där plikttrogenheten förstår man är något som ligger djupt rotat i Fredrik. Han berättar att när han först fick reda på vad Team Rynkeby var, genom en kollega som cyklade, var han faktiskt sjukskriven för utmattningssyndrom. Plikten hade fått gå före hälsan.

– När jag kom tillbaks till jobbet efter ett halvår fick jag möjlighet att byta karaktär lite på mitt jobb från att ha varit konsult till att bli ekonomichef, mer internt fokuserad. Men jag kände att jag ändå behövde nånting som i princip höll mig ifrån jobbet, så att jag inte gick in i samma fälla igen. Så jag sökte till Team Rynkeby och hade turen att bli antagen.

Man skulle kunna påstå att det nästan har en terapeutisk effekt att vara med i det här projektet, oavsett var man befinner sig i livet. Man får nya perspektiv på tillvaron, lär känna en massa nya människor, utmanar sig själv och hjälper andra, och gör en betydande insats för ett viktigt ändamål (att samla in pengar till Barncancerfonden). Fredrik påpekar också att man upptäcker en hel del om sig själv – det är väldigt lärorikt!

Både Fredrik och Susanne är väldigt öppna, ärliga och insiktsfulla. Det finns en samstämmighet i deras svar, och mycket humor, även när det handlar om lite mer allvarliga ämnen. När Fredrik ska välja sin sämsta egenskap till punkten “6 snabba” funderar han en stund, och avbryts sen av Susanne:

– Jag vet vad din sämsta egenskap är – du är ofta alldeles för självkritisk!

Fredrik håller med och menar att det nog är en av orsakerna till att han gick in i väggen.

– För mig duger inte “good enough” utan det ska vara prickfritt och med fem decimaler liksom. Och det kan bli destruktivt om man inte passar sig.

– Och det är ju inte bara på jobbet du ställer höga krav på dig själv, säger Susanne. “Jag är så otränad” brukar Fredde säga hemma. Och så kommer han tillbaks från löprundan och säger “Det gick jättebra att springa idag, jag har aldrig sprungit såhär snabbt, jag fattar inte, jag är ju så otränad”. Fredde säger att han är realist, men jag skulle säga lite pessimist, och jag är det omvända, jag är ju extremt optimistisk. Jag blir helt förvånad när det inte går bra – “Vad hände nu?”.

“Vi är varandras raka motsatser”

– Det är därför vi är så lyckligt gifta, säger Susanne, och Fredrik nickar och ler.

– Jag är ju ganska fyrkantig (fast mindre med åren) medan Susanne är väldigt impulsiv och spontan. Hon startar projekt och jag får avsluta dom, haha, nä men hon ser till att det händer saker!

Susanne å sin sida tycker det är skönt att Fredrik är så lugn, trygg och stabil. De kompletterar varandra helt enkelt, och båda betonar vikten av att se olikheterna som styrkor hos varandra, och inte som irritationsmoment.

De kommer också fram till en sak de faktiskt har gemensamt – att vara snälla och generösa i förhållandet och låta varandra göra saker.

– Jag har ju förstått att när folk vill cykla med Team Rynkeby för andra året så säger fruar eller män nej, säger Susanne. Men jag sa inte nej, jag sa bara att “Du får betala för trädgårdshjälp”. Vi är lösningsfokuserade!

6 snabba

Namn: Fredrik Hansson Alkbrand Kommer från: Karlskrona Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Snäll Sämsta egenskap: Självkritisk Boktips: Och solen har sin gång av Ernest Hemingway

Namn: Susanne Holmgren Alkbrand Kommer från: Sigtuna Favoritsport: Löpning & cykling Bästa egenskap: Social Sämsta egenskap: Otålig Boktips: Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

/Lisa

PS. Hjälp oss i Team Rynkeby Sverige att slå förra årets insamlingsrekord (19 miljoner!) genom att Swisha till 123-682 77 03. Varenda krona går till Barncancerfonden :)

Rynkeby 24 april 2017

Blodsmak ger mersmak – utan stödhjul

Vad ska jag säga… Jag har inte varit så trött i kroppen sedan våren 1989. Den gången efter 90 minuters hård fotboll i den högre divisionen, lite krasslig, kallt och regn. Tröttheten var förlamande, blodsmaken extra ”järnig” och varenda muskel bad om nåd. Herregud jag hade kunnat berätta mer om den fotbollsmatchen men nu till gårdagen…

Jag kan redan innan avfärd konstatera att jag har träningsvärken deluxe från fredagens tabatapass där jag med hull och hår körde ben i alla övningarna. Inte smart. Jag konstaterar även denna söndagsmorgon att min bambu i trädgården nästan ligger i horisontalläge utav vinden. Men i min värld är jag ju stark så det är egentligen inte med oro jag låser fast mina fötter för en niomilarunda. Detta kommer bli en ljuvlig runda… eller?

Jag njuter dom första milen längst bak i klungan, det är slitigt men inte en ”nu-skiter-jag-i-det-här-och-tar-bussen-hem-upplevelse”. Men det vänder snabbt! Musten går ur mig, benen stumnar och allt blir bara skitjobbigt. Då kommer den sidan fram av mig som ingen av mina lagkamrater sett ännu: den ursura Pernilla. Men jag är inte sur på mer än en enda person, mig själv. För det är supertrist att slita för att hänga med, det är botten att känna musten rinna ur benen, det är hemskt att inse att jag är urlakad redan innan Mölle där stigningen upp till Kullen väntar… Men jag är envis som en gammal get, stenbock som jag är. Upp ska jag! In i bubblan och sen bara ge sig på att det ska gå. Och det gör det! Jag har just då en wing-mate som uppfattar mitt sinnestillstånd och låter mig vara, i min egen takt, tack Joakim! Och visst klarar jag, vi det! Och då blir jag glad igen. Så funkar jag. Ingen kan kalla mig långsur! Och lagkaptenerna får se hur Pernilla blir när hon blir trött. En lärdomsdag för båda.

På toppen!

Det fina är att här är laget viktigare än jaget, återigen så visas den bästa sidan hos alla. Det peppas, kramas, hejas och lyfts för att vi ska orka. En putt i ryggen kan göra hela skillnaden! Alla ska med. Men visst ska vi hålla ett visst tempo annars kommer vi inte klara detta på en vecka. Men övning ger färdighet och träning ger starka muskler! Min lärdom från gårdagens pass blev att jag inte är så stark som jag tror. Det vill säga att benen behöver dom resterande 30 cykelpassen för att kunna ta sig hela vägen till Paris. Vi lär så länge vi lever och igår kväll när jag kraschat i soffan så log jag igen, för det är inte illa ändå att vid 46 års ålder få känna blodsmak igen. Den där järniga smaken som BARA kommer när du tar i ända från tårna, när du tömmer varenda reserv i kroppen och på ren vilja gör det du förväntas göra…I just love it!

Nästa söndag klipper vi 10 mil. Så på fredag blir det bara arm- och magövningar på tabatapasset. Man lär så länge man lever… eller som min farmor sa: är huvet dumt får kroppen lida!

Rynkeby 23 april 2017 • Uppdaterad 24 april 2017

Lisa bloggar och försöker undvika cykelkrockar

Då var det dags att skriva lite om en riktig eldsjäl i Helsingborgslagets PR/Media-grupp: Lisa. Den härligt glada Smålandstjejen från Gislaved som är som klippt och skuren för Team Rynkeby.

Detta är första året Lisa är med men liksom flera andra i laget kom hon i kontakt med Team Rynkeby genom vänner och visste redan en del om det arbete och den resa man gör tillsammans under insamlingsåret.

Hur är det att vara med själv i år, är det som förväntat?

– Ja det tycker jag, men man upptäcker verkligen nu hur många det finns som bryr sig om andra än sig själva och sina nära, och är beredda att lägga både tid och pengar på nåt man inte är direkt påverkad av. Det finns en stor vilja att göra skillnad både i och utanför laget och det tycker jag är fint, säger Lisa.

Från början var det hästar och ridning som var fokus innan studierna, i Medie- och Kommunikationsvetenskap, i Halmstad tog över. Idag arbetar hon med webbstatistik och sökmotoroptimering.

Hur är det att vara med i PR/Media-gruppen?

– Jättekul! Det är spännande och vi gör mycket men man skulle vilja göra så mycket mer, säger hon med eftertryck. Man har en massa tankar och idéer, men det finns ju bara 24 timmar på dygnet.

I april startade äntligen utomhusträningen efter en härlig höst och vinter tillsammans i spinningsalen. Hela laget har längtat efter våren och solen och att äntligen få träna på de nya fina cyklarna. På tisdagar och torsdagar blir det kortare rundor och sedan cyklar vi ett längre pass på helgen.

Vad tycker du om träningen?

– Toppen! Det är alltid gott snack, enda nackdelen är väl att man inte kan titta på den man pratar med när man cyklar i klunga – då måste man ju ha koll framåt för att inte krocka och orsaka en hög av gula cyklar på marken, säger hon.

Tränade du cykling innan?

– Nej, det har mest varit löpning innan, men jag cyklade Vätternrundan 2010 i samband med att jag gjorde ”En Svensk Klassiker”, berättar hon.

Vid ankomsten till Paris väntar storasyster, lillebror och ett par kompisar på Lisa och det blir några dagars turistande. Sen bär det av till Getteröns Camping i Varberg, som traditionsenligt besöks varje sommar, för att fira mammas födelsedag med jordgubbstårta och bubbel. Kanske blir Lisa också lite extra ompysslad efter en veckas hårt cyklande.

Vad skulle du säga till någon som funderar på att vara med på den här resan nästa år?

 – Om man gillar att röra på sig och göra något för andra (och sig själv!) ska man söka till Team Rynkeby, absolut!
Med endast 75 dagar kvar tills vi trampar mot Paris jobbar alla stenhårt med att samla in pengar till Barncancerfonden. Ni kan stödja Lisa och resten av laget genom att Swisha till 123-682 77 03.

Rynkeby 16 april 2017 • Uppdaterad 24 april 2017

Paris i repris för cykelfrälst trio

Idag får vi träffa tre helt olika karaktärer i årets lag. Olika personligheter, yrken och matvanor. Men de har också mycket gemensamt – till exempel att de är med i Team Rynkeby för andra året i rad. Här är Catarina, Anders och Christian:

Förutom att samla in pengar till Barncancerfonden och cykla till Paris, finns det ett uttalat mål i Team Rynkeby att skapa ett lag med många olika typer av människor. Och visst har vi lyckats i Helsingborg i år. Vi har tjejer och killar, gamla och unga, födda i Sverige och andra länder, från landet och stan, och med alla tänkbara yrken: byggare, läkare, sjuksköterska, frisör, ingenjör, präst, brandman, student, pensionär, sjukgymnast, chef, rekryterare, marknadsförare, ekonom, lärare, rektor, säljare, egenföretagare… Ja ni ser, det är en salig blandning!

Catarina, Anders och Christian bidrar i allra högsta grad till att göra laget mångfacetterat. Och nu ska vi fokusera lite mer på dem.

Trion berättar om sig själva – och varandra

Catarina har jobbat många år som barnmorska och är numer chef på förlossningen och BB-avdelningen i Helsingborg. Hennes fyra barn är vuxna, så nu kan hon lägga all sin lediga tid på träning. Förutom cykling, som blev en ny passion i och med Team Rynkeby, är det löpning Catarina brinner för. I år ska hon t ex springa Helsingborg Marathon – kom ut och heja om ni är i stan 2/9!

Anders bor på Råå, jobbar som ekonomichef, har två barn och en fru sedan 19 år (“Vi har faktiskt varit tillsammans i 30 år den 2 maj i år.” Wow!). Han gillar allt som gör livet bättre och gladare. Mat, vin, umgås med vänner, resor, vara ute i naturen, vandra, åka skidor. En riktig livsnjutare!

Christian bor i Löddeköpinge med fru och tre barn, och jobbar som ingenjör på ett förpackningsföretag i Helsingborg. Han tycker om att fixa med huset, som byggts till och om och förmodligen blir helt klart ungefär samtidigt som La Sagrada Familia. Christian fyller jämnt under resan till Paris, men verkar inte särskilt nervös över hur vi kommer fira honom (hehe).

Det var ungefär vad de berättade om sig själva, men alla vet ju att man kommer närmare sanningen om man frågar nån annan, så jag lät dem beskriva varandra istället:

Anders om Catarina:
– Catarina har en italiensk man och kallas allmänt för Donatelli i laget. Ganska lågmäld, väldigt trevlig, en gedigen cyklist. Envis, iakttagande, klok och omtänksam.

Catarina om Christian:
– Christian är en genomsnäll kille. Jätteduktig på cykling och mån om alla i laget.

Christian om Anders:
– Anders är också omtänksam, men han är lite mer skojfrisk än vad jag och Catarina är tror jag. Lite skämtare och spelevink. Han säger själv att han inte gillar regler, och han har ju lite svårt att hålla sig i ledet när vi cyklar i klunga ;)

Fantastisk gemenskap och spontandisco på parkeringen

På frågan om vad som var det bästa under cykelturen till Paris förra året berättar Catarina först om Gemenskapen med stort G. Att ha tränat tillsammans så länge och sen få ge sig iväg, peppa varandra, njuta av “alla-ska-med-mentaliteten”. Det blev ju så tomt efteråt att de alla tre sökte igen!

Sen kommer historien om spontanfesten med Team Rynkeby Karlstad på en parkeringsplats i Crépy i Frankrike.

– Vi spelade Hajk-introt för att få kontakt men det var kanske inte så lyckat. Först trodde de nog att vi var ironiska men det var vi ju inte, säger Anders.
Men sen blev det ett bra utbyte, säger Christian. De drog lite vitsar för oss och vi sjöng nån sång för dem, sen dansade de sin dans för oss och så blev det spontandisco på parkeringsplatsen.

Då vet vi vad vi kan förvänta oss om vi stöter ihop med Värmlandslaget på vägen ner.

Träning utan prestationshets

Vi pratar om huruvida gänget ska vara med Team Rynkeby även nästa år (fick dock inga raka svar) och Anders nämner att det kanske blir en satsning på honom själv istället i form av En Svensk Klassiker. Då flikar Christian in att hans ansökan till laget grundades just i att han inte skulle satsa på sig själv.

– När man ställer upp i lopp, oavsett om det är skidåkning, cykling eller löpning, så är det ju väldigt mycket tjat om tider. Man får alltid frågan Vilken tid fick du? och det ska jämföras hit och dit. Men för mig har det alltid handlat mer om upplevelsen och träningen inför och det är verkligen det här. Vi ska cykla till Paris som ett lag, vi ska träna tillsammans och komma fram samtidigt. Vi ska uppleva nånting tillsammans på vägen dit, och det spelar inte så stor roll om vi cyklar 8 timmar idag eller om det tar 9 timmar.

Här avbryter Anders med slutklämmen: “Laget före jaget!”, och det går knappt beskriva syftet med Team Rynkeby bättre än så.

Följ vår goa trio och hela Helsingborgslaget på resan inför och till Paris, och stöd oss i kampen mot barncancer genom att Swisha valfritt belopp till 123 682 77 03. Tack!

/Lisa

6 snabba

Namn: Anders Nilsson Kommer från: Råå Favoritsport: Skidor Bästa egenskap: Positiv livssyn Sämsta egenskap: Otålig Boktips: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Namn: Christian Tjärnberg Kommer från: Löddeköpinge Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Snäll Sämsta egenskap: Envis Boktips: Främlingsleguanen av Martina Montelius

Namn: Catarina Donelli Kommer från: Helsingborg Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Envis, stark, kämpar och ger inte upp Sämsta egenskap: Kommer inte på nån Boktips: Livet efter dig av Jojo Moyes

Rynkeby 10 april 2017

The Power of Love – idag lånar jag ut mina stödhjul

Det är en söndag med blandade känslor. Kom hem innan lunch efter 60 km på cykel med mina vänner. En runda i ”mystempo”, gott snack i klungan och tips från min för dagen utsedda wingmate. Men tanken fladdrar. Idag har dom fått namn. Då blir allt ännu mer verkligt och samtidigt ännu mer otäckt. Där finns Ebba 11 år, jag ser hennes bild, hon ler och är glad, Chris har jag ännu inte sett bilden av men hans pappa är förkrossad. Ytterligare dödsoffer är det men deras namn är för mig ännu okända.

Just i skrivande stund så är det en manifestation mot terrorn i Stockholm. Många tusentals människor har tagit sig dit! Allt förstärks! Facebook svämmar över av hjärtan och fina varma kommentarer, dom andra väljer jag att inte läsa. Men det är på Ebba jag tänker idag när jag cyklar, omsluten av mina vänner. Jag tänker på hennes mamma och pappa, kanske har hon syskon, mor- och farföräldrar. Alla famlar nu i ett nattsvart mörker.

På vår cykelrunda så bad jag att delar av vår energi skulle nå dom! Så att dom kan orka fortsätta leva! Vi kämpar för livet! Vårt mål är tydligt! Och vi har råd att dela med oss av allt det goda. Det är det fina med kärlek: den tar inte slut om det slösas, tvärtom så blir den bara större och större och når fler och fler. Idag, igår och imorgon kommer det vara just handling i kärlek och omsorg som kommer att rädda oss. Det är kärleken som läker såren. Det är kärleken som bygger broar, det är kärleken som en dag kommer att göra världen hel.

Rädslan däremot gör oss trångsynta, rädslan stänger in, den ger mörkret utrymme att växa, den bygger aldrig några broar utan skapar grunden för höga murar. Hur ska vi överleva i en värld som krymper och där ondskan då och då visar sig oerhört tydligt? Vi ska se till att The Power of Love blir större än The Love of Power. Vi ska riva alla murar, vi ska fortsätta vara omtänksamma, positiva, snälla, stolta, modiga, ärliga och leva i kärlek. Det är vår chans, och det finns inga genvägar.

Idag lånar jag ut mina stödhjul. Jag lånar ut dom till den som just nu har rasat samman, som inte ser en utväg, som famlar i mörkret, till den som nu skriker av sorg. Till dig lånar jag mina stödhjul. Ta dom, använd dom tills dess du känner dig starkare igen. Jag tänker på dig! The Power of Love, använd kraften som finns i kärleken, använd den till att göra världen hel. Var rädd om dig!