Rynkeby 24 juni 2017

Lenny Mark – vår Super Lenny

53-år ung så tillhör Lenny en av veteranerna i årets upplaga av Team Rynkeby Helsingborg. Det är tredje gången han är med i vad han kallar ”Världens bästa projekt”! Han har cyklat till Paris två gånger, denna gång är han med i serviceteamet. Vilket han ser mycket fram emot, här kommer han få ge utlopp för sin kreativa och spexiga sida.

 

Intervju med vår Super Lenny

Det är inte lätt att få till en träff med Lenny. Till sist stal jag några minuter på en av våra träffar där vi skulle fixa lite saker till laget. Då förstod jag att han tycker detta är jobbigt, att prata om sig själv och om att behöva vara i centrum. Lenny, som alltid har nära till skratt och som alltid har något bus på gång, uppfattades nästan lite nervös. Han skojade, pratade, skrattade, satt ner, upp och gick en runda. Pratade lite mer, för det kan han – prata alltså. Lenny är en person som vill alla väl, vill se att alla mår bra, han är enormt snäll. Han är vår Super Lenny eftersom han är med och fixar med allt möjlig för laget.

”Titta, jag flyger”

Hur kom du i kontakt med Team Rynkeby?

”Genom min bror och svägerska” svarar Lenny. ”De var med 2013. Varje gång vi träffades så malde dem sönder oss med hur fantastiskt det var att få vara med på eventen och samla in pengar, för att inte tala om hur roligt det var att cykla. Varje kalas och andra sammankomster med familjen så pratades det om Team Rynkeby och Barncancerfonden.”

Detta är mer regel än undantag hos alla deltagare, man lever, sover och andas Team Rynkeby. Eftersom det är så roligt och en sådan häftig grej att vara med om. En andra familj.

Ansökte till Team Rynkeby:

Lenny var på plats på Sundstorget vid prologen när hans bror och svägerska cyklade iväg till Paris. ”Jag fick gåshud när jag stod där och såg hela gänget i sina gula tröjor och på sina cyklar. Det berörde mig rakt in i hjärtat. Jag kände då att jag kanske ville prova”. Lenny och hans fru, Pia, började prata om att eventuellt skicka in en ansökan. De bestämde sig för att prova på det här med att cykla på en racer, för att se om cykling var något för dem. Sagt och gjort så lånade dem cyklar och var med på Barncancertrampet, ett cykellopp som arrangeras av Team Rynkeby läs mer om det i länken nedanför. Lenny och Pia skickade in en ansökan och kom båda med i laget 2014.

Vad är det roligaste och bästa med cykling?

Cykling är en sport som alla kan lära sig, utvecklingskurvan är oftast ganska brant hos nybörjare. Man lär sig hantera växlar, att sitta fast med fötterna, när ska man klicka ur, lär sig lita på sina lagkamrater när man cyklar i klunga och en massa andra saker. ”När man som jag har kommit upp i en ärofylld ålder och har en del skador efter en aktiv fotbollskarriär, så är ju cykling ett superbra alternativ. Det är en ganska skonsam träning, när man håller det på motionsnivå”. ”Det roligaste tycker jag är klungkörning, här får man chansen att prata med varandra. I början så är det nästan här som man börjar lära känna varandra ordentligt, när man cyklar bredvid någon i 10 mil så hinner man prata en del. Men det är också i klungkörning man behöver ha full fokus, man ligger så nära varandra att man måste ha koll på den som ligger framför, uppmärksam på vad som händer runt omkring hela tiden.”

Vad är din viktigaste roll på årets resa till Paris?

I år är Lenny en del av vårt fantastiska serviceteam. Jag kan tänka mig att det finns lite utmaningar där. Vårt 10 man starka serviceteam ska se till att alla får mat tre gånger om dagen, hjälpa till vid eventuella punkor, hålla koll på 38 cyklister ­– hur dagsformen är m.m. ”Eftersom jag har varit med och cyklat vid två tillfällen så vet jag vad serviceteamet betyder, jag vet känslan när man ser vår flagga vid vägkanten och en efterlängtad fika/paus är på gång. Att jag denna gång ska få vara med och göra cyklisternas dag ska bli roligt.” Han kommer få spexa och skoja, ja göra det han tycker är så roligt. ”Jag vet hur det är att vara cyklist. På resan till Paris så är dagarna ganska inrutade. När kaptenerna blåser i pipan så är det 5 minuter tills vi cyklar iväg, då ska väskan vara inlämnad, man ska ha varit på toaletten och däcken ska vara pumpade. Sen cyklar man iväg, efter 50-60 km så är det frukoststopp, upp på cykeln, lunchstopp, upp på cykeln, fikastopp, så rullar det på alla dagar. När man kom till våra stopp så har serviceteamet alltid hittat på något spex för att få trötta cyklister att fokusera på något annat än att trampa ett tag. Detta ser jag fram emot att få vara delaktig i.”

Kommer du söka igen?

Han funderar lite, sen kommer: ”Det gör jag nog. Det hade varit roligt att cykla med barnen. Det är ju världens bästa projekt, det tar tid men det är det värt.

 

Ni vet väl om att ansökningen till Team Rynkeby 2018 igång nu. Tveka inte att söka, du kommer inte ångra dig! Det är inte lång tid kvar innan vi cyklar iväg mot Paris. Hjälp oss hjälpa, skänk en slant till Barncancerfonden genom att swisha till 123 682 77

Barncancertrampet är ett cykellopp, där hela familjen kan deltaga, som arrangeras av Team Rynkeby. I Helsingborg så går det av stapel lördagen den 19 augusti. Mer information hittar ni på https://www.barncancerfonden.se/1309426121/

 

 

Rynkeby 20 juni 2017

Pirr i magen och trött i kroppen – utan stödhjul

Jag är supertrött! Du vet kanske hur det känns när en vinter går mot vår som nu ska vara sommar. Kanske har du som jag slitit hårt. Det drar mot semester och bollarna ska plockas ner i rätt ordning och allt ska falla på plats. Jag skrattade högt när jag ett kort, mycket kort ögonblick reflekterade över MIN semester sommaren 2017. Nu precis hemkommen från Palma efter 5 dagars intensivt firande av bästis som fyllde 50 i lördags. Trött, skulle behöva semester… Den andra semestern, ja den är den 8-16 juli, det vill säga den veckan vi ska cykla 15-20 mil per dag. Ännu tröttare! Nu skulle det verkligen sitta fint med semester… Min sista semesterperiod börjar den 25 juli och avslutas den 12 augusti. Dessa dagar ska jag ta min yngsta dotter Emma och hennes kompisar på läger till USA. Intensivt och oerhört utmanande då dom bara är 4 stycken. Tröttast gissar jag att jag är vid det laget.

Semester..? Sen drar en ny höst igång med nya utmaningar. Men det är ju livet och jag anser ju att det ska levas till fullo om man kan och har möjlighet! Och så mitt i alltihop så cyklar vi. Och när jag inte har möjlighet till det blir jag pirrig i magen. Jag vill ju cykla! Jag vill ju utvecklas! Jag vill ju för 17 klara detta! Och bildflödet på Facebook intensifieras. Jag ser BARA träningsglada lagkompisar i gula dräkter, eller samma lagkompisar i blå kläder som i helgen drog Vätternrundan på under 10 timmar, i mitt flöde. Så fantastiskt duktiga och jag blir imponerad, och ännu tröttare…:)

Men att vara trött är inget farligt! Och det påminner jag mig om, ofta. Det börjar smyga sig in ett annat pirr i magen också. Dagen då vi ska ta oss ner till Lund för att träffa familjerna, barnen som vi kämpar för. Inte alla så klart, men några. Jag längtar samtidigt som jag vet att det kommer att bli tufft. För det gör ont i kroppen när den som är liten lider. Och i den andres lidande så blir jag sårbar och huden blir lite tunnare, lite skörare. Men jag har med mig min gula drake och målet är tydligt. Vi är alla riddare i gula rustningar som ska göra vad vi kan för att kämpa! Allt vad vi orkar! Och kampen den är viktig!

Det är en annan sak jag tänker på ofta, att vi måste fortsätta stå upp för vår nästa. Och ställningstagandena måste bli tydligare och starkare för att kunna överrösta allt annat skit som händer. Mörker kan bara bekämpas med ljus, ondska med kärlek. Omtanken kan få sår att läka, och viljor kan, om inte förflytta berg, i alla fall ta oss över dom. Som sagt pirr i magen och trött i kroppen. Stödhjulen dom kommer inte rymmas i min packning. Dom bortskänkes till bättre behövande.

Vilken resa vi har gjort och ännu har vår resa inte ens börjat. Det är verkligen livet! Tacksam är ordet som idag står mig närmst och kommer till mig, tacksam… Tacksam för laget och tacksam för dig som bär oss i tanken och genom dina bidrag. Tacksam som sagt. Detta är mitt näst sista inlägg för Team Rynkeby Helsingborg, även detta en boll som inom kort ska plockas ner och falla på plats. Delar av psalm 201 passar fint som avslutning: En vänlig grönskas rika dräkt, har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden, förkunna sommartiden… Bless!

Rynkeby 18 juni 2017

Lotta och Hampus tar hand om våra cyklar och kroppar

Ni som följer oss vet redan att utan vårt serviceteam skulle vi cyklister helt enkelt inte klara av resan till Paris. Förutom att de servar oss med mat och dryck, kör våra väskor mellan hotellen, och lagar cyklar vid behov, så är Helsingborgs serviceteam även ett himla gött gäng. De har kul tillsammans, och förhöjer stämningen på våra energistopp med musik och dans, skratt och glada tillrop. Idag får vi lära känna Lotta och Hampus!

Här har vi ett aktivt par som lika gärna hade kunnat cykla med oss som att vara med i serviceteamet. Men de rekryterades för sina talanger som sjukgymnast (Lotta) och mekaniker (Hampus) och tycker det är jättekul att få vara med och se till att resan går så smidigt som möjligt.

Hampus pluggar till automationsingenjör och jobbar extra på Hornbach. Han beskriver sig själv som glad och lätt att umgås med, och tycker om att hitta på saker. Lotta flikar in att han även är en riktig fixare – en problemlösare som gillar att lösa grejer i vardagen.

Lotta jobbar som sjukgymnast och drar nytta av sina egna erfarenheter som idrottare. Som ungdom höll hon på med fotboll och handboll, innan hon fastnade för löpning och tävlade mycket i det.

– Men sen blev jag skadad för några år sedan, och fick kämpa för att hitta en ny identitet – jag var ju löpare! I början kunde jag inte titta på en löpare utan att vilja fälla den, haha, men sen tänkte jag att “Nä, men då ska jag jobba med att få andra att kunna springa” så då valde jag att läsa till sjukgymnast.

Det märks att Lotta brinner för sitt jobb – hon pratar om biomekanik och rörelseanalys, hävarmar, vinklar och ergonomi, att springa ekonomiskt och justera löpsteget vid skada. Själv kallar hon sig nördig, men jag skulle nog hellre säga passionerad ;).

Som person beskriver hon sig som ganska eftertänksam och tålmodig. Hon älskar att vara med människor – annars hade hon nog varken valt att jobba som sjukgymnast eller vara med i Team Rynkeby.

Vilka är era uppgifter i laget?

Hampus:

– Att meka med cyklar och köra servicebil. Sen har jag fått lov att cykla med laget varannan dag ner till Paris. Jag är heltidsmekaniker varannan dag och cyklist och mekaniker varannan, så det är det bästa av två världar. Jag har tävlat i cykling tidigare, så jag tycker om att detta är lite mer kravlöst, att man cyklar för att ha det kul och trevligt.

Lotta:

– Som sjukgymnast och massör ska jag försöka få cyklisterna att må så bra som möjligt på resan. Det jag har märkt på de träningsläger vi haft är att det inte är lika mycket ländryggsproblem som jag trodde, utan mer nacke och axlar. Och sen har många ont i låren, både på baksidan och framsidan.

Vad vill ni ge för expertråd till oss i laget, och folk som cyklar överlag?

Hampus:

– Att man håller ordning och är rädd om sina grejer, och är försiktig med hur man ställer sin cykel vid rastplatsen. Trillar cykeln så finns det risk att inställningarna på växlarna sabbas och då blir det ju extra jobb och det kan bli dyrt också om man ska lämna in den.

Lotta:

– Att man tar vara på pauserna och kvällarna! Ner till Paris sitter man ju många timmar på cykeln många dagar i rad, så det är smart att stå eller ligga lite istället för att sitta när det blir paus. Man kan köra lite bakåtböjningar med ryggen, och försöka undvika den ställningen man har när man cyklar – inte hitta första bästa stol att sätta sig på, utan variera det lite. Om man inte orkar stå kan man lägga sig på magen eller nåt sånt.

Det är mycket att tänka på! Men som tur väl är kommer vi ha de här experterna med oss på resan, så att de kan ta oss i örat om vi är vårdslösa med utrustningen eller oss själva! Om bara några veckor beger vi oss mot Paris, och du kan bidra till vår insamling till Barncancerfonden genom att svisha till 123 682 77.

6 snabba

Namn: Hampus Blixt Kommer från: Skumparp utanför Malmö Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Ambitiös Sämsta egenskap: Behöver struktur och plan på saker Boktips: The Flying Scotsman (självbiografi av skotske cyklisten Graeme Obree, finns som film också)

Namn: Lotta Sinclair Kommer från: Rydebäck Favoritsport: Löpning Bästa egenskap: Ambitiös Sämsta egenskap: Envis

/Lisa

Rynkeby 15 juni 2017 • Uppdaterad 18 juni 2017

Peder – vår egen ”Mulle Meck”

Peder är utbildad sjöingenjör och jobbar som maskinchef för ett Norskt företag. Han har hela världen som arbetsplats. De senaste åren har han varit Team Rynkeby Helsingborgs mek. och rutt ansvarig. När vi väl hade hittat en dag och plats för en intervju så visade det sig att fiket stängde om typ 30 minuter. Det var inte mycket mer att göra än att hitta en ny dag för intervju, sagt och gjort vi bokade dag och tid, samma plats, tyvärr stängde stället exakt den tiden vi hade bokat haha. Vad har vi lärt oss av detta? Kolla alltid upp saker och ting:)

 

Peder är en av dem som har varit med i Team Rynkeby flera år, jag kan inte låta bli att undra vad som driver honom till att vara med så många gånger?

 

”Som, om inte alla så i alla fall de flesta, så tycker jag om att hjälpa till och att få göra skillnad. Hela projektet går ut på att samla in pengar till Barncancerfonden. Min roll är också att se till att cyklisterna och cyklarna mår bra. Jag vill se till att hela resan blir så rolig och kul som möjligt.” Han fortsätter med att berätta om känslan att vara med och bygga ett team. ”Man har ett kick off datum, alla kommer dit (ca 40-50 st), många känner inte varandra sen innan. Det börja lite trevande med liten presentation och lite lekar kanske. Nervösa skratt lite här och där. Träningen sätter igång, alla försöker hitta sin roll i laget, lära känna varandra. Plötsligt är utesäsongen igång och snart kommer ett träningsläger då är det plötsligt asgarv istället för nervösa skratt, så fortsätter bubblan växa likaså gemenskapen och känslan av tillhörighet. Tilliten finns där, omtanken för varandra som speglar sig i att alla bryr sig om och hjälper varandra. Det har blivit ett team. Det är en häftig känsla.”

 

Hur kommer det sig att du började cykla?

”För 8-9 år sedan sålde jag min motorcykel, i samma veva började jag och min bror cykla. Mest som en rolig grej och för att döva saknaden från motorcykeln.”

Peders bror och svägerska var 2012 med i Team Rynkeby Malmö. Så klart följde Peder deras resa på nära håll och fick blodad tand. Året efter, 2013 startade Helsingborg upp sitt lag och då var Peder med. Det året var han cyklist. Sedan 2014 har han varit med i serviceteamet, med ett uppehåll 2015. I år är inget undantag, han tillhör serviceteamet och berättar roat att ”när man är med i serviceteamet så kan man vara med på allt det roliga”. Kan berätta att Peder är numera en så kallad solskenscyklist, han cyklar bara när vädret är som mest gynnsamt, återkommer om det längre fram.

Vad gör en ruttansvarig, och hur går man till väga för att skapa en rutt eller runda?

”Bestämmer hur sträckorna som cyklisterna ska cykla på vägen ner till Paris ser ut ;)” Dumma frågor, dumma svar ha ha.

Lite mer allvarligt, ”Oftast tar man hjälp av ett datorbaserat ruttprogram. Här lägger man in ruttens start och stopp, i vårt fall är det hotellen som vi stannar vid varje dag, sedan försöker man med hjälp av programmet hitta cykelvänliga vägar utan alltför mycket trafik. I vissa länder kan man ”köra” rutten i google earth och street view för att få en så god uppfattning om hur vägen är som möjligt, om vägen lämpar sig för cykling.” Cyklisterna kan ge Peder lite bannor ibland, när det visar sig att vägen som är vald är grusväg, då är cyklisterna inte glada ;) men det är sådant man får räkna med helt enkelt.

Alla känner en stor trygghet när Peder är med, mycket på grund av hans kunskap och erfarenhet om cykling men även för att han är rak och ärlig mot alla. Har man inte gjort rent sin kedja så får man oftast höra det genom båda öronen eller enbart ett mutter, stödstrumpor är en annan känslig sak som Peder inte är glad över, framförallt inte ”de moderna” som finns i regnbågens alla färger. I och för sig så är han väl inte alltid så tydlig i vad han menar, ironi är nämligen något som ligger honom varmt om hjärtat och det använder han så fort han kan. Ironi och humor är något som är ett måste för Peder.

”Pys och mys”

Peder är en man med många strängar på sin lyra, han är ju vår alldeles egna ”Mulle Meck”. Det är Peder som lär oss cyklister allt vi behöver veta om cykelvård. Talar om för oss när kedjan är skitig, pikar oss om cykeln inte är avtorkad efter ett distanspass. Informerar om att service bör göras innan resan påbörjas till Paris och att man ska se över däck och bromsklossar. Ibland kan det bli många suckar, men det är med glimten i ögat. Meningen är ju att varje cyklist ska kunna vårda och ta hand om sin cykel (den håller längre när all smuts är borta, att man smörjer kedjan lite då och då osv), det gäller även att kunna laga en punktering. För att träna på det här med att laga en punktering så håller Peder i ”Pys och mys” kurser, där cyklisterna får öva på att laga en punka. Han brukar säga att ”många tror att de kan laga en punka med mobilen”, så skakar han lite lätt på huvudet.

Hyggerunda

Skulle nästan kunna tro att det är Peder som har myntat uttrycket ”hyggerunda”. Det är så en cykeltur kallas  när solen skiner, ingen vind och man cyklar ut ett par stycken för att på halva vägen stanna till vid ett fik och njuta av en kopp kaffe (eller något annat) i solen. Man riktigt njuter av cykelturen :)

Berätta om resan till Paris!

”En resa med lite gråt och mycket skratt.” Det är egentligen allt Peder säger. Det är svårt att föreställa sig hur resan kommer vara när det är första gången man är med på resan, men Peder och alla andra som har cyklat kan intyga att det blir ett härligt äventyr och jag tror på dem.

 

 

Stöd Peder och Team Rynkeby i kampen mot barncancer

genom att swisha en slant till 123 682 77

 

 

/Emilia

 

Rynkeby 5 juni 2017

Utan stödhjul i USA – Share the Road

Cykeln packad, allt på plats, jag är laddad till tusen. Lådan är gigantisk och jag ser säkert inte riktigt klok ut när jag kommer släpandes genom Maria Park med en stor resväska och så, ja, cykeln. Varför har jag med mig cykeln tänker du när jag berättar att jag bara ska vara borta i en vecka. Och jag svarar att mitt samvete säger att den måste med. Mina muskler kräver det för att dom ska ha en chans att ta mig ner till Paris. Att ligga på latsidan en månad innan avtramp funkar inte. Inte för mig och som samvetet säger: inte för mina fina lagkamrater. Det är ju även för dom jag sliter och släpar med mig min finfina cykel till Los Angeles!

Och cykeln kom fram, till sist. Inte med samma plan som jag utan med en extra tur över Stockholm och sedan vidare över Atlanten. Men hon kom fram och oj vad jag har cyklat! Backe upp och backe ner. Vindlande vackra vägar längs havet och jag får nypa mig i armen för att inse att jag verkligen gör det på riktigt. Det är ögonbedövande vackert och det är ljuvligt. En sak som jag upptäcker ganska snabbt dock är att det hemskt tyst! Inget tjatter, fnitter, asgarv eller småprat. Jag har ingen rumpa att stirra på och heller ingen som kommenterar min egen :) Och då väller saknaden över mig. Det är ju 40 gånger roligare att cykla med gänget. Så vill jag dela den här upplevelsen med dom! Kalifornien från den bästa sidan med den dramatiska naturen, solen, vattnet, maten och alla härliga människor. Vackra cykelvägar där bilisterna verkligen delar vägen med oss på hoj, inget argt tutande eller hyttande med näven.

Längs vägarna finns skyltar med texten ”SHARE THE ROAD” och så en bild på en cyklist. Sporten är enormt stor här och amerikanarna är som vanligt all-in. Och dom är vänliga, hejar på och ler. I fredags hade mannen lovat hänga med på en långrunda: 120 km hade jag planerat. Marcus har cyklat tidigare men det var många år sedan. Han har gjort sig av med sin utrustning så det blir att låna ihop saker. Marcus är nästan 190 cm lång, ramen 54 (samma som min) och det får bli jympaskor. Det blir en grym runda…för mig! Marcus får slita ont. Men han ger sig inte! Det blir 120 km den dagen, vi cyklar hela vägen från Redondo Beach upp till norra Malibu. Lunchen intas på Paradise Cove Café och som vanligt efter x antal mil så smakar maten himmelskt.

Det är bara att erkänna: jag är fast. Jag är fast i cykelträsket och för varje dag som går så pirrar det extra i magen för det är en dag närmare vår långa resa mot Paris. Jag är nervös. Jättenervös! Jag vill så gärna orka, jag vill så gärna att detta ska bli en av dom där upplevelserna för livet. Det är det i och för sig redan i och med alla event, människor, träningar och allt det jag redan berättat om. Men trampande ner genom i Europa känns som något extra.

Share the road! Det blir orden jag tar med mig från denna resa ur så många perspektiv. Som cyklist så klart och i den meningen att jag vill känna mig säker och inte bara som något som är i vägen. Share the road; mannen ställde upp och hängde med, han delade upplevelsen med mig och för det är jag oerhört tacksam. Men Share the road, ja det får också vara lagets, Team Rynkeby Helsingborgs, främsta uppgift. Genom vårt engagemang så delar vi en del av människors livsvandring för en stund. Vi delar med varandra, vi delar med dom vi kämpar för och deras familjer.

Så när du ser oss nästa gång och tycker att vi är i vägen, att vi sinkar din framfart. Tänk till en extra gång innan du försöker preja oss av vägen eller tutar eller knyter näven. Vi gör detta för att barn med cancer ska få fortsätta leva och att deras familjer ska få stöd. Så vad gör väl det om du är tvungen att sakta ned en stund? Ge oss ett leende istället. Det kan behövas när backen är brant och benen blytunga! Share the road – att dela en bit av vägen tillsammans! Det är väl det vi behöver mer av i en värld som är orolig och just nu skrämmande. Vi behöver dela med varandra, ge av oss själva, vara snälla och omtänksamma!

Nu är det dags att plocka isär cykeln igen, ner med den i den stora svarta lådan och hoppas att vi kommer med samma direktflyg till Köpenhamn. Tack Kalifornien för den här gången. Tack Marcus för din entusiasm och livsglädje som både stärker och bär. Livselixir! Nu mot Sverige, jag hoppas jag hinner till tisdagsträningen. Inte helt säkert. Hoppas! Hoppas du får en fin nationaldag!

Bless!

Rynkeby 2 juni 2017

Anna tar revansch, och längtar till “prologen” i Helsingborg

Jag haffar Anna direkt efter 16-milarundan: Orkar du stanna kvar en liten stund så att vi kan göra den där intervjun till bloggen? Ett stort leende och ett telefonsamtal hem för att kolla så att ingen behöver henne precis just nu, och sen är hon redo. Och sån är min bild av Anna – glad, stark och pigg på nya upptåg. Men 2015 när hon var med i Team Rynkeby för första gången var det en annan femma. 

Anna hörde talas om Team Rynkeby av sin frisör, som cyklade 2014. Anna har alltid brunnit för välgörenhet, varit engagerad i fadderverksamhet och haft barn från Polen boende hos sig osv. Så hon sökte, kom med, och upptäckte att visa delar av projektet var roligare än andra.

– Jag älskade ju alla events! Cyklingen var lite tuffare än jag hade tänkt mig, så det älskade jag inte… Jag grät mycket, hade jätteont och det var slitsamt, värre än jag hade föreställt mig.

Anna och några till i laget som inte hade så mycket träningsvana sen innan hade det riktigt tufft det året. Men till Paris kom de, och hon beskriver känslan av att faktiskt genomföra nåt man nästan inte trodde man skulle klara som euforisk.

Och i år tar hon revansch på riktigt. Är det nån som gett järnet på alla träningar så är det Anna! Målet? Att älska alla delar av projektet (inte bara de sociala) och ta sig till Paris utan gråt och tandagnissel – kanske till och med med ett leende på läpparna. Och jag vet att hon kommer klara det. Men visst fanns det vänner som undrade varför hon ger sig på det en gång till, när hon tyckte det var så jobbigt förra gången.

– Man kan jämföra det lite med sin första förlossning. De flesta som föder sitt första barn säger “Jag gör inte detta fler gånger, det gjorde för ont, det var för jobbigt”. Men dom allra flesta kommer ändå tillbaka och föder ett andra barn, och lite så är det. Man får så mycket tillbaka i det här projektet. Vi är så många olika människor, som alla har roligt ihop och går all-in för att det ska bli bra, så man kan ju inte annat än vara glad!

Det är nog första gången jag hört någon jämföra Team Rynkeby med att föda barn, men fortsätt läsa så får du strax reda på varför det inte är så konstigt att det kommer från just Anna.

Vem är du?

Anna beskriver sig som “väldigt mycket mamma”. Hon har två utflugna barn på 27 och 25 år, och tre som bor hemma på 20, 17 och 14. Så man kan förstå att mammarollen varit en stor del av livet.

– Vi hade dagisbarn i 18 år. Så när vår yngsta tjej började skolan, då firade vi faktiskt med skumpa!

Fullt förståeligt. Men nu när barnen är äldre börjar hon få mer tid till sig själv (och Team Rynkeby ;). Till yrket är Anna barnmorska, och älskar det (nu är det väl ingen som undrar var förlossningsliknelsen kom från längre?). Annars är vänner och resor två viktiga ingredienser i livet.

– Jag är väldigt social, tycker om att umgås mycket och har många väninnor. Man kan ju tappa dom annars när man får familj och så, men vi har hängt ihop – jag har barndomsvänner som jag träffar regelbundet. Det är jätteviktigt för mig! Kärleken man har till sina barn är för evigt och likaså den till sina verkliga vänner.

Många av resorna görs tillsammans med väninnorna, och det blir inte bara sol och bad utan ska gärna hända nåt. Anna berättar att hon gillar att komma ut och träffa människorna i ett land, och nyligen var hon och kollegorna på jobbresa till Indien.

Avresan från Helsingborg var nästan häftigare än ankomsten till Paris

Vi kommer in på den spännande cykelresan till Paris och jag som nykomling undrar hur det känns att komma fram. Då säger Anna att prologen (eventet på Sundstorget där alla som vill kan komma och vinka av laget) nästan slog att cykla in i Paris!

– Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, och när vi cyklade in på torget i stor klunga så stod folk och jublade och klappade. Då började jag faktiskt storgråta för dom betedde sig som om vi var hjältar. Och jag tänkte “Vad är det med folk? Vi har ju inte ens börjat cykla än!”. Men det var ju för allt jobb vi gjort, med träning och att samla ihop pengar, jag hade bara inte sett det så, så där blev jag jätterörd.

Själv blir jag lite rörd bara av att höra Anna berätta om det, och längtar ännu mer till den 8:e juli och årets prolog. Innan jag släpper hem henne till duschen och familjen efter långrundan klämmer jag in en sista fråga – om hon ska söka till Team Rynkeby nästa år igen:

– Ja alltså som det känns nu vill jag det! Mer meningsfull fritid kan man ju inte få, och det är verkligen bara vinnare i det här konceptet.

6 snabba

Namn: Anna Steiner Kommer från: Född i Hässleholm men bott i Helsingborg sen 2 års ålder Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Nyfiken, positiv och lyhörd Sämsta egenskap: Rastlös Boktips: Förr eller senare exploderar jag av John Green

Stöd Anna och Team Rynkeby i kampen mot barncancer genom att swisha en slant till 123 682 77.

/Lisa

Rynkeby 26 maj 2017

Anthony och Älsklingen cyklar tillsammans till Paris

Gullan, Sixten, Céleste – 40 olika cyklar som ska bära oss hela vägen ner till Paris. Anthonys pärla är Älsklingen som han vårdar ömt. Tillsammans ska de nöta på varandra i 120 mil. Men det kommer säkert inte bli några problem alls, för en mer fokuserad, förberedd och ödmjuk lagkamrat får man leta efter.

Anthony är vår skånska dalmas med påbrå från Libanon. Hur hänger det ihop egentligen? Jo, han föddes i Helsingborg och flyttade senare till Dalarna med familjen. Mamma och pappa är från Libanon. Efter studier i Västerås längtade Anthony tillbaka till Helsingborg så jobbet på Resurs Bank, som faktiskt är en av våra guldsponsorer, var varmt välkommet, och nu är han en skånepåg igen.

Varför Team Rynkeby?
Tankarna hade funnits ett tag att engagera sig i något välgörenhetsprojekt. Men var går egentligen pengarna man skänker? Kollegorna Camilla och Lotta var med förra året och de berättade på ett mycket positivt och övertygande sätt om Team Rynkeby. När Anthony också förstod att 100 % av de insamlade medlen går rakt in till Barncancerfonden, kändes det klockrent. Han blev väldigt inspirerad av sina kollegor och kombinationen av att få hjälpa andra människor samtidigt som man får vara med om en fantastisk upplevelse själv, avgjorde det hela för Anthony.
– Jag har inte ångrat en sekund att jag sökte till Team Rynkeby, säger Anthony. En dag får jag kanske barn själv och jag vill göra allt för att utrota den här hemska sjukdomen fortsätter han.

Vem är du?
Jag frågar hur andra skulle beskriva Anthony: snäll, omtänksam och positiv säger han direkt. Och ja, det är bara att hålla med! Sport har alltid varit en stor del i livet, som fotbollsspelande fjortonåring kom han med i A-laget och han har så klart spelat bandy, Dalarnas nationalsport. Och nu är det alltså dags för en ny utmaning att cykla racer, vilket han tycker är jättekul, och helt klart kommer att fortsätta med. Och skulle han mot förmodan tröttna, finns ju alltid pappas ärvda frimärkssamling i källaren, som man kan damma av.

Från stödhjul till racer
Han har alltid gillat att cykla, och berättar med stor inlevelse om hur han lärde sig cykla. Barndomskompisens mamma höll i pinnen bakom en vinglande Anthony på två hjul. När han väl förstod att ingen längre höll i honom fick han panik och hoppade av cykeln. Han hade ju inte kontroll! Men målmedvetenheten tog överhand. Så det var bara att börja om igen. Och precis så är han vår Anthony, bestämd med ett tydligt fokus. Både privat och i yrkeslivet. På tre år har han avancerat snabbt på jobbet (inte konstigt att han själv kallar sig för arbetsnarkoman) och har satt upp tydliga mål för sig själv. Så är det även med cyklingen. Han vill bli bättre och bättre och fokuserar på att utveckla sig. Fortsätter han så målinriktat kommer Anthony cykla ifrån oss allihop på vägen ner till Paris! Men skämt å sido. Anthony värdesätter lagandan mycket.
– Alla ska med, vi har olika förutsättningar och jag kommer peppa dem som har de lite jobbigare. Vi gör ju det här tillsammans, som ett lag, säger Anthony. (Vi sa ju att han var snäll och omtänksam).

Klart vi fixar det
Anthony tvivlar inte en sekund på att vi kommer klara vår resa ner genom Europa. Möjligen kommer en och annan öm rumpa och verkande rygg ställa till det lite, men annars ser han inga problem.
– Vi fixar det, inga problem. Vi har så kul och att få göra det här tillsammans, det är viktigast, säger Anthony.

 

6 snabba: Namn: Anthony Gossian Kommer från: Helsingborg och Dalarna Favoritsport: Cykling Bästa egenskap: Omtänksam Sämsta egenskap: Lite för resultatinriktad, och kan ibland bli aningen sur när han inte når dit han vill Serietips: Suits

 

Vill du också stödja vår insamling för att utrota barncancer, Swisha gärna en slant: 1236827703

/Sophie

Rynkeby 22 maj 2017

Jag vill stanna tiden – utan stödhjul

Ni vet dom där stunderna när livet är bra. Dom dagarna vi samlar på i minnesbanken för att ta fram vid behov. Dom där dagarna vi kallar ”The best day ever”. Dom som gör den gråa dagen ljus, minnen som ger hopp i mörkret och som kan hela det som kanske gått sönder. Jag har såna dagar i  min inre bank och jag vårdar dom väldigt ömt. Dom är min inre skatt…

I helgen var det dags för första träningslägret. Markaryd here we come! Jag trodde det var obligatoriskt att cykla dit så glad i hågen var jag redo enligt order kl 13.45 för avfärd. 15 vältränade cyklister med siktet inställt mot Småland, och så jag. I efterhand kanske det inte varit så dumt att vila benen till lördag och söndag men det var liksom försent. 26 grader varmt och målet, ja det var ju inte att njuta av turen utan det handlade om att komma fram. Och fram kom vi, till glada tillrop, underbar kvällssol och riktig lägerkänsla. Påminde starkt om ett konfirmationsläger om jag ska vara riktigt ärlig. Tramsigt, skojsigt, babbligt och pirrigt. Jag och Emilia är roomies. Perfekt, hon snarkar inte och är en oerhört stabil person, mysig go och skön. Jag är glad för henne! God mat, kall dryck, allt en bra start på helgen behöver.

Jag är vuxen, jag är 46 år och jag reflekterar ibland över att när jag var yngre så skrattade jag ofta så mycket så att tårarna rann och jag blev kissnödig. Men som vuxen skrattar jag inte alls varje vecka, eller ens varannan, så tårarna rinner. Jag skrattar ofta men inte så det kniper i magen. Denna helgen har jag verkligen garvat, både högt och innerligt. Ni vet när skrattet börjar långt nere i magen och sprider sig i hela kroppen. När det bubblar över och alla bekymmer bara blåser bort för ett ögonblick.

Sådana skratt har vi fått många denna helgen tillsammans i laget. Vi har gått högt och oerhört lågt, vi har avslöjat hemligheter och delat med oss av oss själva. Teambuilding på högsta nivå och så blir dagarna ett par av dom vi samlar på. Dom som senare i livet blir till ”jag minns i maj 2017 tillsammans med Team Rynkeby…”. Och är inte det fantastiskt! Att dela liv! Det är nåd om något, tacksamheten är stor ska du veta! Och det bygger oss som lag. Klungan blir en kedja som är stark! Under söndagens långpass så påminner vi oss om varför. Att cykla är inte ens i närheten av vad barn och deras familjer går igenom i kampen mot cancern, den vi vill vara med att utrota! Då tar vi oss upp för Truedsfällan, då biter vi ihop och gör det vi måste: nämligen cykla några mil till. För den goda sakens skull och för alla dom som är drabbade.

Jag och Kicki fick också en liten grädde på moset under lördagens pass. Mitt i skogen står hon, som en i serviceteamet, för att plocka upp mig. Jag lämnar min klunga, hoppar in i bilen och vi styr från Båstad ner till Mölle. Jag har nämligen sedan ett år tillbaka varit inbokad på en vigsel i kapellet. Hanna, min konfirmand för 15 år sedan ska gifta sig, och jag har fått äran att viga henne med kärleken David. Det blir en märklig entré! Instövlandes i cykelbyxor, svettig tröja, dyblött hår och kedjeavtryck på benet. ”Ja hejsan, ja det är jag som är prästen och det här är Kicki min assistent”. Jag önskar jag kunnat visa dig deras ansiktsuttryck!

Ner i källaren, av med kläderna och på med prästklänningen och högklackat, oljefläckarna missade jag, Kicki byter om till min absolut dyngsura Rynkebytröja och konstaterar att det blir kallt på ryggen. Lördagen blir hennes debutdag som kyrklig medhjälpare där hon tar hand om en del av inledningen och förbönen. Innan själva vigseln börjar så förklarar jag vem hon är, ja folk undrar ju så klart vem som sitter uppe i koret i en cykeltröja och svarta shorts. Jag berättar varifrån vi kommer och om Team Rynkeby och Kicki får rungande applåder, jag får också förklara att jag INTE är nyduschad utan jag är våt i håret efter 100 km i ganska högt tempo, 4 backar och stress :) Vigseln blir fantastisk, Kicki är underbar och det blir ännu en krydda i en redan fenomenal helg… Dagarna vi samlar för att ta fram vid behov…

Jag önskar jag fick ta dig med! Live! Jag vill att du ska få träffa allihop i grupp. Vi skulle garanterat pigga upp. Vi delar liv! Både med varandra och med dom vi möter! Den här helgen var fröjd för hjärtat, själen, benen, ögat. Det är så vackert så glada tillrop hörs genom skogen. Lyckan går inte att hålla inne! Vi ser tranor, duvhök, vi hör göken, vi susar genom rapsfälten, vi tjuter av lycka i långa härliga nerförsbackar, vi jublar när vi ser Team Rynkebyflaggan och vet att det vankas gofika eller gourmetlunch som det magiska serviceteamet förberett. Detta är något utöver det vanliga, något som kan upplevas, du har väl sett att ansökan för 2018 är öppen! Är du villig att satsa? Att Kämpa? Att trycka till på pedalerna för en oerhört behjärtansvärd sak? SÖK! Jag samlar vidare, på mina ”The best day ever”. Min magkänsla säger det blir många fler innan detta är över. Och om skratten som börjar i magen fortsätter så kommer jag även ha ett sex-pack innan hemkomst!

Rynkeby 19 maj 2017

Först ska Niclas cykla till Paris, sen segla jorden runt!

Idag får vi lära känna en väldigt viktig person i årets lag. Inte bara för att han är en särdeles trevlig prick, men också för att han är vår lagläkare. Det är han som ska plåstra om våra knän när vi glömmer att klicka ur pedalerna (vi hoppas såklart att skadorna håller sig på den nivån). Det här är Niclas:

Vem är du?

Niclas kommer ursprungligen från Stockholm och hamnade i Helsingborg efter att ha gjort sin allmäntjänstgöring som läkare i Eksjö. Han vidareutbildade sig och jobbar nu som ortoped, med specialintresset proteskirurgi (byte av höfter och knän mm). Han älskar sitt jobb och jobbar mycket. Annars är livets krydda barnen! Niclas har fyra – en son på 24 år, en dotter på 22, och två småtjejer på 5 och 3. Men det finns en sak till som han brinner för:

– Segling! Jag har planer på att segla jorden runt. Så i juni 2021 kommer jag kasta loss från Viken för en tre års jorden-runt-segling.

Som värsta Thor Heyerdahl! Vem kunde tro att vi hade en världsomseglare i laget? Niclas berättar att han nu förbereder sig genom att samla ihop pengar och utrusta sin båt. Sambon och barnen kommer endast följa med på vissa sträckor, så för att inte behöva vara ifrån dem alltför länge i sträck kommer han flyga hem med jämna mellanrum, vara hemma några veckor, och sen flyga tillbaka och fortsätta seglingen. Vilket äventyr!

Och som om det inte vore nog för att få oss andra att känna oss som soffpotatisar så åker Niclas sitt 20:e Vasalopp nästa år.

Frakturer är kul – men helst inte på vägen till Paris

Som Helsingborgslagets läkare är det Niclas uppgift att se till att vi har med oss allt vi kan tänkas behöva under cykelturen till Paris. Mediciner (bl a smärtlindring), dropp (om det blir 45 grader varmt), hjärtstartare – och så plåster förstås, till de mindre blessyrerna.

– Det värsta scenariot vore ju en klungvurpa, när 10-15 personer kanske vurpar i 40 km/h i nerförsbacke, och man får en massa frakturer osv att ta hand om. Man får ju förbereda sig både mentalt och utrustningsmässigt för att kunna hantera det, men jag hoppas att det inte händer några olyckor.

En annan viktig uppgift blir att se till att ingen som inte är i skick att cykla sätter sig på cykeln.

– Om man märker att nån mår dåligt får man säga “Du kan inte cykla längre nu. Du får faktiskt kliva av för du börjar bli farlig både för dig själv och andra!” För man blir ju trött och särskilt om det är varmt och man inte dricker så mycket som man bör göra så kan man bli uttorkad och utmattad.

Vi pratar lite om andra saker som kan hända (allergiska chocker, skavsår, magsjuka…) men fortsätter snabbt till mer upplyftande frågor.

Förståelsen för forskares vardag gör det extra viktigt att bidra

Niclas berättar att han blev peppad att söka till Team Rynkeby av kollegor som cyklat tidigare. Som så många andra i laget betonar han tre stora anledningar till varför han vill vara med. 1) Kamratskapen och att göra nåt tillsammans med andra, 2) En bra chans att träna upp sig själv, och 3) Att få göra nytta genom att samla in pengar till Barncancerfonden.

– Och den klassiska klyschan att det gör skillnad – det gör det! Jag vet ju att det många gånger är jättesvårt att finansiera olika forskningsprojekt. En forskares vardag består väldigt mycket av att tigga ihop pengar för att kunna driva sina forskningsprojekt. Så det är klart att om vi i Team Rynkeby Sverige samlar ihop 20 miljoner i det här projektet så finansierar det X antal projekt under ett år. Det kan ju innebära att man hittar på nån ny behandling eller kan forska fram en ny cytostatika. Och då förstår man vilken skillnad de här pengarna faktiskt kan göra!

…och där fick vi den perfekta övergången till att tipsa om vårt Swish-nummer ;) Skänk gärna en slant via 123 682 77 03, så hjälps vi åt att se till att fler forskningsprojekt blir av! Pengarna Team Rynkeby samlar in till Barncancerfonden delas mellan forskning kring leukemi och syskonstöd, båda väldigt viktiga områden.

6 snabba

Namn: Niclas Ramberg Kommer från: Stockholm Favoritsport: Segling Bästa egenskap: Envishet Sämsta egenskap: Långsinthet Boktips: Isle of Lewis-trilogin av Peter May (ön ligger i yttre Hebriderna, jag har seglat dit en gång så jag känner igen mig mycket i omgivningarna som beskrivs)

/Lisa

Rynkeby 14 maj 2017

Niclas – en varmhjärtad klippa med skön dialekt

Nu har vi i laget träffats flera gånger i veckan i 8 månader, och det börjar bli tydligt vilken roll varje lagmedlem spelar. Någon är glädjespridaren som sjunger och spexar, någon är veteranen som kommer med tips och råd, någon är den som har det lite tufft men kämpar som ett djur osv. Niclas är klippan som på sin lugna västmanländska säger “Du kommer klara det här!” med sådan övertygelse att alla tvivel är som bortblåsta.

Vem är du?

Niclas är gift med Kristina och har barnen Jacob och Jonatan, 10 och 13 år. Han berättar att han är uppväxt i Västmanland och flyttade ner till Skåne och Ängelholm 2003.

– Jag trivs väldigt bra här nere, trots att dialekten skapar vissa svårigheter att förstå och bli förstådd ;)

Han beskriver sig själv som en lugn person som lätt anpassar sig till omgivningen och är en lagspelare. Och då kommer vi osökt in på Team Rynkeby.

– Jag tycker det är kul att vi är en så blandad grupp, alla åldrar och bakgrunder och egenskaper och allt vad det nu är. Det blir en häftig dynamik i gruppen som växer fram efter hand, och det tycker jag är väldigt stimulerande. Även om jag är en tävlingsmänniska och gillar att pressa mig själv och ligga på topp, så har jag på senare år upptäckt att jag blir lika glad eller tillfreds om man lyckas hjälpa någon annan att förbättra sig.

Den inställningen klingar väldigt mycket Team Rynkeby. Vi är ju både gamla och nya cyklister, snabba och långsamma, men vi ska alla till Paris – och vi ska komma fram samtidigt. Då håller det inte att de som är starka (och dit räknar vi definitivt Niclas) pinnar på som sjutton för att sedan sucka när slöfockarna inte hänger med. Niclas tycker istället det är kul att kunna hjälpa den som har en jobbig dag, peppa och kanske lägga en lätt hand på ryggen.

– När den personen sen får känna sig stolt och säga “Shit va duktigt jag var!”, det blir jag glad och varm i hjärtat av.

Sophie i laget kommer förbi och lämnar en banderoll som ska användas vid helgens event, och får uppmaningen att säga nåt spontant om Niclas:

– Han är ju så lugn och trygg och en säker klippa på cykeln så det känns superbra att cykla bredvid honom och ha honom i laget över huvud taget.

Jodå, visst börjar bilden klarna?

Trasiga knän ledde till cykling, som ledde till Team Rynkeby

Niclas är en klassisk idrottskille som höll på med alla möjliga sporter som ung – skidor, orientering, skidorientering, tennis, innebandy, fotboll… Men i tonåren fick han problem med knäna och fick snällt lugna ner sig. Knäna har opererats i omgångar och efter det senaste ingreppet, för 5-6 år sedan, provade han att cykla.

– En kompis frågade om jag ville följa med ut och cykla så då gjorde jag det, på en gammal mountainbike, och så tyckte jag att det kändes rätt bra. Så då köpte jag en mountainbike och började träna, och sen började jag cykla landsväg också.

Vägen därifrån till Team Rynkeby gick via Barncancerfondens reklam med de blå stolarna. Det sitter barn på tre av fyra stolar för att symbolisera hur många som överlever barncancer, och den tomma stolen blir en hemsk påminnelse om vad många av de drabbade familjerna går igenom.

– Det gick rakt in i hjärtat på mig! Så jag gick in på Barncancerfondens hemsida och då hittade jag Ride of Hope och såg att de hade lag som cyklade. Året efter cyklade jag Vätternrundan med dem och tyckte det kändes väldigt bra att göra en insats för de här barnen, plus att jag träffade väldigt många fina människor.

Niclas kände till Team Rynkeby och visste att det krävde ännu mer engagemang. En fråga många har ställt sig är: Hinner jag med det just nu? Niclas kom fram till att det kanske aldrig kommer komma en perfekt tidpunkt, så då var det bara att söka.

– Jag ångrar inte för ett ögonblick att jag sökte till Team Rynkeby och jag rekommenderar verkligen folk att vara med. Glöm det här som många tror att man måste vara en duktig cyklist, det har inte med det att göra. Har man hjärtat på rätta stället och lite jävlar anamma så fixar man det!

En laganda som skulle behövas på fler ställen

Jag vet att själva laggrejen är viktig för Niclas, och frågar vad det häftigaste är med vårt lag.

– Det är nog att vi verkligen börjar bli en grupp nu. Det har alltid varit bra stämning och alla är härliga människor med stort och varmt hjärta, men nu känns det som att vi verkligen börjar formas till en grupp. Och jag tycker det är fantastiskt hur alla bjuder på sig själva, är öppna mot varandra, stöttar och hjälper varandra och accepterar varandras olikheter. Det är därför man aldrig tycker det är jobbigt att sticka iväg på träning utan man tycker tvärtom att det är kul. Även om man någon dag kanske känner sig trött och sliten, så kommer man ändå hit och så är det fantastiskt härligt. Tänk om det vore såhär på en arbetsplats – det skulle ju vara magiskt!

6 snabba

Namn: Niclas Axelsson Kommer från: Virsbo, mellan Västerås och Fagersta i Västmanland Favoritsport: Att utöva – cykling och padel. Att titta på – ishockey (men gillar egentligen all typ av sport). Bästa egenskap: Målmedveten och envis Sämsta egenskap: Blir aldrig riktigt nöjd med nåt jag gör Serietips: Homeland

/Lisa

PS. Hjälp Niclas och Team Rynkeby i kampen mot barncancer genom att swisha till 123 682 77 03 eller skänka en slant via vår hemsida :)